Boogie började hosta veckan före jul, och under helgerna har hostan förvärrats. Eftersom mellan(var)dagarna i år är extremt få till antalet kastade vi oss över första bästa tid på kliniken för en koll.

Det innebar uppstigning kl 05.00 i morse och min favorit i repris - koppling av lånat släp i kolmörker. Varför måste jag allltid få öva på detta mitt i svarta natten? Det är för HÖGA KRITERIER! Ebba har utvecklats till en stadig klippa som lyser med ficklampan och lugnt instruerar: "Bara lite mer till vänster, mamma!"

Boogie är också helt fenomenal i dessa lägen. (Synd att det bara är jag av oss tre som har körkort!) Busenkel att lasta och köra.

När hon skulle backa ut vid kliniken brummade en stor lastbil med blinkande saftblandare på taket in bakom rumpan på henne  samtidigt som en skrikig travare gjorde tappra försök att riva sin mellanvägg i trailern bredvid. Boogie vickade inte på ett öra.

Inne på kliniken blev det diverse kläm och känn samt endoskopi. Dvs lång slang in i näsan och ner i halsen. OK, sa Boogie. Endoskopiapparaten visade sig vara lite pajig så veterinären bestämde sig för att göra om hela undersökningen med en annan apparat. Boogie fick följa med igenom hela kliniken och upp för branta ramper till anläggningens löpband för travhästar där nästa maskin fanns. OK, sa Boogie. Personalen drog en lättnadens suck eftersom det tydligen inte brukar vara så lätt att övertyga ridhästar att följa med upp där.

Denna tittapparat funkade och veterinären kunde konstatera en luftvägsinfektion med en massa slem, men inget som gått ner i lungorna. En vanlig virusinfektion som drabbar yngre hästar. Vila i 14 dagar och lite slemlösande blev slutsatsen.

Att Ebbas jullov inte blir som hon hoppats med långa, busiga uteritter, att medicinen visade sig vara ett licenspreparat som jag fick åka till Ultuna för att hämta ut , och att mannen riktigt lackade ur när jag pga av apoteksbestyren inte hann åka med till hans släkt  - ja det är sånt man får leva med. Bara Boogie blir pigg igen.

Hon är ju helt underbar! Jag blev faktiskt alldels rörd idag när hon så lugnt och  fint traskade med mig och Ebba i den bitvis stökiga och helt ovana miljön. Även om vi inte haft någon del i hennes grunduppfostran så blir man ändå lite stolt och mallig när man gång på gång får höra vilken fantastiskt trevlig och samarbetsvillig häst man har.

Booger =  dried nasal mucus, dvs snorkråka på svenska

Jag tror mina hundar har mer pirr i magen än mina ungar så här års. Självklart får även husdjur paket i detta hushåll. Det har inte behövts så särskilt många repetitioner på detta förrän det triggar igång en massa aktivitet hos hundarna så fort man tar fram omslagspapper och snören. Det ska tittas, sniffas och helst klämmas lite även om det bara är en scarf till syster som ska slås in.

Paketen måste sedan låsas in ordentligt för att inte drabbas av oönskade genomgångar. När det gäller paket kan man tydligen inte lita till sitt annars så ofelbara luktsinnne. Paket måste öppnas och undersökas invärtes för att man ska vara helt säker på att de inte innehåller spår av hundgodis.

När Tomten skulle börja besöka vårt hushåll för si så där en tio år sedan ville vi inte att  vårt lilla barn skulle traumatiseras av upplevelsen. Att en stor, bullrig, skäggig, okänd karl gör entré kan vara nog utmanade för genomsnitts-ettåringen. Att då lägga till två rottisar som, likt Gandalf på bron, unisont vrålar "You cannot pass!" är ingen bra idé. Alltså har hundarna fått vara med när Tomten förbereder sig och är fullständigt på det klara över vem som döljer sig bakom masken. lagottofröknarna skolades in i samma  tradition, men behöver numera inte förberedas på något särskilt sätt. Lika säkra som de är på att alla personer i elrullstol är hängivna klickertränare, lika övertygade är de numera om att stora bullriga farbröder i helskägg är "Bärare av Grisöron" och ytterst välkomna in i hushållet.

För husfridens skull är det bäst att instruera Tomten att börja med hundarna så att övriga gäster får öppna sina paket själva.

Efter flera dagars intensivt konsultande inomhus var det ljuvligt att få bege sig till stallet och tillbringa förmiddagen i friska luften!

Först lektion för Anki som ledde till vissa aha-upplevelser. Mitt yttre sittben har tydligen alldeles för lite kontakt med sadeln i galoppen.  Genom diverse fiffiga övningar lyckades Anki lura min kropp till ett nytt läge. Fastän det kändes bra kunde jag samtidigt känna hur muskler och leder envetet ville streta tillbaka till det gamla invanda. Så det krävs nog många upprepningar för att bryta detta "fixed action pattern".  Efter viss förvirring förstod jag också att det var hästens, inte mitt, Anki menade när hon hojtade "Sträck dig mot vänster öra".

