Vi firar en härlig midsommar med våra bästa vänner. Bara de fyrfota gästerna vill vara med på bild...

 "Förbjuden" galopp rätt upp på stallbacken

 Fram med öronen Boogie, det är fotografering!

Tosca med sin stadige pojkvän sedan många år - Zappa!

Millie - yngst i gänget

Vi har varit på kurs idag, mitt lilla klickermonster och jag. Favvokollegan Anna hade ett återbud på endagskursen i Fritt följ. Eftersom jag oftast blir kallsvettig av kriteriesättningen när jag ska träna fritt följ med sprattel-Tosca (och därför oftast hittar på ursäkter för att inte träna just detta med henne, däremot gärna med pålitliga gamla Stella-bella) så var det ett ypperligt tillfälle att ta tjuren vid hornen.  Givetvis också ett utmärkt tillfälle att få träna med lilla gaphalsen i realistisk kursmiljö.

 För mig  som inte tänker agilitystarter, så är detta idealposition i buren: Liggande, alla tassar inne. Det är det läget som leder till frisignalen!

* Tosca - JA!  (= frisignal)

Och attans vad nöjd jag är! Hon skällde vid ett (1 !!!) tillfälle på planen under hela dagen. Tre små skall på eftermiddagen när Anna och jag flamsade runt lite och tappade strukturen i en halv minut efter lunch. Då sa jag bara "lägg dig" och pausade några sekunder och bjöd in igen efter 10 sek total tystnad utan svansvift. I övrigt tyst både under arbete och i paus, med och utan bur. Till och med när jag utmanade henne genom att börja prata instruktörsmässigt till mina kurskamrater (som säkert bara trodde att jag var väldigt engagerad i deras planer för framåtsändande).

Detta var ju inte möjligt tidigare då hon struntade i signal för paus och bara hoppade runt och gapade vad jag än gjorde. Men genom idog värdeladdning av "lägg dig", f f a i stallet där det ofta är extremt nödvändigt av säkerhetsskäl att kunna parkera hunden långa stunder i taget, så är det nu användbart både som time-out och pausläge.

Pausläge utan bur

Upplägget är att om jag ber om paus för att hon gastar kommer ingen konkret förstärkning, ber jag däremot om paus för att det är dags för paus får hon konkret belöning för "lägg dig".

Jag passade också på att burleka med båda hundarna i kursmiljö. Det stressade en av mina kurskamrater som inte nog tydligt kunde påtala hur farlig hennes schäfer var.  Så jag såg till att hålla mig inom armslängd från burdörren, för att hinna stänga om schäfern nu ville äta lagotto till mellanmål. (Det ville den inte!) Att nån lagotto skulle sikta på schäfern kändes högst osannolikt, i deras värld fanns just nu bara matte, buren och möjligtvis ryggsäcken.

Fria följet då, ja det kändes i sammanhanget underordnat! Anna är som vanligt full av  av matnyttiga råd och osviklig förmåga att läsa varje hund, så självklart gjorde vi vissa framsteg även där.

Sista passet var det påtagliga förbättringar i Toscas tidigare alltför framskjutna och flackande position. Det som verkade fungera mest effektivt på henne var att hela tiden växla mellan steg bakåt och framåt, samt massor av stjärt in ( sväng åt vänster). Plus att sluta curling-klicka för lite av varje förstås! Fast lite förstärkande var det nog allt för matte att se att när klickandet överläts till Anna, så råkade även hon klicka för ett och annat icke önskvärt! Vem påstod att detta skulle vara enkelt?

Eftersom jag kom invalsandes i sista minuten missade jag namnen på mina kurskamrater men här är några av deras härliga hundar i arbete:

 Ung wachteltik i bra postion med tassarna bakom mattes tår

Choice hänger med i svängarna.

Choice - vilket underbart namn för en klickerhund!

Maximus behövde lite mer tändning i träningssituationen, och säg den hund som inte leker med Anna!

Briard-garnityr!

Finns nu utlagda på hemsidan!

På seminariet föreläste Kathy om hur man lär in en inkallning som fungerar i alla lägen. En fungerande inkallning ska vara omedelbar, snabb, rak och ända fram!

