i tidningen Ridsport.

Även om det är mycket i den som blir off topic för mig, så tycker jag oftast att den är intressantare och mer lärorik än Lucky Rider och andra "livsstilsmagasin" som man som  westernryttare är hänvisad till. Tänk om vi också hade en tidning som behandlade westernridning som en sport och faktiskt rapporterade tävlingsresultat, beskrev regeländringar och följde trender inom sporten!

Westerridning är inte ett övergripande livsstilsval för mig. Jag är förskräckligt ointresserad av att leka trapper med packmula i fjällen. Jag blir förbannad över att jag, bara för att jag tävlar i western, förväntas vara totalalternativ och vilja fördjupa mig i  barfotaverkning, homeopati och hästpratare. Jag går inte i gång på helsidesporträtt av skäggiga farbröder med rimfrost i slokmustaschen.

Så jag får faktiskt ut mer av att läsa Ridsport när jag kommer åt. Om t ex utfodring, juridik, försäkringar och annat allmänt övergripande.

I dag när jag bläddrade funderade jag lite över det här med begreppet Ridbarhet, som återkommer i alla möjliga sammanhang.

Vad är det egentligen? Vad ryms inom det begreppet? Hur gör man rent konkret för att mäta det? Vilket jag antar att man måste om det det ska ingå i avelsmålen och kunna utvärderas?

Någon som vet mer får gärna upplysa mig!

Sedan funderade jag på det här med unghästar och hästhållning

Jag har alltid tyckt att det verkar lite feltänk att låta ungdomar fostra varandra utan vuxen tillsyn. Det brukar inte bli så bra för människobarn och för hundbarn, (de arter jag är mest bekant med) och det verkar ju inte heller vara så hästar organiserar sig när de själva får bestämma.

Snarare som ett upplägg som vi har skapat av ekonomiska och praktiska skäl.

Det kanske finns några studier på det här?

Själv har jag bara tillgång till vår one-case-study Hottis. Han flyttade till oss sju månader gammal och fick då sällskap av en äldre snäll valack första tiden.

Så småningom utökades hans flock med flera snälla, trevliga valacker men Hottis var helt klart yngst.

Det närmaste en jämnårig busgrabb han kom var araben Meduz som var ett par år äldre och gillade att leka.

Härliga tider!

När vi förra året flyttade våra hästar  till Sigtuna fick ju Hottis och Boogie bli hagkompisar. Vilket gick hur bra som helst!

De blev snabbt goda vänner. Hottis hade god nytta av sin träning i att reta gubbar lagom mycket för att det ska bli action men inte konflikt! Det funkade på tanter också!

Till sommaren blev det större blandad grupp och för första gången en jämnårig polare, Lex!

Det var vi lite spända på hur han skulle hantera. För första gången någon som är jämnbördig eller kanske till och med lite underlägsen. Lex var ju en ganska hårt hållen kille när han kom. Skulle Hottis liksom få hybris?

Men det kan man ju inte direkt påstå. Jag tycker Hottis hade bra tålamod med Lex inledande osäkerhet och väntade in honom tills han vågade börja ta för sig i lek och bus.  Ganska snart var de som ler och långhalm och ville hellre dela matbyta än äta ur varsin.

Så hamnade hela gänget på Wiggeby Active Stable och fick massor av nya polare, både unga och gamla, ston och valacker.

När jag ser på Hottis i gruppen ser jag en socialt kompetent häst som tryggt kryssar runt. Han vet vilka man bör ta en vidare sväng runt  sig för och vilka man kan busa med. Han drar sig inte för att flytta på någon i havrekön när han tycker att han är hungrigast, men vet nog rätt väl vilka han rår på.

Jag tror att hans uppväxt med äldre trevliga hästar bara har gagnat hans sociala utveckling och mer efterliknat livet i en "naturlig" hästflock.

Får jag chansen med någon mer unghäst framöver, kommer jag att göra på samma sätt   

Ny dag, nytt mönster!

