Ska man lyckas med sin klickerträning är det svårt att komma undan kriterieplaner och loggföring.

Har man lyckats formulera konkreta målsättningar och gjort en grov planering för hur man ska komma dit, så är halva tränarjobbet gjort. Alltså bör en stor del av ens hundträningstid bedrivas sittandes vid köksbordet med papper och penna!

Men handen på hjärtat, hur ofta rusar man inte bara iväg med klicker och ett knippe nya ideér i högsta hugg, och bara kör i gång?

Ibland går det bra, ibland kör man fast rejält.

Kina skickade denna roliga bild på hur det kan gå om man inte tänker efter, före!

Nu är vårterminens kursprogram ordentligt uppdaterat.

Helgens kurs i Avancerad klickerträning var så vansinnigt rolig att hålla, att jag genast petade in en till sådan i juni. Nu utökad till 3 dagar för att verkligen hinna igenom övningarna. Fram för allt diskrimineringsövningen tar lite tid att få till när man inte gjort det förut. Tanken med övningarna på denna kurs är att göra tränaren uppmärksam på viktiga färdigheter och tekniker, inte egentligen att lära hundarna något. Men det är ju förstärkande för oss tränare att få känna att vi blir klara med själva uppgiften, så jag tror kursen vinner på en dag till, även om den då förstås blir lite dyrare.

I diskrimineringsövningen ska man alltså lära sin hund att markera ett visst av tre föremål, med tass, nos, sitt eller ligg. Hunden ska hålla markeringspositionen i minst 5 sek. I övningen får tränaren fram för allt träna på sina egna tekniska färdigheter och förnuftig kriteriesättning.

Många som hållit på ett tag har blivit duktiga på att få fram beteenden, men får en större utmaning när de ska få hunden att göra samma sak, dvs hålla position en längre stund. Man får ofrivillliga kedjor,  variationer och lite annat smått och gott att hantera under resans gång!

Medvetenhet om 80% regeln, noggrann loggföring och fint teamwork i arbetsgrupperna ledde arbetet framåt.

Under dag 2 jobbade vi med stimuluskontroll. Det var då maskeringarna åkte på. Hundar är ju inte alls verbala varelser på det sättet vi gärna vill tro. Vi har själva dessutom långt mycket mer kroppspråk än vi anar. Detta förvirrar ofta både hundarna och oss själva, då vi tror de lyssnar på vad vi säger och de tror de ska följa kroppssignaler (som vi inte ens vet om att vi givit).

Så här begränsade vi förarens möjlighet att skicka ofrivilliga kroppsignaler genom att staga upp kroppen med en bakåtvänd stol och täcka för ansiktet med scarf och solbrillor.

Jisses, vilka härliga kursdeltagare jag har som ställer upp på allt tok!

Sedan avslutade vi med ett pass baklängeskedjning också.

Har du tänkt färdigt snart Matte, så man får komma ut och jobba igen? undrar Viktor

Deltagarna vill inte att deras identiteter avslöjas!

Vad är det här med oss tjejer och hästar? Hur kommer det sig att man blir så galet lycklig av en galopp i skogen?

Finns det något bättre sätt att få starta dagen än en härlig långtur med pigg häst och ystra hundar? Inte för mig i alla fall!

Åh, jag vill vara 14 igen och bara hänga i stallet varje ledig stund! Mocka, borsta, pyssla, gosa, sopa golvet och komma hem så där sunt trött och lukta häst....

Eh, vänta nu.... Jag är 41 och hänger i stallet varje ledig stund. Mockar, borstar, pysslar, gosar, sopar lite och kommer hem sunt trött och luktar häst.

För att upptäcka att allt jobb ligger kvar på skrivbordet och att barnen klagar på att jag stinker när jag hämtar på skolan.

Men vaddå? Jag är sååå lycklig!

Lyckligare än när jag var 14, för nu är det MIN häst på riktigt.

"Härmed KRÄVER jag att få tävla Boogie en Open Trail" hade Fröken skrivit på tavlan i stallet efter en tydligen lyckad träningsrunda i går.

Då blir man ju glad och lite stolt, fastän det ju förstås är Fröken själv som gjort allt jobbet.

Klart att hon får!  Vilken ära!

Kanske ska satsa helt på en karriär som hästägare och staketryttare istället?

Då skulle jag ju faktiskt slippa bry mitt lilla huvud med vad i hela friden man ska ha på sig när man tävlar!

Det är nämligen inte alls som när man ska tävla med hunden och drar på sig den renaste träningsoverallen.

Inte heller som inom traditionell hästsport med strikt och reglementsenlig klädsel.

Nej, här ska man famla sig fram i en obegriplig dresscode där Elvis möter Dolly Parton och börjar med konståkning. Typ.

Tur att det finns professionell hjälp att få i stallet även på detta område.

Man kan också försökra förkovra sig på nätet genom att läsa Hobby Horse Inc's Dress for Success skola 14 informativa kapitel med rubriker som Tack coordination och All that Glitters. Ganska snart inser man att man kommer att få ställa sin plånbok på vid gavel för att inhandla sitt livs dyraste OCH smaklösaste garderob.