Kathy börjar med ända fram beteendet. Hundägare har ofta en bild av att inkallningen ska sluta med ett sitt, så man enkelt kan få på kopplet igen. Det blir för höga kriterier till en början. Man riskerar att ofta inte få belöna att hunden kom rakt, snabbt och genast när det trasslar, med sittdelen i slutet av inkallningen. Alltså blir beteendet inte värt besväret för hunden.

Istället börjar Kathy med att lära in ett targetbeteende, nos mot hand. För att hunden inte ska springa och dutta på händer i tid och otid håller man handen på ett speciellt, unikt sätt när man vill ha targetbeteendet. Kathy väljer att hålla handen med alla fingertoppar ihop, bara för att man inte brukar hålla sin hand så spontant. När hunden kan trycka nosen mot targethanden oavsett var hundägaren håller den kan man börja träna själva komma beteendet. Hunden har redan läst sig uppskatta leken tryck nosen mot handen och får nu alltså starta längre och längre från föraren för att komma åt att utföra sitt targetbeteende. Hunden kan t ex starta från medhjälpare som håller hunden, föraren ropar sin inkallningssignal och visar sedan handtarget. För att den muntliga signalen verkligen ska bli en signal måste den komma före rörelse i targethanden. Kommer den samtidigt eller efter, överskuggar rörelse den muntliga signalen, som bara blir bakgrundsbrus.

Fördelen med att avsluta inkallningen med en nostarget är flera:

• hunden verkligen lär sig komma ända fram när man kallat på den
• inkallning avslutas med ett enkelt beteende som är lätt att bygga högt värde i. (det går visserligen att bygga ett högt värde i ta i halsbandet, sitt osv, men hundägare i allmänhet har svårare att få till det och komma ihåg att fortsätta värdeladda det.)

När hunden kan springa i hög intensitet på signalen även på längre sträckor, lägger Kathy till störningar. Hon låter hunden aktivera sig med störning för att sedan kalla in den därifrån. När vi  Canis-instruktörer fick testa upplägget på fortbildningsdagarna innan seminariet, kändes denna del ovan och bakvänd, eftersom vi är lärda att premiera att hunden väljer bort störningen helt och hållet (doggie-Zen). Att då först låta hunden gå på störningen och sedan kalla in den därifrån (och därmed förstärka det den höll på med ) var obekvämt för många så det trixades med fri och varsågod-signaler för att först göra störningen tillåten.

Kathy påpekar dock helt riktigt att tillvaron är full av intressanta saker som hunden vill hålla på med (och kommer att hålla på med hur Doggie-Zen tränad den än är) och det är viktigt att kunna få sin hund att avbryta det den sysslar med och snabbt få in den. Träningsupplägget ger oss möjlighet att förstärka rätt beteende (kom genast när du hör signalen, oavsett vad du pysslar med) på ett lite mer verklighetsnära sätt.

När man börjar med störningsträningen jobbar man på mycket kort avstånd i början för att underlätta för hunden att göra rätt val. Mumsigt älgbajs här och nu eller god leverpastej hos matte 50 meter bort? är ett mycket svårare val för hunden än om avståndet mellan störning och matte är 2 meter. En medhjälpare agerar frestare. Frestaren får inte använda hundens namn eller inkallningssignal, men ska i övrigt agera som om man seriöst vill locka hunden med sig hem! Man börjar förstås med lätta störningar så att hunden får många upplevelser av att göra rätt val. Vad som är lätta eller svåra  frestelser varierar förstås från hund till hund. Gullig röst och lite gos är ofta lagom att börja med. Frestaren jobbar för att dra på sig hunden, när hunden är engagerad i frestelsen kommer inkallningssignalen 1 gång. Om hunden släpper frestelsen klickar man direkt för själva beslutet, dvs så fort hunden gör någon rörelse bort med huvud och eller tassar. Det är verkligen det kloka valet man vill förstärka! Direkt efter klicket får föraren plussa på med masssor av beröm och rörelse bort för att få med sig hunden bort från frestelsen. Många hundar tolkar annars klicket som att det frestaren håller i nu ska bli tillgänglig.

