Så fick jag den äran att rida ut med Ebba igen! Fiffiga Kicki hade nämligen lånat ut Kakan till Ebba på villkoret att mamma fick rida med på Boogie.

På behörigt avstånd förstås!

Kakan är ett engelskt fullblod, galoppör från början, men numera en stabil 16-årig dam med erfarenhet från hoppning, dressyr, fälttävlan och avel!  Och skogsmulleri helt klart. Vilken härlig skogshäst som godmodigt tuffar fram överallt!

Ovillig att vara med på bild, trots den fina hästen

Ebba fick välja väg så det belv mycket offroad. Rätt vad det var ramlade vi på ett suveränt kantarellställe och jag fyllde alla fickor i Arrak-västen.

Alla fick inte plats på bild. Bra med liten häst så man lätt kan kliva av och på. Bra med stor hundväst, så man har nåt att plocka i!

Stoflocken har ju utökats med 2-åriga quarterstoet Fay. Första dagarna tyckte hon tanterna var läskiga och höll sig i andra ändan av hagen. I tisdags var det ett annat scenario. Nu var hon limmad som ett plåster på Boogie, och det blev lite rörigt när Boogie skulle hämtas in (av en person som i sammanhanget vill vara anonym).

Det verkar finns ett tänk bland dem som tillämpar s.k horsemanship, att om hästen inte låter sig fångas så ska den drivas istället. Tills den tröttnar och låter sig fångas. Kanske funkar i rundcorall, vad vet jag? På stonas gigantiska sommarbete resulterar metodiken i 47-0 till hästen. Om man nu är sådan som räknar ledarskapspoäng.

På håll kunde jag bara konstatera att Boogie förmodligen hade vansinningt roligt, ivrigt påhejad av sin nya röda lilla adept. Oj, vad snabbt min häst kan vända!

Så jag bad den i sammanhanget anonyma (och nu tämligen affekterade) personen att avsluta hästjagandet. Sedan gick jag och hämtade min häst. Det tog ungefär 4 minuter, gångsträckan inräknad. Tricket är tålamod och positiv förstärkning.

Jag inväntar ögonkontakt från Boogie. Jag går nästan aldrig rakt fram och tar henne, utan väntar alltid på någon bjudning från henne. Jag klickar ofta för att hon kommer mot mig eller vänder sig mot mig, ger en godbit och går ifrån henne igen så att hon får göra om det flera gånger innan jag tar henne. När jag ska ta på grimman håller jag den så att hon får sträcka sig in i den och "välja" att låta sig tas.

Ibland, t ex när betet är nytt eller det är något på gång i flocken, så har det hänt att hon går ifrån mig som om hon inte tänkte låta sig tas. Då står jag bara kvar och väntar, så kommer hon tillbaka. Att hon går iväg får vara hennes förlust, inte min! Hon får göra valet att komma med mig.

Igår när jag skulle hämta henne så var fortfarande Fay som fastklistrad vid henne. Boogie såg mig på håll och kom mig till mötes. Hon sa också till Fay att gå iväg, men Fay valde att följa oss hela vägen till grinden. Tyvärr valde Fay även att pressa sig ut genom grindhålet när jag tog ut Boogie, trots att jag drämde till henne med eltråden. Den var det visst ingen ström i. Så nu stod jag på vägen med två hästar varav en lös unghäst. Men lilla Fay hade inga andra avsikter än att klistra sig vid Boogie så vi kunde lugnt gå upp till stallet och få hjälp av Sussie som kom med en grimma.

Ska bli intressant att se hur självständiga Boogie trivs i rollen som extramamma...

 Fay med sin bodyguard Boogie

Snappy vill leka med Boogie som nyss kommit hem från Strömsholm

OK, ett litet tantrace då!

 Boogie-bus

Vänder man snabbt hinner inte frisyren med!

En nykomling släpps in i damhagen - 2-åriga Fay

Hon tycker att tanterna är lite läskiga!

Men färgen red roan funkar nästan som kamouflage

Älva på språng

Lördagen var en mellandag för oss, då det tävlades i Hunter-klasser  (gångartsklasser i engelsk utrustning) samt på eftermiddagen ko-klasser. Jag kollade lite extra på cuttingen och bestämde mig för att Boogie nog borde få en andra (tredje?) chans på den gren hon faktiskt är avlad för.  Det borde gå att kombinera med våra vanliga ridklasser.  Riktig cutting innebär att hästen jobbar självständigt med kossan, utan en massa ”fulridning” från ryttaren. Jag ska i alla fall se till att komma i väg på en ko-clinic och testa vad hon tycker om det. Trivs hon det inte,  får det  vara, men tänk om hon verkligen gillar det? Som en BC gillar vallning…..

