Den här...

Det går inte med ord att beskriva vad hon betyder för mig.

Hon är så klok. Och så galen.
Och allt jag någonsin kunnat önska mig.


Fredag. Trötta mattar. Hottis spicar upp helgen genom att låta sitt skadeben oväntat svälla upp på jourtid. Rådgivning med SLU.
Han ska röras på.
Boogie, hon vill också röra på sig. Jag längtar efter Carolina för att bringa ordning i signalsystemet. Luta framåt för ökning och bakåt för samling. Nähä, Boogie vill bara köra galoppfattningar och crunches. Fredagstrött matte och Duracellquarter är en halvbra kombo. Jag bara fnissar och Boogie bombarderar mig med förslag på övningar.

Folk som aldrig tränat belöningsbaserat kommer nog aldrig att få uppleva hästar som frivilligt springer till ridhuset och som blir genuint sura när en försöker avsluta passet. Både uppsuttet och avsuttet i veckan så har Boogie aktivt tryckt bort mig och sig själv från området där jag brukar sitta av och avsluta.
Jag får finta henne genom att uppsuttet hoppa av mitt i ridhuset . Avsutttet får jag lägga en hög avledande pellets till henne medan jag hämtar täcke, pannlampa och godisburk.
Annars går hon fysiskt emellan och vallar bort mig.

Det finns nog många som skulle tänka i termer av bristande respekt och ledarskap om de såg sådana beteenden. För mig betyder det bara att jag ligger helt rätt i termer av kriterier, belöningsfrekvens och belöningskvalitet. Träningen är så rolig att hon inte vill sluta. Hon får aldrig nog. Det är jag som kroknar först...

En väldigt omtumlande dag.
Vi vågade oss på att släppa ut Hottis från boxvilan och det verkar ha gått bra.
Så vann vi högst oväntat ett par biljetter till SIHS kvällsshow i Mälarklinikens fototävling på FB.

Vårt bidrag:

Det kändes ju skojigt att Hottis bidrog till att vi FICK något gratis från en veterinärklinik!
Så hem och duscha av sig värsta stalldammet och iväg till Friends Arena för andra gången denna helg, iaf för mig.
Jag hade ju den äran med fina syskonbarnen och syster i fredags.

Nu fick jag med mig Ebba och vi gottade oss med kaffe och lussebullar på våra fina platser.

Våra pausfavoriter. Vill ha...

Så var det dags för fyrspannsfinalen. Jag älskar ju fyrspann. Har alltid gjort, ända sedan barnsben. Det är något med hur hästarna och människorna sliter tillsammans med att lösa uppgifterna tror jag.

Här ger Luma del Lux allt tillsammans med sina vänner. För att det är vad hästar gör för oss hela tiden. Allt och lite till, ofta utan att vi ens förstår hur mycket vi får av dem.
Luma del Lux är stånghästen med den vita bläsen. En stund senare dör han mitt framför våra ögon på prisutdelningen.
Det hjälper inte att Boogies bästa veterinär Axel springer så fort han kan. Det finns inget att göra.
Speakern uppmanar oss att sitta kvar, showen ska snart fortsätta.
Frihetsdressyr och tomteparad. Några clownhuvuden guppar oroligt omkring i ryttargången.
Barn runt om oss gråter hejdlöst.
Hästar ska väl inte dö mitt i en familjeutflykt? Så kan det väl inte vara?

Axel får berätta om hästens hjärta som inte längre slog. Att höra hans röst, som alltid inneburit hopp och förtröstan för oss, gör det hela ännu mer hjärtskärande.
Vi går när frihetsdressyrens musik startar.
Bakom oss vrålar publik i protest. Musiken stoppas. Nu behövs det läkare på läktaren.
Det kommer sjukvårdspersonal springande med hjärtstartare i högsta hugg.
När hästar ger allt och lite för mycket, så mår tydligen inte vi människor heller så bra.
Vi hoppas det inte var så allvarligt som det verkade, kanske "bara" för mycket känslor?
Vi kör hemåt med många tankar i våra huvuden. Mest av allt längtar vi efter att få pussa på våra egna hästars mjuka varma mular.