 Vi kämpade lite med travbommar också. Jag kan ju tycka att Boogie gjort framsteg som nu villigt tar sig över utan allt för mycket strul. Men då tycker förstås Fröken Anki att nu ska vi PLACERA hästen också. Hitta en punkt för varje bom där vi vill att ett framben ska ta avstamp. Det här är hur mysko som helst! Försöker jag  tänka på  hästens ben och vilka som är var, blir det aldrig rätt. Tänker jag bara på att fixera punkten med blicken blir det mycket oftare riktigt.

Sedan tog jag en skogstur med hundarna. Ridning måste vara det optimala sättet att motionera hundar. Man kan variera terräng och underlag mycket mer än med cykel och man kan variera tempot på ett helt annat sätt än till fots. Boogie tycker att det är så kul med hundarna och följer förväntansfullt med till bilen för att släppa ut dem. Hundarna älskar att springa i skogen och tycker väl att matte äntligen har förstått i vilket tempo en lagotto vill färdas.

Idag sken en blek vintersol och fick rimfrosten att glittra i träden. Helt och hållet underbart!

Ända tills jag  hörde det karaktäristiska klirret av lös sko...

Men ibland har man tur. Sonny var på plats för att sko andra hästar och kunde knacka tillbaka skon innan den ens trillat av!

Man kan köra lite godissök från hästryggen. Boogie vill också vara med och leta....

...inser man när man tittar HÄR

Kallt, mörkt och lerigt. Inget ridhus, det kommer i maj..

En mamma som ständigt är i vägen, hjälper till med fel saker och ingenting fattar.

Häst som strular och busar, tränare som tjoar och gastar.

Mamman bävar för hemresan. Hur grinigt kommer det att vara i bilen?

Då:

"Mamma, det är faktiskt väldigt lyxigt att få träna för Anki!"

Arbetet inför nästa termin pågår intensivt just nu.

Lite nya kurser finns utlagda på www.canis.se/uppland

T. ex Specialkurs i vittringsapportering, ett perfekt inomhus pyssel under vintern.

Lokaler ska bokas och det är alltid lite pyssligt när man hyr av ideella föreningar. Det kan ta en evinnerlig tid innan man fått tag på rätt person som kan titta i rätt almanacka. Men det är inte alldeles enkelt att hitta lokaler som tillåter hund.

Helgkursen i Avancerad Klickerträning 19-20 januari kommer att hålla till på Gränby 4H gård. Där har vi haft kurs förut, och man får ta med hunden in i lokalen. På denna kurs kommer vi att jobba helt inomhus.  Inga tävlingsmoment som tar plats! Syftet med kursen är att ge de som hållit på ett tag lite påfyllnad och uppryckning inom sina tränarfärdigheter. Vad hunden lär sig är inte så intressant på en sådan här kurs, det är vad föraren tar med sig hem och kan använda i fortsatt träning som är det viktiga! Kursen är fullbokad, med reservlista.

Antagning till TRÄNARkursen ska vi jobba med så fort anmälningsdatumet gått ut på lördag. Ska ladda skrivaren med ny färg för att skriva ut den digra bunten.

Ebba kom nyss och visade upp senaste numret av serietidningen Min Häst.

Min Canis-kollega Ann-Louise har blivit tecknad serie!

Sjukt coolt! för att citera 11-åringen!

Ser en tjej longera en häst. Hästen, en fd travare, vill inte fatta galopp. Tjejen pressar och jagar på tills hästen galopperar. Kommer det nån belöning? Åtminstone beröm? Nix. Hon fortsätter pressa hästen, först i ena varvet och sedan i andra.  Allmänt missnöjd med resultatet avbryter hon övningen och tar in hästen. Hela hennes kropp utstrålar frustration och ilska.

Tittar på när Anki rider en häst som krånglar. Hästen får känna på både skänkel och tygelända, samt höra ett och annat. Hästen gör rätt, får beröm, smek och paus. Nytt försök, mer beröm och smek. Passet avslutas med gos och samvaro. Avslappnad häst och ryttare återvänder till stallet.

Jag kan förstås numera inte bevittna en bestraffning utan att fundera över om det inte hade funnits ett annat sätt att göra övningen på. Tyvärr är jag inte en tillräckligt skicklig ryttare för att komma med några konkreta förslag på hur.

MEN - skillnaden på de två tränarna är milsvid.

Tänker på Bob Baileys ord: Tränare som inte först lärt sig belöna ordentligt bör inte tillåtas använda bestraffning.

Tänker på min kompis Jeanette, min bästa träningskompis och mentor på rottistiden, som brukar påminna mig när jag suckar över mitt bestraffningsförflutna: Glöm inte bort att vi var väldigt duktiga på att belöna!

Det går att uppnå resultat på många sätt, men jag tvivlar på att tränaren i första exemplet kommer nån vart. Att det går att uppnå toppresultat med en kombination av straff och belöning vet jag av egen erfarenhet. Med god timing, förnuftiga kriterier och bra belöningar som kommer ofta. Men gränsen där biverkningarna av bestraffningarna överskuggar vinsterna är hårfin och vansklig att hantera. Att Anki fixar det betvivlar jag inte.

För egen del väljer jag numera en annan väg.