På söndag morgon var det återigen dags för den sedvanliga gryningsmakeupen och iväg för hästputs. Idag skulle Boogie tävlas i Open Senior Trail och Trail Cup med Anki ombord, och sedan Amateur Western Horsemanship med mig. Horsemanship är väl inte riktigt min favorit gren, men eftersom det inte fanns några Novice  klasser på SM hade jag petat in en anmälan för att få en start till under helgen. På lördag kväll tittade Ebba strängt på mig och frågade om jag verkligen tänkte starta i horsemanship om Boogie gick bra i trailklasserna. Då lovade jag Ebba att om Boogie vann båda trailklasserna med Anki, så skulle jag stryka mig från min start. Kändes inte som något riskfyllt löfte, med tanke på de 17 andra meriterade, erfarna och begåvade ekipagen som skulle starta i Senior-trailen! Sådana där långbenta allround hästar….

När jag ledde in Boogie till framridningen passerade vi gaten till tävlingsarenan där trailbanan låg utlagd. Boogie tvärnitade i öppningen och studerade hindren med spetsade öron. Inte stressat, bara nyfiket.

Anki hade två hästar, Boogie och Simply, i klassen och alltså fullt upp på framridningen. Simply gick in tidigt i startfältet och gjorde en ganska prydlig runda.  Boogies start var mer mot mitten på starfältet och såg jättefin ut. Hon klonkade med framhovarna när hon stoppade i boxen, och det var även några klonk på travbommarna samt ett kast med huvudet i en galoppsväng som hon väl tyckte vart lite snäv! I övrigt mjukt och harmoniskt. Men jag  lyckas ju aldrig få se så många ekipage i en klass att jag har en aning om hur man ligger till i den allmänna konkurrensen. Under prisutdelningen red Anki Simply för att bespara Boogie den stressen innan hon skulle in igen i Trailcupen. Boogie och jag stod alltså på framridningen (jag med ansiktet i hennes man, för nu var det pirrigt på riktigt) och hörde hennes och Ankis namn ropas upp som guldmedaljörer medan silvret gick till Moa och Cladden. Simply kom på 4:e plats.

En liten skvätt hann jag gråta i Boogies man innan det var dags att lämna över henne till Anki igen för den efterföljande Trail Cupen. På läktaren tänkte jag att det borde var omöjligt för Anki att bara ladda om så där efter en sådan vinst. Men Anki är ju ett proffs så klart, och hon och Boogie satte sin absolut snyggaste runda tillsammans någonsin. Solklar seger, det kunde till och med jag se denna gång!  Så det var bara för mig att gå till gaten och stryka min start i horsemanshipen!  Den lilla guldhästen skulle nu få komma tillbaka till stallet, dricka vatten och mumsa hö!

Det är lite svårt att förklara med ord vad allt det här betyder för mig!  Den här lilla hästen står mitt hjärta så nära, och den allra största vinsten någonsin är hur vi alla tillsammans lyckats förändra hennes attityd till ridning och tävling. När vi stod på Nationals förra året med bara diskningar i bagaget, tvivlade jag inte på att det skulle gå att få ordning på Boogie, däremot trodde jag aldrig att Boogie bara 1 år senare skulle stå överst på prispallen!   Kombinationen av busiga skogsturer med småtjejerna, klickerträning och Ankis konsekventa, långsiktiga uppbyggnad av hästens fysik och mentala uthållighet fungerar alldeles lysande! Arbetsseger skulle jag vilja kalla det!

Resultat Team ANKI Swedish Nationals 2009:

 Moa Berglund & Mees Cloudberry Hill: 3 guld (Youth Hunt Seat, Youth Trail, Youth W.Horsemanship) 1 silver (Open Senior Trail) samt 1:a NSBA Open Trail och 2:a NSBA Non-Pro Trail

Linda Melnik  & Silver Special Alexa: 1 guld (Amateur Trail), 1 silver  (Amateur W. Horsemanship) samt Grand Champion Mare i halter

Bettan Almqvist & Gunnes Florry Cat: 2 silver (Amateur Trail och Open Junior Trail)

Anki Olsson & Cow Cuttin Boogie : 1 guld (Open Senior Trail) samt 1:a Allbreeds Trail Cup

Blåbärsamatörerna Maria och Bella snubblade i år runt utanför prispallen, (fast jag är väldigt nöjd med min 4:e plats) men har ruggigt blodade tänder och fortsatt tävlingssug! Nu vet vi vad våra hästar går för och ska se till att komma ikapp själva!

