Fnittriga tjejer på ystra hästar

Över diket!

Spralliga Cladden!

Bus-Boogie

Stella vill också springa lite!

Stalljour har Ebba och jag haft i helgen. Så även Stella och Tosca. De har varit med och jobbat hela dagarna för att sedan falla ihop i små snarkande högar. Det tar på krafterna att eskortera hästar ut och in, övervaka fodringar och mockning samt att hundträna ligistfröna till stallkatter.

Torven är lite besvärlig så här års, djupfryst och hård. Tur att man har två torvspridarexperter att kalla in!

Stolt torvjobbare!

Tomten överraskade mig rejält med en kamera som man också kan ringa med. Eller var det tvärtom?

Stella har stenkoll på julklapparna. Hon vet precis vilka som är till hundarna (och vad det är i dem). För säkerhets skull provbiter hon ändå lite i andras paket, så att det inte råkar bli fel någonstans. Årets man i rött var faktiskt så rutinerad att han grävde runt i säcken tills han hittat båda hundarnas klappar, och kunde dela ut dem precis samtidigt!

Julefrid till alla!

Att man sedan blir så trött att man tror att babysittern är en hundsäng är väl inget att bråka om? Kan väl hända vem som helst!

Vid eftermiddags fikat

Förtvivlad Märta:

Jag kommer inte hinna leka med Line på hela jullovet, för i morgon ska vi julbaka och på tisdag är det julstress och sen är det julafton och sen kommer juldagen och då ska man väl mysa med familjen eller nåt och sen blir det annandagen och då ska man väl också mysa, så jag kommer aldrig att få leka med Line mer!

Den ömma modern:

Vänta, vad sa du att vi skulle göra på tisdag?

Märta:

Då är det ju julstress!

Modern:

Va?

Märta:

Ja, då ska du väl stressa och allt ska bli klart och man får inte göra nåt roligt!

Modern (bitande sig själv i kinden för att inte skratta för mycket):

Men du, jag kan fixa julstressen själv i år, du får gärna leka med Line medan jag håller på med den! På juldagen och annandagen med, vi kan ju mysa lite på kvällarna bara!

Lättad Märta:

Jaa! Vad bra!

Samma dag vid middagen:

Ebba:

Meh - ofta man inte gör det i femman!

Mormor och morfar ser lika förstående ut som Manuel i Pang i bygget.

Modern:

Ebba, du får nog säga det där på ett annat sätt så att mormor och morfar förstår vad du menar.

Ebba:

Ok! Man - Man eh - Asså man.... Nä, jag vet inte hur man säger det på gammalsvenska!

Om man frågar Tosca. En matte på hästryggen tar sig nämligen obehindrat fram i terrängen i nästan samma tempo som en lagotto.

Det har varit en period när det inte har fungerat att ha med sig hundarna ut på ridtur. Tosca har genomgått sin sedvanliga jag-ska-snart-löpa-så-jag-har-bara- dofter-i näsan-och-vadd-i-öronen-period. Hon springer inte bort men jag vantrivs med den här "ska-bara"-attityden och sätter koppel på tills det är över. Nu när hon faktiskt löper är hon tillbaks i normalläge vad gäller vardagslydnaden.

Stella lider fortfarande av sviterna av hästfobin hon utvecklade i somras . (Ni vet trasiga tanden, morot på nosen, eltråden och magpussarna) Sitter jag på hästryggen följer hon inte med av gårdsplan. Hon verkar övertygad om att det farliga kan hända mellan stalldörren och ridhusknuten. Så nu går jag med hästen förbi den här laddade zonen och sitter upp bakom ridhuset. Då är hon med utan problem resten av turen!

Den där laddade zonen är jag nog själv skyldig till. Det är nämligen där man av säkerhetsskäl verkligen vill ha hundarna nära sidan pga trafik, folk och andra hästar i rörelse. När hon då hade sin panikperiod och verkligen inte ville närma sig en häst, la jag press på henne när det kom bilar och trraktorer. För att snabbt få henne i säkerhet. Men det är karaktärsdanande med dessa lagottofröknar. Man betalar för sina klavertramp!

Idag var Boogie så pigg och sprallig att det fanns en massa krut kvar efter Ebbas ridtur, så då fick hon hänga med och rasta hundar också. Bättre sätt att motionera hundar kan inte finnas! Man kan ju variera tempo och underlag på ett helt annat sätt än till fots, cykel eller ens med fyrhjuling.

Tosca blir helt lyrisk i galopperna och lägger sig tätt intill och bara mäter sina krafter med Boogie. Ibland slinker det ut ett glädjeskall! Då gör Boogie en ful grimas åt henne! Stella lägger sig på behörigt avstånd snett bakom för att slippa grussprut (och fula grimaser).

Ur vägen träning förra hösten

Ett viktigt kommando jag lärt hundarna är "Ur vägen!" Det innebär att de snabbt hoppar in ett par meter i skogen och sättter sig tills de får frisignal. Det behövs när man möter bilar, människor och andra hundar. De är väldigt duktiga på att sitta kvar men ibland är inte mötande hundar och hundägare lika duktiga på att låta dem vara ifred. Då är jag beredd att hoppa av och hjälpa till. Riktigt förbannad blir jag på folk som släpper fram hundar i flexikoppel eftersom linan då drar förbi Boogies ben på ett obehagligt sätt. Även utan häst får mina hundar inte umgås med hundar i flexikoppel pga av skaderisken för dem själva.

