Minst en gång per år vill jag kolla mina hästars tänder. De kan ju inte tala om själva hur det känns. Inte heller kommer man själv åt att se särskilt långt in i munnen. De flesta av oss rider ju med bett och framför mycket av våra signaler och kommunikationer med hästen genom den känsliga munnen. Alltså är det vår förbaskade skyldighet att se till att där är skadefritt och hälsosamt.

Till för några år sedan hade vi alla i stallet en USA-utbildad hästtandläkare. Men sedan ville han inte fortsätta åka så långt norrut och det var inte lätt att hitta en ersättare. Yrket hästtandläkare har ju också kommit lite på kant med veterinärkåren och djurskyddslagstiftning på senare år. Självklart vill man inte släppa loss vem som helst som gått en helgkurs i hästens mun! Men vårt första försök att anlita en veterinär för att göra tandvården gav betydligt mycket sämre utfall än den ansedda och erfarna hästtandläkaren.

Men skam den som ger sig! Tandvård behöver de och nu var det andra året i rad som vi anlitade Laura från Herresta

Veterinärpraktik. Jag gillar hennes handlag med hästarna och jag gillar hur hon tänker kring mun, bett och tänder. Dessutom förklarar hon vad hon gör och varför. Hon går också igenom betten och tittar hur de passar. Vi är supernöjda med Lauras arbete och i år fick vi med större delen av Wiggebys westerngäng på tandvårdardag!

Att sedera quarterhästar är ett eget litet kapitel. De flesta av dem verkar liksom kollapsa redan på ponnydos. Jag var allvarligt oroad över att Boogie skulle välta och ramla i backen. Det var nära vid något tillfälle.

I munnen såg det bra ut. Hon har några gamla skador som hon hade redan då jag köpte henne. Skador pga av hon för att skydda sig mot plågsam inverkan av bettet bitit tag och hållit emot med tänderna. Också pigmentdöd i mungiporna av för hårt anspänt bett.

Någon lite vass tandkant som behövde slipas idag och alla hennes bett sitter som de ska. Även tränsbettet som jag upplever att hon ogillar. Hon tränsar sig i princip själv när man kommer med sidepullen eller stångbettet, men när man kommer med huvudlaget med tränsbett kan hon vika undan i stället. Vi har ju provat massor av olika bett genom åren och Boogie har "talat om" att hon vill ha Billy Allen mundel på stången. Alltså köpte jag för ett par år sedan precis likadan mundel till tränsbettet, men det ärdå inte alls lika uppskattat. Laura kunde inte se att det satt fel eller låg an mot något, så någon förklaring hittar vi inte. Kanske smakar metallen annnorlunda?

Lauras rekommendation är att man ska variera mellan tre olika bett under en veckas ridning: ett bettlöst, ett rakt och ett tredelat. Billy Allen är ju tredelad men inte böjligt så nu ska jag prova med ett tredelat böjligt tränsbett så får vi se vad Boogie säger.

Bettet ska inte sitta så högt så det blir veck i mungipan. Alltså inte bara western-hittepå att bettet ska sitta lite lägre än man får lära sig på ridskolan!

Bettet måste också vara lagom stort för munnen. Ett dilemma ibland när man ska köpa westernbett där standard alltid är 12.5 cm. Både Boogie och Hottis ska ha 11.5 cm så då får man specialbeställa! Inga problem att få tag på rätt storlek om man köper från USA, men svenska återförsäljare verkar bara ta hem 12.5 som standard.

Om åtdragna nosgrimmor tycker hästtandvårdare inte! Kinden kläms och skavs mot tänderna. Vilket inte är några problem för oss westernryttare som inga nosgrimmor har alls!

Hottis mun såg också bra ut, förutom att han är mitt i en åldersadekvat tandömsning. Precis som kompisen Lex. Deras vargtänder är redan tagna och ingen av dem behövde något gjort i munnen denna gång. Det är bara att vänta och vara lyhörd om de blir lite reaktiva i munnen när någon av mjölktänderna är på väg loss.

Joey fick plocka ut en vargtand men det gick betydligt enklare och snabbare än när Hottis vampyrtänder skulle ut förra året!

De neddrogade ynglingarna vinglade, svettades och pinkade lite här och var, så där som folk gör när de är påverkade. Boogie lyckades vara på lyset med lite mer bibehållen värdighet. Samt kvicknade till ordentligt när matte försökte äta en kanelbulle.