Vi skippade longeringen och Boogie fick en promenad ute efter frukost i stället. Ryttarna var sedan med och byggde bana och tränade in sitt mönster genom att repetera det för varandra. Denna dag tränade de även på att gå banan tillsammans med Tim. Han hade lagt in en luring. Ett hinder låg nämligen utlagt på en annan ledd än på banskissen. Det kan hända på tävling att domaren väljer att göra en avvikelse från banskissen av praktiska/tekniska skäl. På det här viset fick Tim K chansen att poängtera att det viktigaste att memorera i banskissen är texten, vinklar och avstånd och annat måste man se och lära in på banvandringen.

Sedan fick ryttarna rida banan rätt upp och ned var sin gång, innan det blev filande på de enskilda detaljerna.

Grinden var med idag. Jag gillade hur han delade upp övningen i många små delar, som alla behöver sitta i ryggmärgen för att få plus. Inget lämnas åt slumpen. Precis som i ryggningen hade han lite andra idéer om vart man själv tittar än vad jag är van vid. Både i ryggning och grind ska man helt enkelt kunna sin bana så bra att man inte behöver dubbelkolla var man är i förhållande till hindermaterialet hela tiden. Man ska veta hur många steg man behöver backa för att hamna i rätt läge för nästa manöver, helt enkelt. När man börja vrida sig för kolla om man hamnat rätt så börjar hästen vingla ut med bakben och annat.

Att komma in rakt från början var viktigt. Enligt Kimura både snyggare och säkrare än att behöva flytta hästen i sidled för att komma i position. Trots det var det ändå viktigt att ha en sidvärtesmanöver inlärd på kommando, om det skulle behövas.

Repet ska greppas i öglan och hänga i en snygg båge. Lite diskussion uppstod kring att man numera tillåts hålla både tygel och rep i samma hand om man rider på två händer. Kimura ansåg att det blev snyggare och säkrare än att rida grinden på en hand med än tvåhandshäst.

Så klart var det oerhört viktigt med blicken även i grindpasseringen. Man letar efter var man vill sätta hästens fötter. Tittar man på repet så vill hästen också titta på (och lukta på) repet, vilket inte blir bra.

Sedan travserpentin.

Dagens svårare utmaningar var dels galoppbommar i ett "hjul", eller "fälgkorset" som det snabbt döptes till samt galoppbommar i en U-sväng. I fälgkorset var det svåra att hitta sin linje, sina departures och sina buckets. I U-svängen att få linje tillräckligt rak före och efter bommarna, att inte ha för bråttom att svänga.

Här har de fått sätta ihop galoppbommar med nästa del i mönstret, travbommar

Kimura beskriver sina mönster som en berättelse. Först en introduktion - idag grinden och travserpentin. Sedan lite spänning - galoppbommarna. Så en avslutning där man måste visa att man fortfarande har kontroll - travbommar och box.

Efter lunchpausen fick alla rida hela mönstret igen.

Här Ebba/Boogie

Resten av sista eftermiddagen ägnades sedan åt några olika bomövningar som Tim ville visa som inspriration för fortsatt träning.

En variant på fälgkorset, som han kallade Trollsländan:

Bra träning i att hitta sin linje och sina buckets, och komma ihåg rakt före och efter innan man svänger. Lätt att glömma hur många steg som behövs innan ALLA hovarna kommit igenom hindret.

Clinicen avslutades med arbete på diagonal i ett hinder som kunde ridas både i trav och galopp: Här har han lagt ut hjälpbommar för att underlätta linjerna.

Till slut var det dags att avrunda en fantastiskt rolig trailhelg! Jag är väldigt inspirerad och mycket taggad på att få testa de olika övningarna själv och experimentera med ett annat sätt att titta  och läsa banan.

Jag gillade i mångt och mycket hans undervisningsstil. Han var kanske lite väl sparsmakad med berömmet emellanåt. Det kompenserades av hans "hästvänliga" inställning. Skönt att slippa oroa sig för att hästen ska tuktas och sättas på plats. Man vet ju aldrig riktigt när man testar att rida för en ny instruktör.

Kimura förklarade tidigt att han inte var särskilt intresserad av att behöva rida hästarna själv. Vid ett par tillfällen hoppade han ändå upp på hästar, men vid båda tillfällena var det för  att visa de ryttarna hur lite de behövde göra på hästen.