I dag mötte vi bara en väldigt lydig kopplad hund som joggade med matte, men eftersom Tosca löper så hoppade jag  av i alla fall, man har ju hört talas om kärlek vid första ögonkastet! Men det var ingen fara, han var för stor och stöddig i typen, sa Tosca. Hon hoppas på att få korsa stig med nån av jaktlagets taxar i stället.

Få saker gör mig så glad som de här ridturerna med hundarna, när alla mina fyrfota tjejer uppför sig så fint och samtidigt har kul tillsammans!

PS. Snart är det Texas-dags för mig! Den 15 januari flyger jag iväg till Clicker-Expo och efter det jag har fått en så gullig inbjudan av Boogies uppfödare! Jag längtar!

Kom för sent till stallet så Boogie hamnade väldigt långt ned på hovis att-göra-lista. Därför hann jag aldrig rida :-(

I stället blev det lite roligt uppletande för hundarna. Stella var lite övertänd och tjuvstartade någon gång, samt dödade de sladdrigare föremålen. Tosca gick super! Superlydig, supersnabb och supereffektiv! Jag blev alldeles paff!

Även om då Stella var lite mer okontrollerad så var det en fröjd att följa båda hundarnas sökarbete! Det här är deras givna livsuppgift - springa fort, söka av mark och jobba med luftburen vittring. Det är så härligt att se när de får vind och vänder 180 grader mitt i ett språng. :-)

I stallet vandrade sedan en helt okänd schäfer in. Den verkade glad och trevlig men det blev lite rörigt med upprörda stallkatter, som en tvärhand höga försökte mota ut inkräktaren. Jag kopplade upp schäfern, en ung mörkgrå tik som såg ut att ha sprungit i skogen ett tag innan hon dök upp hos oss. Sedan gick jag runt med henne bland husen men ingen kände igen henne. Hon traskade snällt med och verkade rätt obekymrad över att ha kommit bort. Eftersom vi inte visste hur hon var med vare sig hästar, katter eller andra hundar fick hon vara i en tom box medan vi listade ut hur vi skulle göra. Där la hon sig snällt ned och vilade på torven.

Efter mycket runtkopplande fick jag till slut tala med någon på polisen som kunde tänka sig att ta emot en rapport om upphittad hund. De hade förstås inte resurser att åka ut och hämta hunden. Ville man ha hjälp med chipavläsning fick man åka in med hunden till Uppsala. Eftersom man inte har något "ansvar" för hundar man hittar (eller blir hittad av) kunde man även bara släppa ut den igen! Bortsett från det moraliska ansvar man känner för en upphittad hund, och även om man nu inte skulle råka vara hundälskare själv, så är ju tanken på att släppa lös en okänd större hund bland djur av alla storlekar och arter på en gård rätt befängd!

Tiken fick ligga kvar i boxen medan vi tänkte vidare. Logistiken var lite komplicerad med ca 5 mil till polishuset enkel resa, bilen full av egna hundar (som just idag reste utan bur dessutom), och barn som skulle hämtas på fritids kl 14.

Som tur var dök hundägaren upp i bil någon timme senare. Hunden hade sprungit från en gård några km bort. Den hade inte bott hos nuvarande ägare så länge, det var därför grannarna inte kände till den. Ägaren hade anmält hunden försvunnen till polisen, men förmodligen blivit kopplad till Bålsta, och någon samkörning av uppgifter verkar det ju inte heller finnas resurser till. :-(

Nåväl, det slutade ju bra ändå denna gång. Men man inser ju att chipmärkningen är rätt  värdelös om ens hund skulle springa bort. Det förutsätter ju att hunden hittas av bilburen och engagerad djurvän utan andra åtagande just den dagen.

Här ska införskaffas namnbrickor - ut i fall att!

Väl hemma möttes jag av ett slutskattebesked som gjorde att jag allvarligt funderar över poängen med att jobba över huvud taget! :-(

Sedan gick vi på julpjäs som Ebbas klass gjort. Hon har skrivit manus (baserat på musikalen Footloose) , regisserat, spelade en av huvudrollerna och sjöng solo. Hela klassen var inblandad, i större och mindre roller eller som scenarbetare. Alla var engagerade, samarbetade och kämpade på trots de mindre missöden som hör till en generalrepetition. (Det RIKTIGA framträdandet är i morgon inför hela skolan, men då får föräldrarna inte plats.)

Och vår dotter var faktiskt helt makalös! Som förälder är man förstås partisk, men hon kan verkligen agera och hon kan VERKLIGEN sjunga. Hon sjöng mycket som dagisbarn men sedan dess har hon inte visat minsta tecken på småstjärne/Idol/talangjakts-ambitioner. Så det här var något av en överraskning!

Sedan blev kvällen natt medan jag hade telefonmöte med min bästaste kollega Anna om nästa års TRÄNARkurs. Det blir så roligt att få jobba ihop igen! Trots att det inte genererar så mycket inkomster (som man får behålla).

NU löper hon...

Passar ju perfekt med provtagningar och parningar och skjutsningar hit och dit. Man har ju ändå inget särskilt för sig så här års.