Så nu är våra hästar både kiropraktade och tandfixade inför 2013!

Lastning är ju alltid lika aktuellt! Alltid har man någon i bekantskapskretsen som kämpar med det temat.

Inte heller är det lätt som ny i hästvärlden att orientera sig bland alla åsikter och tyckanden som finns i denna fråga.

Känslosamt kan det bli också. Det är en stor stressfaktor att vara osäker på om ens häst går att lasta när det behövs. Det är lätt att känna sig misslyckad som hästägare om det inte går. Lätt också att bli måltavla för en massa kommentarer och åsikter som inte är uppbyggande för självförtroendet.

Själv tycker jag att just lastningsträningen av mina egna hästar hjälpt mig utveckla teflonöron i hästvärlden. Dvs säg vad du nu har på hjärtat, så får det rinna av och så jag gör som jag vill i alla fall.   

Men det är inte så enkelt att komma dit hän...

Så rubriken "Lasta som forskaren" fångade ögat i kassakön på Ica.

Eftersom senare års forskning har visat att hästar som lasttränas med positiv förstärkning,  snabbare lär sig det önskade beteendet, visar färre stressreaktioner och har lättare att generalisera beteendet till nya situationer och hästhanterare.

Så lite besviken blev jag allt när artikeln sedan mest  handlar om det gamla vanliga, dvs negativ förstärkning och straff. Dock med ambitionen att reda ut olika inlärningspykologiska begrepp och förklara vikten av kriterier och timing. Så en bra artikel med konkreta förklaringar och tips, helt klart!

Men eftersom man ändå på slutet refererar på slutet till just en studie som visat på den positiva förstärkningens överlägsenhet, så är det lite synd att man inte försöker lära ut mer av det som forskningen faktiskt visat...

Men hästvärlden är väl inte helt mogen ännu...

Medvetenhet om hur kriterier och timing påverkar beteende är ju i alla fall en bit på vägen mot ett både mer etiskt och effektivt sätt att lära hästen vad man vill att den ska göra. Så tummen upp i alla fall!

Tillbaka på jobbet... inget är så måndagsödsligt som en skola innan eleverna kommer tillbaka efter lovet...planering och admin, hur kul är det på en skala...men i morgon börjar det på riktigt!

Så var ledighetsbubblan över för den här gången då. Högst motvilligt lämnar jag min mysiga kokong av sovmornar, extra tid i stallet, startreknördande*, pralinknaprande och annat som hört jullovet till.

Avslutade lovet med en trevlig tur till Lidköping och våra vänner där. När vi lärde känna  varandra var vi studenter, bodde på samma gata och var riktiga hundnördar. Under åren har umgänget tagit olika former. Tävlingar och träningsläger, sedan småbarnsliv, nu häst! Så det kan bli!

Därav mitt studiebesök i den "vanliga" hästvärlden. Den som finns utanför de skyddade western och klickerbubblor där jag vanligen befinner mig. Men som jag numera även har hemma på stallplan också, så helt borttappad är jag väl inte?  Men som alltid lika tagen av hur förbaskat stor häst man behöver och hur lite vikt man lägger vid vardagshyffs från marken. Eller, lite vikt är nog fel uttryck, det finns helt enkelt inte en tradition och medvetenhet om att man kan påverka hästens beteende till det bättre även i hagen och boxen. Därför är det så kul med mina kompisar som nu rör sig i den här traditionella hästvärlden men som har en hundträningsbakgrund och därmed ett annat tänk kring inlärning och träning. Det kommer att bli hur bra som helst till slut   

Zorbine e. Tip Top 962 ue. Walör 734

Som gammalt hundfolk har vi båda lagt märke till hur man presenterar sin häst när folk frågar vad man har. I hundvärlden är det ju så att om någon frågar "Vad har du för hund?"

så svarar man utifrån prioritetsordningen Ras - Uppfödare - Linjer/föräldrar

T ex om jag träffar på en hundbekant som frågar om jag fortfarande har hund så börjar jag med att det är lagotto. Om personen indikerar intresse för rasen fyller man på med kennelnamn/uppfödare. Har man fått en lagottokännare på tråden pratar man föräldradjur och linjer.