Man jobbar sig sedan vidare genom kriteriehöjningar som tråkigt godis, halvbra godis, gott godis, supergodis, tråkig leksak, mellanintressant leksak, superleksak, neutral hund, kompishund, snygg tik, löptik osv.

Om hunden inte väljer bort frestelsen inom 2 sek efter signalen, blir frestaren passiv. När hunden då lämnar frestaren blir det inget klick och belöning, däremot verbalt beröm och klapp "Tack för att du kom tillbaka".

Nytt försök, om hunden inte heller nu klarar att släppa frestelsen innan frestaren blir passiv, gör man nya försök med lättare frestelse så hunden får lyckas några repetitioner innan man går tillbaka till det svåra.

Det är en vanlig föreställning att man som hundägare måste hitta belöningar som ständigt övertrumfar det som lockar och frestar. Så är det inte alls! Det finns så mycket därute i den verkliga världen som vida överträffar alla kycklinghjärtan och superkongar! Så i dessa övningar ska man självklart belöna bra och varierat, men inte alltid bättre! Poängen är att lära hunden att frestelsen faktiskt aldrig egentligen är tillgänglig, hur frestaren än lockar och "lovar". (Kathy kallar frestaren "the liar".) Väljer man bort inkallningssignalen, försvinner även chansen på frestelsen.

Man ökar givetvis också avståndet mellan förare och frestelse. Som alltid ingår i klok kriteriesättning att inte öka flera parametrar samtidigt! Så väljer man att öka avståndet, går man tillbaka till lite lättare frestelser och vice versa!

Så småningom vill man även lära hunden att vända om när den är på väg i full fart mot något intressant.  "The pivot" kallar Kathy detta för. Även här krävs en medhjälpare. Man kastar något och låter hunden starta mot det för att kalla in innan den kommit fram. Vad man börjar kasta beror igen på hund. Börja med något lätt, tråkigt godis eller ointressant pryl (pinne, kotte eller för den apportgalne kan man börja med fejkat kast) Kastar man godis bör det vara så stort och tungt att att det går att kasta och hittas av medhjälparen när det landat.  Kathy brukar t ex använda bitar av bagels. Man kan stoppa i en påse också.Om hunden väljer att fortsätta mot det kastade plockar medhjälparen upp det. När hunden då återvänder blir det "Tack för att du kom tillbaka" men inget klick och belöning.

Nytt försök, om det inte heller fungerar, väljer man en enklare frestelse.

Precis som tidigare ska klicket markera valet hunden gör, dvs komma direkt man ser att hunden vänder tillbaka mot föraren.

För att inte ödelägga goda apporteringsvanor bör man varva med många repetitioner där hunden får gå ut och hämta in föremålet.

Man jobbar sig metodiskt genom kriterieökningar i form av allt mer lockande föremål, samt att låta hunden springa allt närmare föremålet innan man ropar tillbaka. Så småningom fasar man ut medhjälparen genom att flytta den allt längre från landningspunkten.

För de hyffsat väl Doggie-Zen tränade instruktörshundarna gick det ganska snabbt att jobba sig igenom övningarna med goda resultat. Har hunden många tidigare erfarenheter av att "välja bort" ger god utdelning, går det relativt raskt att öka svårighetsgraden. Har hunden aldrig utsatts för sådana valmöjligher kanske det är en fördel att göra några grundläggande Doggie-Zen övningar först.

Vanliga fallgropar enligt Kathy är

• att jobba rytmiska intervall, dvs att man alltid kallar in efter ett visst antal sekunder
• att man inte tillräckligt ofta klickar för själva valet, beslutsögonblicket, och istället vill ha hela inkallningen. Beslutet blir inte lika lätt att fatta om feedbacken på beslutet alltid kommer flera sekunder efteråt.
• att man ökar kriterierna i för stora steg (t ex svårare frestelse och längre avstånd samt ny miljö samtidigt)
• att frestaren slutar fresta direkt efter inkallningssignalen istället för att fortsätta jobba tills hunden valt bort eller 2 sekunder passerat. Då lär man hunden invänta passsivitet innan den kommer, och de verkliga frestelserna där ute kommer inte att agera på det viset. (Drömscenariot att alla hundkompisarna fryser i position när du ropar på din hund kommer aldrig att inträffa, eller hur?)

