Tillbaka på jobbet... inget är så måndagsödsligt som en skola innan eleverna kommer tillbaka efter lovet...planering och admin, hur kul är det på en skala...men i morgon börjar det på riktigt!

Så var ledighetsbubblan över för den här gången då. Högst motvilligt lämnar jag min mysiga kokong av sovmornar, extra tid i stallet, startreknördande*, pralinknaprande och annat som hört jullovet till.

Avslutade lovet med en trevlig tur till Lidköping och våra vänner där. När vi lärde känna  varandra var vi studenter, bodde på samma gata och var riktiga hundnördar. Under åren har umgänget tagit olika former. Tävlingar och träningsläger, sedan småbarnsliv, nu häst! Så det kan bli!

Därav mitt studiebesök i den "vanliga" hästvärlden. Den som finns utanför de skyddade western och klickerbubblor där jag vanligen befinner mig. Men som jag numera även har hemma på stallplan också, så helt borttappad är jag väl inte?  Men som alltid lika tagen av hur förbaskat stor häst man behöver och hur lite vikt man lägger vid vardagshyffs från marken. Eller, lite vikt är nog fel uttryck, det finns helt enkelt inte en tradition och medvetenhet om att man kan påverka hästens beteende till det bättre även i hagen och boxen. Därför är det så kul med mina kompisar som nu rör sig i den här traditionella hästvärlden men som har en hundträningsbakgrund och därmed ett annat tänk kring inlärning och träning. Det kommer att bli hur bra som helst till slut   

Zorbine e. Tip Top 962 ue. Walör 734

Som gammalt hundfolk har vi båda lagt märke till hur man presenterar sin häst när folk frågar vad man har. I hundvärlden är det ju så att om någon frågar "Vad har du för hund?"

så svarar man utifrån prioritetsordningen Ras - Uppfödare - Linjer/föräldrar

T ex om jag träffar på en hundbekant som frågar om jag fortfarande har hund så börjar jag med att det är lagotto. Om personen indikerar intresse för rasen fyller man på med kennelnamn/uppfödare. Har man fått en lagottokännare på tråden pratar man föräldradjur och linjer.

Men i den vanliga hästvärlden får man på frågan "Vad har du för häst?" svar av typen "Den är efter Napoleon - Cortez" **

I början stod jag där som ett fån och undrade vad jag skulle göra av denna information då allt jag egentligen ville veta var vilken ras det var. Nu har jag lärt mig att det bara är ägare av halvblod, som numera dessutom helt förvirrande ska benämnas svenskt varmblod, som säger så. Har man en kallblodstravare, lusitano eller connemara så säger man det och har inga förväntningar på att omgivningen är insatt i härstamningar och linjer.

Så får man två hingstnamn så är det ett svenskt varmblod. Som quarterägare kan man då riskfritt outa sin okunnighet genom att ställa följdfrågan "Är det dressyr el. hoppstam?" (Fast har de sagt Briar så fattar ju jag med...)

Som själv ägare till ett halvblod, förlåt, SWB, så blir det lite mer pinsamt. Ännu värre att inte ha koll på sin egen. Så min kompis har nu pluggat på. Och jag med, eftersom jag tydligen kan betraktas som obildad och lätt efterbliven om inte jag också kan kan berätta härstamningen på det trevliga svenska halv varmblod jag nyss besökt.

Pappa och morfar ska det tydligen vara. Stona är kuvöser, hingstarna NEDÄRVARE...typ

Zorbines pappa:

Zorbines morfar:

I de fall min hästs härstamning ska omnämnas är det pappa och mamma som nämns. På tävling nämns pappa hingst och mamma sto i program och av speakern. Det känns mer rättvist och bra!  Sedan får man med hjälp av de kluriga quarternamnen indikationer på linjer.

Till vardags räcker det med att jag säger quarter så är mottagaren redan mättad vad gäller informationsbehovet. Rör jag mig i quarterkretsar, så är ju Boogie's linjer ändå alltid helt fel och det räcker med att säga att hon har kossestam, så har mottagaren redan tappat intresset. Den enda gång hennes härstamning väckte glim i ögat och begär om att få provrida henne var på kosseclinic. Då var hon helt RÄTT för en gångs skull!

  Little Bo Badger

    Boons Booger Smooch

Boogies mamma, som alltså inte är någon kuvös, utan har bidragit med ca 50 % av hennes arvsmassa och dessutom präglat henne genom uppfostran under föltiden. Så det så!

