Vi har haft mina systerdöttrar över helgen. 6 (snart 7) och 4 år gamla, så högt tempo, omväxlande aktiviteter och mycket förhandlande stod på agendan. Skönt att de känner sig som hemma   

Ponnyridning på Boogie fanns så klart med på schemat. Boogie brukar gilla denna uppgift. De väger just inget och kräver just inget! Just denna lördag var kanske inte uppladdningen inför ponnyridningen alldeles optimal dock. På fredagen hade vi vår hästkiropraktor som brukar få gå igenom hästarna minst en gång per år. Hon konstaterade att Boogie mådde väldigt bra i kroppen! Någon liten låsning i vänster fram bara, som hon lossade (något litet har de ju alltid) .  Så Boogie fick vilodag på fredagen, men skulle sedan jobbas som vanligt. Med tanke på kylan och snön som kommit, och som alltid piggar upp, hade kanske ett bra upplägg varit att jag ridit själv först, innan barnen? Samt att ridbanan inte skulle delas med en annan häst som mest stod på bakbenen... Hej och hå, en pigg och yster Boogie är tack och lov ändå kommunicerbar! 4-åringen är dessutom av tuffaste cowgirl virke och inte så bekymrad om de små piruetter Boogie bjöd på. Hon ville ha mer trav, fortare! Så moster fick kuta, minsann!

Idag fick jag äntligen chans på en uteritt på tu man hand med Boogie. Attans, vilken pigg liten häst jag har! Hon gillar verkligen när det är snö på vägarna. Det blir väl mjukare svikt och bäddar in stenar och sånt hennes ömtåliga hovar annars ogillar. Så fort vi kom upp på skogsvägarna var det som att sitta på en liten krutdurk. Det brukar inte vara någon bra idé då att köra med handbromsen i, men samtidigt var det svårt för mig att lita på underlaget. Det är ju nya vägar för mig och jag var rädd för att det var isigt under snön. Men hon hade bra fäste med broddarna, och styltor slapp vi tack vare equisole i framskorna.

Lite klättrande inne i skogen provade vi också. Jättehärligt, förutom snön som rasade ned i nacken och in under rumpan på sadeln...

Tillbaka på Wiggeby packade jag in båda hästarna i extra täcken. I natt ska det ju bli riktigt kallt, nedåt -18. En prövning för den som är ovan att ha häst i lösdrift... Förmodligen betydligt mindre prövning för hästen själv   

Man kan ju välja lika olika synsätt här. Somliga kör naturellt, dvs utan täcke helt och hållet. Med hänvisning till att hästar är gjorda för att klara kyla osv. Våra hästar i Active Stable har tillgång till fin ligghall med fluffig bädd, alltid fri tillgång till halm att tugga på och har sina hösilage och kraftfodergivor utspridda på många tillfällen under hela dygnet. Samt promenerar och rör på sig hela tiden mellan stationerna. Så "klarar sig" gör de med all säkerhet. Fast jag vill ju mer än så! Jag vill att de ska må toppen! Våra två hästar är täckade med kvalitetstäcken. De ska inte behöva stå och bli spända i rygg och andra muskler för att det är kallt. De ska inte behöva använda en massa energi till att hålla värmen i stället för att sätta muskler. De är ridhästar i träning och de är dessutom inte avlade för det nordiska klimatet. Så det är inte naturlig hästhållning vi ägnar oss åt, det är "modern hästhållning i grupp" .

Jag har haft möjlighet att vara mycket i stallet de senaste två veckorna och på olika tider. Det blir inte vetenskapligt, men utifrån mina observationer är jag beredd att sätta en slant på att de otäckade hästarna i gruppen spenderar mycket mer tid i ligghallen än de med täcken nu när det varit först blötväder och sedan kyla.

Kiropraktorn var inne på samma linje i fredags. Hon tyckte dessutom att det var bra med Active Stables uppvärmda groominghall och rekommenderade att hästen skulle hinna få stå där ett tag innan ridning för att värma upp lederna. Ingen poäng med att skynda på förberedelserna alltså!

Så veckan här med kylan blir nu ytterligare ett test av hur våra hästar mår och trivs med att vara utehästar! Jag tycker man hela tiden får konfrontera sina egna funderingar med vad som handar om hur det faktiskt är för hästen och vad som handlar om ens egna kontrollbehov! Om min häst har stoppats in en box till kvällen så vet jag ju som hästägare att det inte blåser/regnar/snöar på den, att den har ett bra underlag att lägga sig ned på och att ingen annan häst kan vara dum mot den under natten. Men jag vet ju ingenting om hur det känns för hästen att förhindras från att röra på sig, inte kunna vara nattaktiv, inte kunna bestämma själv när den vill äta och när den vill sova, inte kunna välja om den vill vara med annan häst eller för sig själv. Ju mer man ser av hur de använder systemet och alla olika val de kan göra där, desto  svårare blir det att tänka sig att hålla dem i box igen.

