För ”utställningsfolket” är tävlingen redan i full gång från tidig morgon med välputsade hästar som tävlar i ”halter” ( = exteriörbedömning) och ”western showmanship”  (= springa snyggt i mönster med extremt välansad häst).

Tjejerna rider på utebanan, mammorna dricker kaffe i solen.

På eftermiddagen blir det dock min tur att lotsa Boogie genom hennes första uppvärmingsklass, en gruppklass. På framridningen känns hon jättefin, alert och mjuk. Inne på arenan är hon fin längs hela fyrkanstspåret förutom var gång vi passerar publikläktaren där hon får sina sedvanliga psykbryt. Det känns dock redan från början att det är mildare varianter på psykbryt än förra året. Jag rider hela klassen på två händer med fokus på att mest ignorera och jobba framåt. ”Hålla henne stadigt i handen” så att säga. För vart varv blir psykbrytet mindre, för att sedan öka igen när vi får byta varv. Kufiskt det här med hästar och hur saker blir som nya igen när man tittar med andra ögat…

Under eftermiddagen anländer även Anki, så hon får guida Boogie genom hennes andra uppvärmingsklass. Tyvärr var det fullt i Paid Warmup Trail, så hon har fått en plats i Paid Warmup Reining istället. Det innebär 5 egna minuter på en helt tom arena, inga bommar eller andra Trailprylar till hands. Anki trixar hit och dit längs publikläktaren, och det är med blandade känslor jag konstaterar att hon får några mindre psykbryt även med Fröken…

Boogie brukar aldrig gnägga hemma, men på tävlingsplatsen håller hon och Cladden på att ropa på varandra stup i ett. Boogies otränade stämma är redan sprucken…

Uppe i stallet pussas och slaskas det även på Blixten, som annars hemmavid betraktas som en ohängd finnig odåga.

Mammorna tar en öl i solen. Sedan tittar vi på Paid Warmup Trail och konstaterar att det finns fler än Boogie som får psykbryt inne på arenan. Dock inte Claudia och Moa, som är lika fokuserade som vanligt.