Undrade Susanne idag, som nu igen är min stallkamrat  
Ptja, det har liksom blivit en tröskel...
Ska jag berätta allt sedan sist så blir det oöverstigligt. Hoppar jag in i det som är precis nu blir det kanske obegripligt.
Eller inte.

Vi har en hovböldshöst.

Vi jobbar mest från marken.

Vi har väldigt roligt båda två.

Den här donnan. Min hjärtehäst.
Hon vill helst jobba lös numera.
Vi har vår alldeles egna variant av frihetsdressyr. Med betoning på frihet. Hon är fri att gå när hon vill. Här finns inga förlängda armaR och pekpinnar.
Det är mycket sällan hon väljer att lämna mig, och när hon gör det kommer hon alltid tillbaka.
Ut ur ridhuset vill hon INTE gå.
Då får jag jobba med target.

Jag införskaffat en halssnodd eftersom hon ogillar när jag måste hålla i henne när det kommer in en annan häst. I halssnodden går det bra att få hålla. Jag kan också sätta en lina i halsringen och fortsätta jobba med (halv)fri häst.
På sikt kommer det säkert att gå att fortsätta lös även med sällskap i ridhuset, men det är viktigt för mig att andra känner sig trygga med mig och min häst.

Det är så roligt med den här hästen. Relationen fördjupas och kommunikationen förfinas. Fortfarande efter 10 år. 
Om hon bara kunde slippa ha ont i tassarna så skulle hästlivet vara toppen.

Ja, förutom Hottis då...
Han är ett kapitel för sig.

Idag firar vi tioårsjubileum tillsammans. Det är på dagen tio år sedan den lilla, arga, bruna flyttade till oss. Hon som bet Ebba på provridningen och vägrade galoppera med mig, men som lyssnade så noga med spelande öron på allt jag pladdrade om.
Hur och varför en väljer de hästar en gör saknar oftast förnuftiga skäl, även om en låtsas som det. Boogie var varken enklast eller billigast, men hon var helt enkelt min häst.
Idag min allra bästa fyrbenta vän. Min tålmodiga och samtidigt kompromisslösa partner i utforskandet av belöningsbaserad hästträning.
Allt jag någonsin önskat mig och lite till.

Det har vi firat idag genom att hylla alla hästtjejers första och bästa förebild - Pippi. Mot solnedgången med en kappsäck full med morotsslantar, och vi skiter fullständigt i vad någon annan kan tänkas tycka om det!

De sista semestertimmarna

Onsdag morgon rullade Boogie och jag mot Örsundsbro igen för att delta i ranchveckans trailkurs. Boogie knatade förväntansfullt in i släpet före mig, intressant vad lite roliga äventyr gör för transportmotivationen! Har inte ens brytt mig om att träna sändande in i släpet, eftersom det funkar så klockrent när hon går med mig in och sedan står kvar när jag går ut. Men nu skulle här banne mig åkas, så ur vägen matte!
På trailkursen var vi uppdelade i två grupper, vilket ger lite mer andrum till både ryttare och häst än när alla är uppsuttna hela dagen.
Vädret var också betydligt mer "lagom" än på koclinicen.
Vi började på banan där det fanns många olika saker att välja på.

När man släpar däck vill Eva att man börjar gå, först bakom, sedan bredvid en van häst. Sedan turas man om att hålla i repet tills man så småningom tar över helt. En väldigt bra och trygg metod som verkar funka på de flesta hästar. Boogie har ju släpat förut och är cool med det, så för oss blev snarare utmaningen att gå bredvid annan okänd häst. Man måste ju gå nära när man ska hålla i repet. Svårt också att belöna när man samtidigt ska hålla jämt tempo med en annan. Men det gick över förväntan.
Överlag kändes det som hon hade rätt mycket egen motor och motivation, och klarade långa durationer.