.........

Alltid bra att vara ute i andra stall och få perspektiv på hur bra vi har det på Wiggeby också!

Ingen mockning, inga höpåsar, ingen oro för om hästarna fått komma ut, fått vatten eller blivit fodrade i vettig tid.

Vi har det alltid varmt och skönt när vi gör i ordning hästen. Groominghallen är verkligen lyxig när man tänker på hur kallt och rått det kan vara i "vanliga" stall!

Kolla, vi måste ju ta av oss ytterkläderna för att orka sköta hästarna!

Och vi har ridhus, så mitt gnäll på isen är verkligen välfärdsöverslag, inser jag när jag pratar med dem som inte har har tillgång till ridhus och knappt kommer ut med hästarna när vädret är så här.

Fast man kan ju inte låta bli att drömma sig tillbaka till vissa vintrar...

Jag vill verkligen ha mera snö och riktig vinter igen. För jag inbillar mig inte ett ögonblick att våren är på väg i januari!

I morgon blir det ingen ridning oavsett, för då kommer vår veterinär och gör tandvård på alla hästarna. Ska fråga om bettet/huvudlaget som Boogie verkligen inte vill ha. Det brukar ju liksom vara något när hon är så där tydlig. Hon tar villigt stångbettet och sidepull, men tränsbett (med samma Billy Allen mundel som stången) - blähä!

Boogies och mitt träningsrecept för 2013 kommer att vara Carolina varje vecka, och förhoppningsvis en och annan Jonna-clinic.

Samt våra interna träningar förstås. Det är så kul att vara ett helt gäng på samma ställe igen    Roligt också att fler och fler andra ekipage börjar hitta till Trailträningarna. De drar i gång igen lördagen den 19 januari! Mer info om det snart!

Så nu håller vi tummarna för ett riktigt bra jobb- och hästår!

* för oroliga läsare vill jag förtydliga att det handlar om en högst tillfällig flört med mig själv som tioåring. Tror jag saknar de rätta nördverktygen i min hjärna. Efter 27 år som Clapton-fan vet jag fortfarande inte om han spelar på en Gibson eller Fender i den och den låten. Jag kan inte ens se det på bild. Så jag tror att det är ganska riskfritt för mig att titta igenom alla 80 orginalavsnittet av Star Trek -  en gång - utan att förvandlas till trekkie. Men vi får se. Har bara hunnit till nr 15 än. Det tar tid när man somnar hela tiden.

** det kanske inte är en kombination som är möjlig, vad vet jag, jag bara drog till med nåt!

Håller mig på läktaren dock.

Förutom lite diskret moraliskt stöd i lastningsärende.

Eller nördrymden snarare.

En mig närstående vänlig själ har gett mig alla Star Trek TOS avsnitt, inkl. det här pilotavsnittet som jag aldrig sett.
Så här (tv)kul har jag inte haft sedan jag var 10 år ;)

Obs! Nu var jag ju inte 10 när serien skapades, utan nyfödd, men det tog ju tid innan den hittade till Sverige. Inte har jag sett den sedan dess heller, så det är lite som att packa upp en bortglömd leksakslåda på sina föräldrars vind.

Ojoj, nu ska jag ge mig på det första "riktiga" avsnittet och se om den riktiga kapten Kirk dyker upp och om Mr Spock har fått ordning på sina personlighetsdrag så han inte håller på att le och andra konstigheter.

Den här gynnaren liksom fastnade i min ficka när jag skulle hämta in Hottis.

Hästar har mycket bra luktsinne och han noterade godisdofterna på långt håll.

Men de flesta hästar som inte klickertränats saknar förståelse för att det inte räcker med att identifiera objektet för att man automatiskt ska få tillgång till det.

Jag matar aldrig andras hästar. Hästar kan inte få snask av mig bara för att de dyker upp och finns till och är söta! Inte ens en gullig, guldlockig, vänlig sort som denna!

Eftersom det skulle kunna sabotera vad den hästägaren vill med sin häst och för att jag verkligen inte vill att de andra hästarna ska vara intresserade och ha någon slags förväntan på mig överhuvudtaget.

Mina hästar däremot, de får så klart snask. Men inte för att de bara finns till! Däremot för att de kommer och möter mig, för att de sänker huvudet till grimman, för att de går fint osv.