Hoppas verkligen att hans första besök i Sverige följs av fler!

Efter många turer hit och dit slutade det med att det blev Boogie som fick åka med till Grästorp, fast med Ebba som ryttare. Jag fick så klart också vara med på ett hörn, någon ska ju Bära och Betala också. Samt köra...

Vi kom till Västerås, sedan var det tvärstopp med avstängd E18, omdirigering och helgtrafik. I ungefär en timme snittade vi 10 km/tim och sedan hade vi ju ändå 30 mil kvar. Ojoj, tänkte jag, den här Kimura får allt se till att vara värd detta...

Men det var han ju så klart! Riktigt, riktig bra var det! På äkta nördnivå, precis som jag gillar det!

Det var inte så dumt att vara åskådare heller. Man hinner se och höra på ett annat sätt än när man sitter ombord och ska fokusera på sin nästa ritt.

Tim började med att lägga ut en bana. Eller, vänta, först var det obligatorisk longering av alla hästar. Uff o puff, sa tant Boogie, vad är det här för nya, jobbiga morgonrutiner?

Ryttarna fick först repetera mönstret för varandra två och två. Sedan var det ut på banan, en i taget , eftersom maestro ville titta vad man hade och kunde.

Ebbas första runda såg ut så här (förutom att jag missade  första delen av mönstret) :

Efter att ha sett alla 7 ekipagen, satte han i gång med sin coachning, hinder för hinder på banan.

Först fick alla göra travbommar på rakt spår och öva sig i att titta exakt var de ville att hästen skulle landa, steg för steg. Enligt Kimura ska man titta på sanden, inte på bommarna. Han kallar det man ska titta på mellan bommarna för  "buckets". Som med alla amerikanska coacher är det många käcka slogans som ska hjälpa en komma ihåg. Å det funkar ju   

Ett steg = en bucket. Två steg = två buckets. Titta en halv sekund per bucket. Love the dirt! The dirt is your friend!

Låter kanske flummigt och oprecist, men helt klart så fungerar det och hästarna påverkades direkt av hur ryttarna lyckades fokusera blicken. Ridning handlar ju ofta om att förmedla något slags känsla som omsätter sig i rätt muskelrörelser hos ryttaren.

 Titta långt framåt - hästen ökar tempo. Titta nära sänker tempot. Titta ner på hästen så vet den inte vart den ska och börjar vingla. Osv. Busenkelt och supersvårt!

Han var underbart noga och observant som en hök, trots att glasögonen var på vift.

Ingen idé att komma med bortförklaringar, har det klonkat har du tittat på bommen och inte på mellanrummet! Går det för fort har du tittat för långt fram och inte hållit dig i Zonen.

"It's all about you, it's not about the horse!"

Hästen får inte känna sig bekymrad över vad ryttaren kan tänkas hitta på. Är hästen mer fokuserad på risken att bli korrigerad och tillrättavisad så kan den inte lyssna på dina signaler och hålla reda på bommar. Den måste vara trygg i att du sköter ditt jobb - guidning - och låter den sköta sitt - fötter.

Jag tyckte det var väldigt intressant med tankarna kring blicken och hur man läser banan. Att vi enligt honom ofta ligger för långt fram i tanken/blicken och inte håller oss i "zonen", här och nu med hästen.

Boogie prioriterade tupplur före mat på lunchen!

Efter lunchpausen blev det "ryggningsskola". Även här skilde det sig hur man skulle titta mot vad vi är lärda. Ju mer vi tittar och spanar efter bommarna, desto vingligare blir det för hästen. I stället måste man lära sig hålla reda på avstånd och steg- och bomlängder så man kan sitta rakt och flytta hästen precist ett steg i taget.

Deltagarna fick öva två och två. Många och långa pauser i ryggningen, så de lär sig att slappna av och inte skynda på. Många små detaljer kring hur man påverkar rörelsen med blick (så klart) men även skuldra/armbåge etc. Smarta tips hur man kan använda den "lösa" armbågen som "roder" vid enhandsfattning. Ju mindre man försöker styra via bett/hand desto bättre och säkrare blir det!

Upp och fram med blicken när du vill att hästen ska sluta backa!