En förhandstitt på tävlingsmodet 2008 gör läktarkarriären än mer lockande:

Små kosse-hästar vilar man inte ostraffat i flera veckor! Magen blev rund och attityden lite småvresig! Vi hade det på känn och har aktiverat med promenader och klickerträning, men så blev vi sjuka själva och kom av oss på slutet. När det äntligen var dags att få  skritta igång uppsuttet i torsdags var det på en ganska trög och ovillig häst! Tosca däremot gick på bakbenen av stallplan i pur glädje över att matte äntligen satt till häst igen och kunde förväntas hänga på i lagottotempo!

Väl uppe i skogen återvände rörelseglädjen även till Boogie, och det med besked! Jag kunde riktigt känna hur det kröp under skinnet på henne och hon frustade  och  hoppade runt i alla riktningar. Vi skulle ju ta det lugnt, var det sagt, så jag försökte sysselsätta med kringelikrokvägar off-road. Det kändes snart som ett livsfarligt projekt bland isfläckar och stenrösen, och med två glada lagotto runt hovarna som försökte delta i denna nya skojiga lek till häst.

Bestämde  mig för att göra halter och belöna lugn istället. Först bara en halv sek. braaa! - morotsbit, sedan allt  längre stunder. Två morotsbitar senare hade Boogie övergått till "Klickerläge" och försökte lista ut vad jag kunde tänkas belöna för, istället för att roa sig själv. Jätteskönt att kunna vända på situationen utan att behöva bråka och fightas med hästen!

Hade hon varit helt återställd och vi varit på en lämpligare plats, hade jag  stället för morot kanske valt att belöna den avslappnade halten eller den lugna skritten med en galoppfattning stället, dvs belöningen för att göra det jag bad om hade blivit att få göra det hon ville.

På fredagen satsade vi på en längre tur i sällskap med Camilla på Mocca. Boogie visade väldigt tydligt att hon ville gå först.  När jag inte kunde släppa i väg henne i det tempo hon önskade (veterinären sa faktiskt "skritta och trava i gång", inte galoppera och tävla med araber) brummade hon och liksom morrade!

I helgerna var det åter busridning med Ebba; Moa och Cladden som gällde. Tydligen. Det var inget jag blev informerad om i förväg.... Nåväl, alla kom hem hela och nöjda, ingen var svettig och ingen hade hostat.

Vi tränade även på avståndsbelöning under helgen.

Vi har tidigare betingat ordet varsågod genom att säga varsågod precis när hon fått äta ur skopan, sedan backat bort henne, fyllt skopan, sagt varsågod igen, och upprepat ett tiotal gånger. Väldigt snabbt kom Boogie på att självmant backa undan för att få skopan att fyllas på nytt. (Fylla och fylla, vi lägger i 1 st godbit...)

Nu  skulle Boogie trampa på targetmatta för att få ett varsågod från mig och få äta en godbit ut skopa hos medhjälpare. Varsågod ersätter klicket och betyder att belöningen finns någon annanstans än hos mig. Hästen/hunden ska inte behöva leta och fundera efter markören. Klick el. Braaaa! = godis kommer från mig. varsågod = godis finns längre bort.

Nu jobbade vi på väldigt nära håll. Först klickade jag och belönade som vanligt några gånger för att fräscha upp targetbeteendet.

Sedan fick medhjälparen ställa sig någon meter vid sidan om. Skopan ska kunna vara laddad och synlig för hästen. Om hon försöker gå direkt till skopan innan varsågod, försvinner skopan bakom ryggen på medhjälparen. Inga bannor eller bortschasningar! Hon får själv lista ut hur hon ska få fram skopan igen. Trampar hon på target säger jag varsågod och hon får gå till skopan. Första gångerna kanske medhjälparen får locka lite med skopan.

Så småningom fick vi ett sådant där underbart klickerögonblick när hästen var på väg att tjuva direkt till skopan, avbröt sig själv och gick tillbaka till musmattan och drämde ner hoven med en smäll. "Om det nu är det enda sättet att få äta ur den där skopan..."

Jag tror på att jobba rätt länge med medhjälpare innan man provar att ställa ut belöningen själv på avstånd. Att fysiskt hindra hästen från att ta sig till belöningen i förväg kan dels bli aversivt, men fram för allt hindra hästen från att själv upptäcka att det inte går att få belöningen på något annat sätt än att få ett varsågod först.

Man får anlita en medhjälpare med både fingerfärdighet och is i magen! Skopan ska snabbt utom räckhåll och man måste stå ut med lite undersökande från hästens sida. Här bör man förstås ha förtränat anti-tigg beteenden dvs lärt hästen att snabbaste vägen till det goda är att hålla sig borta från det. Då blir det lättare för hästen att att lämna skopan för att prova något annat.

Min tanke är at tså småninom kunda använda detta även från hästryggen och därmed kunna styra lite mer över belöningspalcering och riktningar. Vi får se hur det går!