Buffa och nosa på godisfickan ger ALDRIG utdelning. Så Boogie och Hottis beter sig aldrig så här mot mig. Jag kan ha fickorna fulla och det är aldrig ett problem. Klickertränade hästar är så praktiska att ha att göra med   

Hottis åt hösilage i den här stationen när jag kom.

När han hörde min röst ville han avbryta måltiden och komma ut, men Lex stod i vägen så han fick inte upp exit- grinden! Han lämnar alltså stationen fastän luckan till hösilaget fortfarande är nere och hans måltidstid pågår.

När han till slut lyckades åla ut hade han fortfarande middag kvar i munnen. Bråttom, bråttom, en av MINA människor är här!

Hottis väljer bort sin middag för att han tycker att det händer andra trevliga saker när man är med människorna. Ja visst, godis... Men eftersom han väljer bort en hel middag för att komma ut ur stationen och få 1 st pellets så måste det handla om något mer än bara den pelletsen? Visst, han får krafft när han kommer in. Men det är oftast 1-2 timmar senare, efter omvårdnad, ridning och pyssel. Så jag kan inte annat än dra slutsatsen att det är mer än så som lockar och drar.

Vad det än är så är det trevligt och mysigt för oss att uppleva att våra hästar  verkligen vill träffas och göra något tillsammans med oss. Det kan man ju fundera på om man nu tror att godis gör att hästen blir JOBBIG eller att den "inte kommer att ÄLSKA mig för den jag är utan för mitt godis".

Älskar hästar oss över huvud taget? Ingen aning!

Men jag blir glad när jag ser hur viktigt Hottis tycker det är att komma till mig. Då bemöter jag honom positivt och det är säkert trevligt för honom. Så håller vi på så där och sprider positiva vibbar till varandra till ömsesidig belåtenhet. Alla går vinnande ur situationen.

Om det är kärlek från hästens sida får vi nog aldrig veta. Men jag tycker man får väldigt mycket valuta för en och annan pellets, bara man är noga med hur och när den används   

Resten av gänget är på väg för att kolla vad som händer i skogen! Där skjuts det knattriga smällare nämligen. Övning inför Nyår?

Vi hann klämma in en extra trailträning innan året tog slut!

Trodde inte vi skulle bli så många pga av släktbesök, tappade skor, halkigt väglag och annat som kommer emellan när man vill träna. Men det lyckades bli rätt fullt i ridhuset ändå!

Vi var lite mer oorganiserade än vanligt och hade ingen egentlig bana, bara ett gäng hinder.

Liite seriösa var vi ändå, eftersom vi gjorde en collecting ring så man kunde skilja på framridning och banridning.

Nyttigt för Boogie som med sin border collie läggning noterar alla avvikelser och nyheter i miljön. Inte så att hon blir rädd, tvärtom! Mer nyfiket distraherad. Plastband? Här? Nu? Vad ska då hända?

Hon tappade också helt fokus på ryggningsbommarna när Sara kom in på Dario med guldboots som blänkte. Nog för att hon i tävlingssammanhang sett blingade hästar, men guldiga fötter var en NY avvikelse, som måste STUDERAS... Då hänger hon liksom upp en mental Var God Stör Ej skylt. Så kan vi ju inte ha det på tävling, så det är perfekt med mycket olika sorters grejer som dyker upp på träning i stället.  

Tycker ändå hon var ganska duktig i dag när vi tränade Av och På. Dvs omstart efter en paus. Inte alls så sur och motsträvig som hon var förr när man tog en henne från pausläge till aktivitet. Vilket ju med all säkerhet beror på att aktivitet numera har ett värde i sig.

Riktigt duktig på att släpa däck idag också. Hon är nu trygg med både att repet kan råka lägga sig mot rumpan i vissa lägen och helt ok med att det drar i sadeln.

Galoppbommarna hade knepiga avstånd idag, då det var sträcka - korta - sträcka igen. Jag tycker hon var duktig där med. Speciellt nöjd med hur lätt det var att fatta galopp även när det blev tight med avstånd innan serien.

Så allmänt nöjd med den lite ostrukturerade, oplanerade träningen! Vilket jag tror de flesta var!

Roligt också att det börjar spridas lite om Wiggebys trailträningar och att det dyker upp fler westernekipage som vill vara med! Ni är så välkomna!

Vi ska skynda oss att planera för 2013 så vi kan återkomma med tider och datum så fort som möjligt!

såg det ju ut så här!