Boxen jobbades det också med så klart! Samt de besvärliga galoppbommarna, men då blev alla bilder suddiga eftersom jag glömt systemkameran hemma och bara hade mobilen.

Under eftermiddagen anslöt en paparazzi från Lucky Rider, så det kommer väl snyggare bilder där så småningom!

Dag 1 avslutade med att alla red hela mönstret igen, med sin nyvunna insikter!

Nu bjöds det även på coachning under resans gång.

Här kommer Bettans och Ebbas avslutande rundor dag 1

Fortsättning följer...

Helt underbart! Jag tror jag ska trycka upp och laminera och bära runt i handväskan!

"Ett ögonblick, ska bara stämma av om det verkligen är ett utbyte av idéer vid håller på med nu! Nu ska vi se här, hmm,  aha, nähä! Nej, tyvärr det här är inte en Diskussion, så jag ber att få tacka för mig!"

Jisses, vad tid och energi man skulle spara! Och tänk vad man skulle komma framåt i kommunikationen, om man höll sig till "reglerna"!

Den där Murphys lag är man ju ganska välbekant med som hästägare.

Han gillar att slå till när man har något extra kul inplanerat. Tävling eller så.

Det är ju dags för clinic med Mr Trail, Tim Kimura, nu till helgen.

Något som jag verkligen sett fram emot.

Exakt en vecka innan kommer Boogie in med ett alldeles uppsvullet bakben. Lymfangit.

Hon har fått ett antal sår av okänt ursprung på bakbenen senaste veckorna, och så blev det så här.

Nu hoppas och tror jag att vi var snabbt på det. Vi fick hjälp av Laura, som kom ut direkt fast det var en fredag kväll.

Svullnaden och febern är redan borta och Boogie kan förhoppningsvis återgå till sitt normala gruppliv så fort såren torkat upp igen. Hon är inte alls glad åt att vara tillbaka i isoleringscellen.

Hur det blir med Kimura-clinicen återstår att se. Ebba och Hottis är på standby. Fördelen med en familj med flera hästar och ryttare. Friskast häst åker!

Tills vidare är det flera turer om dagen för att fodra, mocka och lägga om benet. Det är inte praktiskt att stå på lösdrift när man får skadad häst, eftersom det inte finns någon service för häst som hamnat på box. Det har blivit många tillfällen att se gården i morgonljus!

Alex

Hottis och Primo

I helgen var det så varmt att Hottis fick gå naken

Men nu är det riktigt kallt igen, så täckena åkte tillbaka på!

Sovmorgon i Active Stable i morse:

Johnnie Walker laddar inför morgondagens matteprov

Ett brittiskt företag har gjort en undersökning och tillfrågat 1800 personer vad de retar upp sig mest på på Facebook och Twitter.
Som 1:a på 10-i-topp listan kommer fysisk träning och dieter. 53 % stör sig på uppdateringar om konsumerade eller förbrända kalorier, alla förberedelser inför nästa halvmara och annat träningsrelaterat.
På 2:a plats och 45 % hamnar de som inte kan sluta fotografera sina måltider. Mat blir sällan så aptitligt på bild som man tänkt och omgivningen är inte så intresserad av vare sig din lunchmacka eller din hemlagade trerätters vid svärmors besök.
3:e platsen intas av kryptiska statusuppdateringar. Ni vet de där vaga antydningarna om något som gör att omgivningen måste ställa frågor för att veta om de ska lajka eller skicka "styrkekramar" och <3. 42% stör sig på detta sätt att kräva uppmärksamhet.
Spelinviter är nästa område. Farmvilleligan & Co hamnar på 4:e plats och 37%.
Nästan lika många, 36% tycker det är tjatigt med konstanta uppdateringar om barnens framsteg och förehavande.

Hela 52 % säger att de begränsar sin användning av sociala medier pga av irriterande statusuppdateringar.
Ungefär lika många erkänner att de själva lagt ut statusuppdateringar som faller inom de kategorier de själva tycker är irriterande. Så det är väl ungefär som med bilkörning. Majoriteten anser att de kör bättre än genomsnittet...

Mitt mellis. 140 kCal. Men jag ska gå ut med hundarna och sedan rida ett pass först. ;)