Bra tips från Eva var att lägga mycket tid på att bara stå stilla eller göra ett steg i taget i grinden, så det ägnade vi också en del tid när det nu fanns en bra grind. Blir det stress i grinden går det ändå inte att göra den fort. Personligen har jag inget intresse att göra något på tid på banan, vi är bara med för att träna variation!

Ett hinder jag fick lägga många klick på var "biltvätten". Tränga sig igenom snår i skogen går bra, pool noodles runt ben och mage är skitäckligt !

Men det var hyffsat enkelt att bygga upp ett värde för att stå ut med det! Även om det sedan blev lite hejsan hoppsan efter att vi först hoppat det lilla hindren och sedan tog biltvätten... Tur man har sadel med horn, i en hoppsadel hade jag fått bjuda på tårta!

Tror för övrigt att vi kanske ska hoppa pyttelite ibland hemma också... Typ 40 cm för att bygga upp f f a mattes säkerhet i det momentet. Svårt för hästen att hoppa av när hela ryttarens kropp signalerar "hjälp".

Bära fana valde jag att lägga lite tid på, eftersom Boogie senast inte var helt tillfreds med fladder uppifrån ryggen. Hon är bra på npostarget på fladder, och därför helt nöjd när fanan är någonstans runt huvudet. Men när man rider med den, ska ju hon bara springa takt fram utan att interagera med den, och då blev fladder där uppe läskigt (= okontrollerat). Så blev det att i stället bygga ett värde för "slutstationen", tunnan som fanan ska placeras i, och sedan gradvis släppa ut mer och mer fladder genom att rulla ut en bit fana i taget. Som synes på bilden fanns även en pinne utan fana att börja med.
Så den övningen fick vi rätt bra kläm på till slut.

Bild ovan: Eva Malmström

Så var det momentet vattenpistolskytte då. Jag kan inte annat än skratta...
Vi gjorde detta på Evas kurs för ett år sedan och har sedan inte rört en vattenpistol.
Nu satt måltavlorna på pinnar som vi först använde till slalomövningar i exakt samma positioner.
Men så fort jag greppade första pistolen (de ligger på en tunna som man får böja sig ned mot) så fattar Boogie galopp och siktar rakt fram mellan pinnarna med full entusiasm. Skytte är tydligen en konkret och rolig övning med hög belöningsförväntan i slutet av banan.
När hästen tycker något är kul, så tycker ju jag också det.
Men allra roligast verkar Ebba ha, som inte missar en chans att "redigera" en sådan här bild på morsan när den dyker upp i flödet...

På eftermiddagen blev det mer fokus på partrail. Det känns ju inte riktigt som grenen för en häst som helst vill ha all rekvisita för sig själv...
För ett år sedan hade jag inte ens provat. Men nu kändes det som det var möjligt att prova.

Foto ovan: Eva Malmström

Ptja, vi överlevde och ingen kom till skada!

Foto ovan: Eva Malmström

Dag två hade vi tema vattenhinder och terränghinder på förmiddagen. Boogie är ju ganska bra på både olika presenningar, mattor osv och på vatten så där var det inga större utmaningar. Förra året hade jag däremot stora problem med att hon ville bada i Evas stora vattengrav på terrängbanan. Så pass att hon inte var kontaktbar för vare sig belöningar eller traditionella hjälper. Att lägga sig med sadel och ryttare i vattengraven är ju inte bra, så jag fick ju göra allt jag kunde för att undvika det.
Denna gång var det annorlunda. Boogie var helt inställd på kor när vi fick rida ut på terrängbanan. Så hon stegade på med spetsade öron och hade inte tid att ta några klick, hon letade kor! Att hon inte tar emot godis innebär ju att hon ligger väl högt i arousal, men just i det här fallet gick det att fortsätta ändå. Kan inte riktigt förklara, hon var spänd och alert, fast med en positiv grundkänsla. Så min strategi blev att hålla mig långt fram i ledet så hon skulle känna att hon hade kontroll, och ta rygg på en häst som hade stor entusiasm för terränghindren. Så det gick som en dans, ner i vattnet, uppför bankarna, över hängbron osv. Flera varv utan att jag fick henne att ta en belöning, hon letade fortfarande kor. Så småningom så började hon landa i vad vi egentligen höll på med, och då började hon genast "hörru, nu var jag duktig" och verkade uppskatta själva hindren.