Bara en kort semester nu Anki, nedräkningen inför Nationals 2010 börjar i Borås om 5 veckor  ;-)

Vi är nu hemkomna efter en omtumlande helg på anrika Strömsholm!

Boogie och jag åkte själva på onsdag eftermiddag, och Boogie klev på (och även av) trailern så där lätt och prydligt som jag alltid önskat mig. Det är så skönt att vara helt oberoende av andra för att kunna lasta sin häst.

På plats fanns redan Ebba som åkt i förväg med familjen Berglund. De hade gjort i ordning våra boxar som fanns precis intill arenan. Anki red sedan Boogie och Simply  inne på tävlingsarenan, och båda verkade helt tillfreds med anläggningen. Läktaren var väldigt högt placerad, så publiken hamnade ovanför hästarnas huvud i detta ridhus (det Röda ridhuset). Jag avstod från att rida, Boogie och jag hade ju redan haft en svettig sista lektion hemma på morgonen. När allt hästpyssel var avslutat var matställena stängda, så det blev att fixa te och mackor där vi bodde istället. Vi var inkvarterade i  studentrummen på Strömsholm.

För att inte våra hästar skulle få spader på ofrivillig boxvila gick vi en långpromenad medan de oändliga halterklasserna pågick. Halter är en exteriörtävling, men med betydligt mindre action än en hundutställning. Lite som att se målarfärg torka. Eller cricket kanske? Det händer ingenting och ingenting och ingenting. Så vänder man sig till kompisen bredvid för att säga något och då vips är det klart och prisutdelning. Typ….

På vår långpromenad hittade vi en utebana med fasta hinder som bankar och sånt. Där tog vi lite klickergympa, med det resultatet att Boogie på nästa dags promenad vägrade passera grindhålet till utebanan. Hon vill gympa mera!  På utebanan fanns även fasta upphöjda bommar. Boogie kollar in dem noga och gör sedan mycket höga benlyft på första försöket  Hon ser helt klart skillnad på bommar på sk. ”sockerbitar” och bommar fastskruvade i träkryss…

Sedan rivstartade Moa ridklassserna med att ta guld på Cladden  i Youth Hunt Seat Equitation! Och därmed var ribban för Team Anki lagd! 

Kvällens Paid Warm-up red jag själv.  Bella, jag och Anna på Dollar valde att rida in gemensamt för att slå ihop våra 3 minuters-pass till ett litet längre. Boogie kändes prima, både i uppvärmningshallen och inne på stora arenan. Jag tror att hon, som annars lätt är ömfotad, uppskattade det mjuka, jämna underlaget.  Jag red ganska ”snällt” och bad inte om något jobbigt, med avsikten att bara hålla hennes humör på plus.

Trailryttare har tidiga mornar, så på fredag morgon var det upp i gryningen för anläggning av komplett makeup. Stylist: Ebba!

Sedan fixa hästen med hovlack och pälsglans, och så iväg till framridningen. Less is more, tror jag på när det gäller framvridning. Min känsla är att Boogie blir sur och less om man gnider runt för mycket. Min erfarenhet från hundtiden säger mig också att det är så lätt att krångla till det för sig om man försöker TRÄNA på något så där i sista minuten. Det man kan - det kan man! Det man inte kan är det ändå alldeles för sent att göra något åt  nu.  Så när Boogie hade provat på alla gångarter i båda varven, lät jag det mest vara.  Supercoachen Anki fanns sedan på plats för att gå banan med sina adepter och komma med förslag på kloka vägval.  Hmm, sen gäller det ju att komma ihåg dem också….

Boogie kändes sedan rätt ok när det var vår tur att rida fram och vänta i gaten. Inne på banan funkade det mesta, men hon var stel i sidorna och en aning tittig. Solen lyste in genom fönstren och åstadkom intressanta skuggningar här och var på banan. Det blev ett lite meckigt galoppombyte, några klonk här och var , och i boxen var det som att vända på en planka… Men runt banan kom vi!