Kontrasten blir extra påtaglig när den boxuppstallning som erbjuds på Wiggeby (obs, i helt annan regi än Active Stable) är väldigt mycket mer "traditionell", eller ska man kanske säga "stockholmsk" än vi haft på någon av de gårdar vi stått på innan. Jag säger stockholmsk, för de hästägare jag stöter på beskriver det som deras hästar fått det bra eller bättre än de haft där de stått innan. Vi har ju aldrig stått så här nära stan tidigare, och då heller aldrig haft våra hästar i sådana små rasthagar och med ingång före kl 15. Så jag antar att detta är normala livsbetingelser för väldigt många hästar?

Suck...

Näe,  nu håller vi tummarna för att VIPfarbröderna tyckte det var  intressant med Active Stable på studiebesöket, och att det resulterar i nya livsbetingelser för hästarna inte bara på Wången utan även på de andra riksanläggningarna också. DÅ kanske det börjar hända nya saker i den svenska hästhållningen   

De akademiska damerna är mindre roade av vädret och häckar i sina vindskydd nere i sin lösdrift

Där är det en annan utfodringsteknik med gemensam utfodring för alla samtidigt när den timerstyrda gardinen går ned. Passar för jämna grupper med likartat näringsbehov. Nackdelen är väl att det inte ger samma motiv till att röra sig i födosökande beteenden och utforskande av olika stationer?

Veckans bästa nyhet var att Lex fick klartecken att lämna sjukboxen och delta i Active Stable livet igen. Han verkade tycka att han hade lite bus att ta igen!

I tisdags, innan snön

Joey, som är nyast i gänget, ser ut som om han skulle vilja vara med men inte riktigt vågar ännu    

Hottis har ju varit lite hängig under hösten. Knas i magen och trött. Utredning pågår. Men senaste veckan har han piggat på sig. Man ser att han är mera aktiv överlag och magen verkar bra igen. B-vitaminer är fina grejer, men det ska vara Kraffts pelleterade   

Nu verkar han systematiskt testa sig igenom sin nya bekantskapskrets enligt devisen "en gubbe om dagen". Idag var det Valais tur att utsättas för lite Hottis-terror. Hottis har ju flera års erfarenhet av att terra farbröder precis lagom så de kommer i gång att leka utan att bli sura.

Hans nästan livslånga mentor Billy verkade lite bekymrad idag, och försökte gå emellan. Fast det behövdes nog inte. Gamle Valais verkar vara en schysst farbror.

När unge Heineken dyker upp på slutet bestämmer sig Hottis raskt för att det är färdiglekt och dags att göra något annat. Just det har jag sett flera gånger senaste veckan. Heineken ser ut som han vill vara med på ett hörn, men Hottis blir antingen passiv tills han tröttnar och går, eller så drar Hottis.

När det är kladdigt ute är det himla praktiskt att slippa att gå ut och hämta hästen!

Eftersom jag uppgraderats från Hottis elaka spruttant (förra året) till Hottis snälla mattant så behöver jag aldrig leta efter honom. Inte ens i kolmörker. Han ger sig till känna på ett eller annat sätt. I mörker oftast med en puss på örat. På filmen här lämnar han sin plats i havrekön för att komma och bli visiterad, få fötterna fixade och sen få snaska på en bytta b-vitaminer och annat gott.

Något jag aldrig hade gissat för ett år sedan är att Boogie skulle trivas så bra i blandgrupp. Jag vet att hon gått med sin bror som ung, men jag har ju alltid haft henne i stogrupp sedan jag fick henne för fem år sedan. Hon har alltid verkat så himla rabiat på grabbar, vresig, skrikig och pang i väggen, liksom. Dessutom har hon varit rätt om sig och kring sig med brunsterna.

Så blev vi tvungna att ha henne med Hottis när vi flyttade i vintras. Det funkade väldigt bra, och hon verkade tycka det var roligt! Inte gjorde hon honom illa på minsta vis heller. Han har väl aldrig varit så hel och fin som när han bara gick med Boogie! Sedan kom Lex också till, och han fick också godkänt.

Nu är det ju huvudsakligen killar och bara en handfull ston i den stora Active Stable flocken. Banne mig, det verkar som om Boogie gillar den mixade flocken hur bra som helst! I år har vi knappt lagt märke till brunsterna. Hon är också mycket mera avspänd överlag med hästar runt om sig.

Hon tycks helt frivilligt umgås med valackerna. Hottis är rätt ofta i hennes närhet så klart.

Men även den här sötnosen!

Här är Birkir på väg fram för att ge Boogie en puss! Som accepterades lite avmätt så där av Boogie.

För lika lite som det går att lägga sig i döttrarnas val, kan man påverka hästen genom att tjata om vem man tycker är söt och trevlig. De väljer själva. Som Ebba sa, "alla gillar väl en bad guy?"

Njae, kanske inte mamma...

Men här är den kille man oftast hittar ihop med Boogie numera.