På eftermiddagen var det diverse lekar och tävlingar på banan. Inte i lag, så jag kunde fluffa på i eget tempo utan att göra någon mer taggad lagkamrat besviken. Skönt! Jag leker gärna, men jag vill göra det på Boogies villkor och låta tempo komma som ett erbjudande från henne när hon är trygg i uppgiften. Som med vattenpistolen.

Så två härliga, roliga dagar i Working Horses lekpark! Kan varmt rekommenderas till alla, oavsett inriktning, som vill variera sin träning och ha kul med sin häst! Eva har en uppsjö prylar och många lekvariationer, så att man hela tiden får prova nya utmaningar.
Med mig hem tar jag inspiration att faktiskt busa och leka lite mer till häst även hemma.

Under eken samsas nu fem små damer.
Nytillskottet har bestämt sig för att hålla till på övre plan, tillsammans med Boogie och Bella. Islänningar brukar få som de vill...

I samband med insläppet förlorade Boogie en framsko. Idag hade bussiga Jens stuvat om i sitt schema för att kunna klippa, klistra och fixa så Boogie har något som liknar en högerhov att åka på ranch kurs med i morgon.
I natt sover hon inne med Hottis och Sheldon inför avfärd i morgon bitti.

Efter Ralph Hull clinicen har Boogie fått vila helt i tre dagar ute på ponnybetet. Hon har fått komma in och bli pysslad med varje dag. Både hon och kompisen Bella uppskattar en stund i sval box som omväxling till sin älskade ek. De är också glupskt hungriga, då de ogärna lämnar skuggan för att beta dagtid. Men gräset är kortklippt och magarna runda, så de jobbar nog nattskift i stället.

Igår fick Boogie trimma igång igen med lite frihetslongering. Eller vad man nu ska kalla det som jag absolut inte trivs med att kalla frihetsdressyr. Hästen är lös, jag har godis och klicker och så turas vi om att föreslå övningar. Ungefär så.
Det var varmt och kvavt i ridhuset, och Boogie ville mest föreslå samling i skritt. Några fattningar blev det också, men inga längre durationer.

Idag var det svalare och jag körde uppsuttet. Hade t o m petat in stången, och tänkte vara noga med mig själv att styra med säte/skänkel och bara röra handen i den "lilla boxen" som Ralph pratat om. Jag red bettlöst hela kursen, men försöker komma ihåg att rida på stång någon gång i veckan .
Om jag nu någonsin varit orolig för att Boogie skulle ha tagit illa vid sig och känt att signaler blivit förgiftade av den mer traditionella ridningen under kursen, så kunde jag genast lägga det åt sidan. Trots att vi delade ridhus med en relativt nyinflyttad valack så var hon ivrig att föreslå fattningar. Galoppen var jättefin, bara att åka med, och jag fick forma med innerskänkel utan att tappa vare sig i duration eller latenstid. Ett av de roligaste och bästa pass vi haft på länge! Jag kunde verkligen bara liksom sitta "i hästen" och tänka fattning, så rundade och rullade hon. Fick även godkänt av Ebba att ingenting såg stelt och kantigt ut. Härligt att hon var så fräsch efter kursen! Man vet ju aldrig när man byter underlag och dessutom rider mer intensivt än vad man gör hemma.

Efter ridpasset lite haghäng i solnedgången med Boogies lilla crew, som precis gick på nattskiftet.

Boogie och Bella

26-årigt russto

Bella fotobombar