Värre var det för Bella och Simply. Simply hade lite ”issues” denna tävling, som redan från dag 1 yttrat sig som allvarlig separationsångest från damerna -  Boogie och Claudia. Nu ville han inte alls vara ensam häst  inne på banan, och tänkte minsann inte hjälpa matte öppna nån fånig grind. Vet precis hur det känns att sitta på en häst på det humöret inne på tävlingsbanan, det var där vi befann oss med Boogie för ett år sedan! Bella fick ge upp och rida ut, utan chans att få visa upp vad hon och Simply egentligen kan.

Sedan kom det pirrigaste – prisutdelningen! Inte för att det var viktigt med placeringen, utan för att det är här det numera känns som störst risk för ett Boogie-utbrott. Hon går helt klart i gång på applåder, tjut och visslingar. Men eftersom jag ingenstans i regelboken hittat förbud mot godis vid prisutdelning, så hade jag med mig mintpellets i fickan. Varje gång det applåderades så sa jag ”klick” och matade med en pellets.  Jaha, sa Boogie och taggade ned. När ekipaget bredvid av okänd anledning valde att gå iväg mitt i prisutdelningen, var jag också snabb att klicka min häst för att stå still. Det som börjat som en vibration under hennes hud planade genast ut. Hennes anspänning är alltså inte värre än att hon fixar att identifiera vilka operanta beteenden som ger utdelning. Mitt i min ”prisutdelnings-träning” dök rosettflickan Helena upp och delade ut 4:e pris till Boogie. Min målsättning hade varit att komma bland de 5-6 bästa, så jag var mer än nöjd! Guldmedaljör  blev Linda med Alexa,  och silvret tog Bettan på Cattis hand om, båda tränar för Anki!

Sedan skulle Anki upp på Boogie för NSBA Open Trail. NSBA är en egen organisation som ordnar tävlingsklasser för alla de amerikanska raserna, så i en sådan klass kan det vara painthästar och appaloosor med och tävla. Det var samma bana som I Amateurtrailen, och Boogie var ungefär lika ”plankig” med Anki tror jag. Det blev en 4:e placering igen. Simply reds också av Anki i denna klass, och med Frökens fasta, trygga guidning höll han nerverna i styr och placerade sig på en hedrande tredje plats. Vann gjorde lilla Moa på Claudia!

NSBA-klasserna är inte SM-klasser med medaljer. Däremot delas det ut en lite prispengar. 65% av anmälningsavgifterna går tillbaka som prispengar.

Så var det min tur igen, nu NSBA Non-pro, som alltså Anki inte får rida. Anki hade ridit Boogie bland de sista i föregående klass och sedan haft henne på prisutdelningen så jag var aldrig upp och satt på henne innan klassen startade. Kändes inte som om det skulle vara nödvändigt med mer trimning innan tredje klassen på raken. Men här fick vi nog oss en nyttig läxa! Boogie hade startnummer 1 i denna klass, så efter att ha gått banan fick jag bara hoppa upp och rida in. Detta mönster startade med en höger galopp, och Boogie, som varit på skön paus ute i solen, hade inte alls lust att rivstarta på det där viset! Så det blev lite slängigt med huvudet och allmänt motsträvigt i hela mönstret. Trots det inga utbrott och katastrofer, bara helt enkelt inte vår bästa runda tillsammans!  Sedan fick vi tillfälle att öva på en ny variant på prisutdelning, NSBA-varianten där alla hästar skickas ned till kortändan och sedan kallas fram i placerings ordning. Nu började jag faktiskt gruva mig lite för att bli placerad sist, eftersom det nog hade inneburit att jag suttit på en liten bucking bronco medan de andra började defilera ut. Men som tur var räckte vår insats till 6:e plats och Boogie kunde lugnt och fint stå i ledet och lyssna på applåder. Vinnare denna gång var Linda Melnik på vackra Alexa, med Moa på andra plats.

Nu var Boogies arbetsdag över och de första rosetterna på plats på boxdörren.  Stämningen  i Team Anki var allmänt på topp och vi firade dagens medaljskörd hemma hos familjen Melnik som bjöd på underbar grillmiddag. Förutom Lindas trailguld och Bettans trailsilver hade Moa kammat hem ytterligare ett guld i Youth Trail och ett i Youth Western Horsemanship.

Team Anki hade alla anledning att dricka lite skumpa i kvällssolen!

Boogie o Anki guld i Open Senior Trail!!! Fat little Texas cowhorses rule!

Boogie och jag 4a i Amateur Trail på Swedish Nationals igår. I morrn bitti Ankis tur i Open.