Ada

Anton

Cintra

"laddad" instruktör

Rusty

Ebba fångade även några herrar upptagna med annat än träning...

Är ett av de citat jag noterat extra tydligt i mina anteckningar från helgen. Det var Ken Ramirez som sa det, och vad han menade var att djuret lär sig precis hela tiden, vi (och miljön) påverkar beteenden dygnet runt, vare sig vi planerat det eller inte.

Min tränarhjärna jobbade för högtryck i stallet idag. Jag var egentligen där för att utföra mina  plikter som "stalljour" eftersom det är vår vecka att se till sommarbetet. Jag råkade dock komma samtidigt som min häst skulle hämtas in av en stalltjej till sitt träningspass med fröken. Det hade Boogie visst inte lust med idag. Vi hade lite tendenser åt det hållet förra sommaren också. Varför lämna kompisar och gott käk för att gå utföra hårt arbete? Så först blev hon jagad en lång stund (horsemanshiptänk antar jag: om hästen springer iväg, håll den i rörelse tills den tröttnar och låter sig fångas). När det inte gav önskat resultat (det var lite bråttom) så hämtades en foderhink och Boogie lockades in i stället.

Gaaaah! Om det är någon gång man verkligen inte ska locka-träna så är det förstås i direkt anslutning till när ett djur precis vägrat utföra ett beteende. Boogies lärdom - om jag håller mig undan tillräckligt länge hämtar de käket.

Kathys upplägg med targetbeteende som grund till inkallning ligger ju färskt i minnet, så efter Boogies pass med Anki, fortsatte jag inlärning av handtarget. När vi fick Boogie var prioriteringen att lära Boogie hålla sig undan från godbitar för att hon inte skulle bli "på" folk, vilket har gett henne defaultbeteendet hålla huvudet åt sidan  när man går fram till henne.

När andra som inte klickertränar henne kommer fram kan det förstås bli  missförstånd direkt när hon gör så. När beteendet vända bort huvudet inte ger utdelning och hon kanske dessutom blir tillsagd, är det rätt logiskt att hon väljer gräs och semester istället.  Så nu ska vi värdeladda sätta mulen mot folks utsträckta händer istället.

Man får verkligen anstränga sig med belöningskvaliteten nu i konkurrensen med betet!

Jag ska åka och ta in henne själv till Ankis träning  imorgon, för jag  vill verkligen inte ha en enda repetition till på springa bort och sedan få gotta i hink efteråt!

Måste också anstränga oss och köra fler "fake trials", något som både Ken och Kathy betonande betydelsen av i allt som innebär förlust/begränsning i tillgången av andra förstärkare. Samt när vi till och med begär jobbiga och obehagliga saker av våra djur. Inga nyheter egentligen, men något som man så lätt blir lat med i vardagen! T ex kalla in hunden - koppla upp - belöna - släpp fri igen. Eller i Boogies fall gå ner i hagen- ta på grimman -  belöna - och släpp fri igen. Eller t o m ta med hästen upp till stallet för att bara gosa lite och sedan gå ut igen. Det har i alla fall inte jag tagit mig tid till, och knappast Anki och hennes medhjälpare heller.

Så innan jag åkte hem fejkade jag några gånger, och i morgon blir det en omgång till.

Så var en fantastisk seminariehelg till ända! Nu återstår bara att skjutsa Ken och Kathy till Arlanda i gryningen, så jag får återkomma senare med tankar och intryck om själva innehållet.

Ikväll släpade jag ut de stackars utarbetade föreläsarna på middag på Djurgården, eftersom jag tyckte de borde se något mer av Stockholm än byggarbetsplatsen Sollentuna innan de far hem igen. Vi hamnade på tydligen väldigt hundvänliga Villa Godthem, där flera gäster hade hund  med sig, och där personalen genast bar fram stora vattenskålar till de fyrfota. Tips för alla som känner för att gå på krogen med vovven i sällskap i sommar!