Men i den vanliga hästvärlden får man på frågan "Vad har du för häst?" svar av typen "Den är efter Napoleon - Cortez" **

I början stod jag där som ett fån och undrade vad jag skulle göra av denna information då allt jag egentligen ville veta var vilken ras det var. Nu har jag lärt mig att det bara är ägare av halvblod, som numera dessutom helt förvirrande ska benämnas svenskt varmblod, som säger så. Har man en kallblodstravare, lusitano eller connemara så säger man det och har inga förväntningar på att omgivningen är insatt i härstamningar och linjer.

Så får man två hingstnamn så är det ett svenskt varmblod. Som quarterägare kan man då riskfritt outa sin okunnighet genom att ställa följdfrågan "Är det dressyr el. hoppstam?" (Fast har de sagt Briar så fattar ju jag med...)

Som själv ägare till ett halvblod, förlåt, SWB, så blir det lite mer pinsamt. Ännu värre att inte ha koll på sin egen. Så min kompis har nu pluggat på. Och jag med, eftersom jag tydligen kan betraktas som obildad och lätt efterbliven om inte jag också kan kan berätta härstamningen på det trevliga svenska halv varmblod jag nyss besökt.

Pappa och morfar ska det tydligen vara. Stona är kuvöser, hingstarna NEDÄRVARE...typ

Zorbines pappa:

Zorbines morfar:

I de fall min hästs härstamning ska omnämnas är det pappa och mamma som nämns. På tävling nämns pappa hingst och mamma sto i program och av speakern. Det känns mer rättvist och bra!  Sedan får man med hjälp av de kluriga quarternamnen indikationer på linjer.

Till vardags räcker det med att jag säger quarter så är mottagaren redan mättad vad gäller informationsbehovet. Rör jag mig i quarterkretsar, så är ju Boogie's linjer ändå alltid helt fel och det räcker med att säga att hon har kossestam, så har mottagaren redan tappat intresset. Den enda gång hennes härstamning väckte glim i ögat och begär om att få provrida henne var på kosseclinic. Då var hon helt RÄTT för en gångs skull!

  Little Bo Badger

    Boons Booger Smooch

Boogies mamma, som alltså inte är någon kuvös, utan har bidragit med ca 50 % av hennes arvsmassa och dessutom präglat henne genom uppfostran under föltiden. Så det så!

.........

Alltid bra att vara ute i andra stall och få perspektiv på hur bra vi har det på Wiggeby också!

Ingen mockning, inga höpåsar, ingen oro för om hästarna fått komma ut, fått vatten eller blivit fodrade i vettig tid.

Vi har det alltid varmt och skönt när vi gör i ordning hästen. Groominghallen är verkligen lyxig när man tänker på hur kallt och rått det kan vara i "vanliga" stall!

Kolla, vi måste ju ta av oss ytterkläderna för att orka sköta hästarna!

Och vi har ridhus, så mitt gnäll på isen är verkligen välfärdsöverslag, inser jag när jag pratar med dem som inte har har tillgång till ridhus och knappt kommer ut med hästarna när vädret är så här.

Fast man kan ju inte låta bli att drömma sig tillbaka till vissa vintrar...

Jag vill verkligen ha mera snö och riktig vinter igen. För jag inbillar mig inte ett ögonblick att våren är på väg i januari!

I morgon blir det ingen ridning oavsett, för då kommer vår veterinär och gör tandvård på alla hästarna. Ska fråga om bettet/huvudlaget som Boogie verkligen inte vill ha. Det brukar ju liksom vara något när hon är så där tydlig. Hon tar villigt stångbettet och sidepull, men tränsbett (med samma Billy Allen mundel som stången) - blähä!

Boogies och mitt träningsrecept för 2013 kommer att vara Carolina varje vecka, och förhoppningsvis en och annan Jonna-clinic.

Samt våra interna träningar förstås. Det är så kul att vara ett helt gäng på samma ställe igen    Roligt också att fler och fler andra ekipage börjar hitta till Trailträningarna. De drar i gång igen lördagen den 19 januari! Mer info om det snart!

Så nu håller vi tummarna för ett riktigt bra jobb- och hästår!