Eftersom den här herrn kan vara lite , hmm, ska vi säga "på", så har jag gjort en deal med honom. När westerntanten kommer in i hagen håller H sig undan. Funkar! Han är ju inte osmart på något vis! Jag har inte behövt ens nudda vid honom, bara varit väldigt tydlig i mitt kroppsspråk att jag inte önskar kontakt (och att han inte får attackera den häst jag leder). Tricket har varit att ha ögonen på honom och markera vid första rörelse. Nu är han så duktig att jag nästan vill berömma, men det är nog inte värt att vi krånglar till vår relation på det viset   

Han har ju en supertrevlig matte som pysslar med honom på alla sätt, så han kan ju få uppmärksamhet av henne i stället! Här kan man läsa hennes blogg om bl a H's hopptävlingar.

Nu har vi haft hästarna på Wiggeby i tre månader så det börjar kanske bli dags att utvärdera vad det inneburit både för dom och för oss med Active Stable?

Just nu känns det lite kluvet. Boogies BFF Tabby har flyttat. Livet i en så stor och hittills ganska "osatt" grupp blev ansträngande för henne. Hon drabbades av olika sår som inte riktigt ville läka. Är man 20 år så kan sådant vara tufft. Nu finns det flera hästar i den åldern i gruppen, men de är etablerade sedan länge.

Hottis är trött och loj i arbete, samt sedan en tid konstant lös i magen. Så vi har haft veterinärkoll och väntar på provsvar. Vad man kan se utåt samt i datorlistorna så glider han runt fint i Active Stable systemet, använder alla faciliteter och han har heller inte alls så mycket småsår och bitmärken som i början. Både han och hans eminenta Bucastäcke ser hela och fina ut! Vad gäller tröttheten  kan han mycket väl vara i en tillväxtfas igen. Han är återigen högre bak än fram, så saker händer helt klart i kroppen. Så han har lite tidig vintervila nu. Så får vi se vad provsvaren säger och även hästkiropraktor som kómmer i veckan.

Idag såg vi dessutom Hottis och Kiddas köra ett riktigt busrace! Då såg han inte alls trött ut, Hottis, och det var skönt att se honom bete sig som en riktig unghäst! Det var också väldigt kul att se Kiddas släppa loss lite. Kiddas har ju haft en tuff start på sitt vis eftersom han hade svårare än de andra att lära sig foderautomaterna.

Hottis kompis Lex har tyvärr råkat ut för diverse skador och trassel och står just nu i en sjukhage. Aldrig kul för en unghäst! Vi vet precis hur det känns när man ska försöka skritta sin understimulerade helikopterhäst vid handen enligt veterinärens ordinationer! Man får vara kreativ och hitta på hjärngympa. Trail in hand t ex.

Boogie har fått fin figur och varit pigg och glad! Så för Boogie verkar det mesta fungera bra. Fötterna mår bra nu med Equisole så lösdriftssanden inte längre kan göra styltor i ringskorna. Hon har bantat ned till fin figur utan att behöva gå utan mat. Hon känns rörlig och fin i ridning. 

Hon verkar inte heller hänga läpp över att Tabby försvunnit på något sätt som vi kan se. I mitt hjärta gör det så ont att Tabby flyttat Jag har aldrig sett Boogie vara så tight med någon förut och det kändes alltid så gott att se dem hänga tillsammans. Dessutom är Tabby en sådan där förtjusande, personlig, vänlig quartermärr som bara går rakt in hjärtat! Men självständiga Boogie verkar ta det med ro, och tycks även ha hittat nya sovkompisar. Valacken H verkar gilla att samla ihop några av de få brudarna i ett litet hov runt sig, och där hittar jag ofta Boogie. Hon är ofta med Hottis också.

Häromdagen såg jag dock hur ett sto, som tidigare verkligen jagat Boogie och upprepade gånger huggit henne i rumpan och lagt av bredsidor mot henne när deras vägar korsats, nu också verkade ha andra avsikter. Boogie stod och sov med Hottis. Det bruna stoet flyttade på Hottis och ställde sig bredvid Boogie, som flyttade lite skeptiskt i sidled. Stoet flyttade efter och nafsade Boogie lite halvgnabbigt i ansiktet. Boogie höll undan sitt ansikte men flyttade inte fötterna. Då slutade stoet och sänkte sitt huvud till sovläge. Boogie stod kvar och släppte ned sitt huvud också. Så stod de där och sov på samma sätt som Boogie och Tabby. Intressant!

Ny sovkompis?

Tagga ned matte, det funkar!

Inte helt smart placering, Hottis! Fast han är förmodligen bättre på att läsa damerna än vad jag är...

Det vore skönt om det där kunde utvecklas till en vänskaplig relation!

Det har liksom varit lite härjigare och tuffare i gruppen än vad vi förväntat oss efter de beskrivningar av Active Stable konceptet vi fått. Men det har också varit många nya hästar som tillkommit under hösten. Förutom de fyra vi flyttade från Sigtuna samt Kiddas och Billy, så har det tillkommit ytterligare några. Senast nu Susannes nyinköpta paint Joey, som än så länge mest verkar hålla sig i periferin. Så det tar väl tid innan gruppen är en grupp igen och veteranerna funnit sig till rätta med alla nykomlingar?

Active Stable veteraner