Nu ska jag drömma om havsuttrar och belugavalar!

Medan våra icke-hundägande grannar begav sig till centrum för att lyssna på politikertal och körsång, var vi hundägare inbjudna till fyrbent födelsedagsfirande. Värdinnan fyllde jämnt (5 år) och hennes tvåbeningar hade ställt till med mingelparty på den stora, inhägnade tomten. Stora vatttenskålar fanns utställda och en liten plaskpool att svalka sig i vid behov.

Det är uppfriskande att emellanåt umgås med "vanliga hundägare" ( läs icke-bruksfolk). Här förväntade sig ingen något annat än att hundarna skulle kunna umgås fritt under fikabordet. Det kunde de!

Jag hade bara med Tosca, då jag såg det som ett ypperligt tillfälle för henne att träna på hundmingel på egen hand. Hon blir lätt lite skärrad när det är många stora hundar i omlopp. Mina grannar tyckte att det var förfärligt synd om Stella som inte fick följa med (den stackars hunden låg hemma i skuggan på en filt med lillmatte och slappade efter långpromenad med bad).

Tosca gafflade lite till en början, men som vanligt är det inget som stör de fyrbenta. Eftersom det mesta fokus låg på värdinnan kunde Tosca närma sig i sin egen takt och låg snart mitt i högen under bordet.

Till hundarna serverades en specialgjord tårta och ett ögonblick trodde jag att hundarna förväntades äta tillsammans från det stora fatet. Där hade nog jag backat, även de vänaste hundar kan ju bli lite ego vid åsynen av ett pannkaksberg varvat med kebabkött och toppat med vispgrädde och köttbullar. De fick egna assietter, men värdinnan inte hade tid att vänta tills hennes hade nått marken och fick därför  det mesta på ryggen.

Grannarna undrade förskräckt om Tosca aldrig brukade få mat när de såg hur hon slukade sin portion. Nja, inte kanske inte en hel veckoranson fett och proteiner i ett svep så där....

Det fanns andra hundar i sällskapet som plockade och sorterade på sin assiett innan de började äta!

Lite jobbigt i sådana här sammanhang kan det bli när ens icke klickertränande medmänniskor får behov av att fostra sina hundar.

En av hanhundarna var väldigt het på värdinnan och hans matte hade en teori om att nedkylning av hans privata delar skulle lösa problemet. Hunden var dock av en ickebadande sort och hade alls inget intresse av att blöta ned vare sig ädlare eller oädlare kroppsdelar.

Rätt nöjd konstaterade jag att hunden gick vinnande ur den kampen, men var inte SITT!!! en "poisoned cue" redan tidigare så blev den definitivt det av 10 minuters ihärdigt tryckande på hundens bakdel i ett kar med vatten. Även familjens barn försökte sig på metoden och jag tror inte folk  begriper vilken tur de har när det gäller deras hundars förmåga att tolera och överse med liknande kränkningar.

Efter hundkalaset tog jag bara Stella med mig till stallet. Hon trivs verkligen som stallhund, och när jag bara har henne med följer hon mig som en skugga, ligger plats i 20 min och väntar om det behövs och är allmänt enkel och praktisk att ha med. Vi påbörjade lite övningar med ryktverktygen, jag tänkte lära henne vad de vanligaste heter så hon kan jobba med lite handräckning. Idag körde vi "borste" och "krats".

Efter att jag övat lite mönster på ridbanan fick Stella hänga på en kort tur i skogen. Vi körde lite busgalopper och Boogie blev alldeles vild när hon fick galoppera hemåt på en nyuppkörd skogsväg. Det gick så fort att jag trodde vi skulle gå omkull i kurvorna! Stella hänger på utan problem, men håller sig gärna en bit bakom för att slippa gruset.

Mia var där och tog mått på mig för att sy mina showchaps. Det börjar närma sig tävlingen nu, så det gäller att hinna få allt i ordning! Och vi vet inte ens vad allt är...

I morgon är det seminariedags så nu blir det varken hund- eller hästträning  i två dagar.