* för oroliga läsare vill jag förtydliga att det handlar om en högst tillfällig flört med mig själv som tioåring. Tror jag saknar de rätta nördverktygen i min hjärna. Efter 27 år som Clapton-fan vet jag fortfarande inte om han spelar på en Gibson eller Fender i den och den låten. Jag kan inte ens se det på bild. Så jag tror att det är ganska riskfritt för mig att titta igenom alla 80 orginalavsnittet av Star Trek -  en gång - utan att förvandlas till trekkie. Men vi får se. Har bara hunnit till nr 15 än. Det tar tid när man somnar hela tiden.

** det kanske inte är en kombination som är möjlig, vad vet jag, jag bara drog till med nåt!

Håller mig på läktaren dock.

Förutom lite diskret moraliskt stöd i lastningsärende.

Eller nördrymden snarare.

En mig närstående vänlig själ har gett mig alla Star Trek TOS avsnitt, inkl. det här pilotavsnittet som jag aldrig sett.
Så här (tv)kul har jag inte haft sedan jag var 10 år ;)

Obs! Nu var jag ju inte 10 när serien skapades, utan nyfödd, men det tog ju tid innan den hittade till Sverige. Inte har jag sett den sedan dess heller, så det är lite som att packa upp en bortglömd leksakslåda på sina föräldrars vind.

Ojoj, nu ska jag ge mig på det första "riktiga" avsnittet och se om den riktiga kapten Kirk dyker upp och om Mr Spock har fått ordning på sina personlighetsdrag så han inte håller på att le och andra konstigheter.

Den här gynnaren liksom fastnade i min ficka när jag skulle hämta in Hottis.

Hästar har mycket bra luktsinne och han noterade godisdofterna på långt håll.

Men de flesta hästar som inte klickertränats saknar förståelse för att det inte räcker med att identifiera objektet för att man automatiskt ska få tillgång till det.

Jag matar aldrig andras hästar. Hästar kan inte få snask av mig bara för att de dyker upp och finns till och är söta! Inte ens en gullig, guldlockig, vänlig sort som denna!

Eftersom det skulle kunna sabotera vad den hästägaren vill med sin häst och för att jag verkligen inte vill att de andra hästarna ska vara intresserade och ha någon slags förväntan på mig överhuvudtaget.

Mina hästar däremot, de får så klart snask. Men inte för att de bara finns till! Däremot för att de kommer och möter mig, för att de sänker huvudet till grimman, för att de går fint osv.

Buffa och nosa på godisfickan ger ALDRIG utdelning. Så Boogie och Hottis beter sig aldrig så här mot mig. Jag kan ha fickorna fulla och det är aldrig ett problem. Klickertränade hästar är så praktiska att ha att göra med   

Hottis åt hösilage i den här stationen när jag kom.

När han hörde min röst ville han avbryta måltiden och komma ut, men Lex stod i vägen så han fick inte upp exit- grinden! Han lämnar alltså stationen fastän luckan till hösilaget fortfarande är nere och hans måltidstid pågår.

När han till slut lyckades åla ut hade han fortfarande middag kvar i munnen. Bråttom, bråttom, en av MINA människor är här!

Hottis väljer bort sin middag för att han tycker att det händer andra trevliga saker när man är med människorna. Ja visst, godis... Men eftersom han väljer bort en hel middag för att komma ut ur stationen och få 1 st pellets så måste det handla om något mer än bara den pelletsen? Visst, han får krafft när han kommer in. Men det är oftast 1-2 timmar senare, efter omvårdnad, ridning och pyssel. Så jag kan inte annat än dra slutsatsen att det är mer än så som lockar och drar.

Vad det än är så är det trevligt och mysigt för oss att uppleva att våra hästar  verkligen vill träffas och göra något tillsammans med oss. Det kan man ju fundera på om man nu tror att godis gör att hästen blir JOBBIG eller att den "inte kommer att ÄLSKA mig för den jag är utan för mitt godis".

Älskar hästar oss över huvud taget? Ingen aning!

Men jag blir glad när jag ser hur viktigt Hottis tycker det är att komma till mig. Då bemöter jag honom positivt och det är säkert trevligt för honom. Så håller vi på så där och sprider positiva vibbar till varandra till ömsesidig belåtenhet. Alla går vinnande ur situationen.

Om det är kärlek från hästens sida får vi nog aldrig veta. Men jag tycker man får väldigt mycket valuta för en och annan pellets, bara man är noga med hur och när den används   

Resten av gänget är på väg för att kolla vad som händer i skogen! Där skjuts det knattriga smällare nämligen. Övning inför Nyår?