Ken Ramirez och Kathy Sdao är i krokarna, om nu nån skulle ha missat det.

Efter Oslo-seminariet förra helgen hade vi Canis-instruktörer en tvådagars internkurs med Kathy, så det var bara för mig att kvista över till Oslo måndag-tisdag trots att Sverige seminariet sedan är i "granngården" nu på lördag-söndag.

Jag gillar verkligen Kathy så jag hade sett fram emot dessa dagar med stor förväntan. Och lärorikt blev det förvisso, men inte alls på det vis som jag hade hoppats på.

Att undervisa en grupp av instruktörer (eller vanliga lärare) är en alldeles särskild pedagogisk utmaning! Man ska hantera en grupp individer med stor egen kompetens, som är vana att leda och jobba ensamma snarare än i grupp, och som dessutom ofta  är ovana/obekväma med att befinna sig i elevrollen.

Just denna grupp hade väl också sina egna gruppdynamiska processer att brottas med då många nya har tillkommit på senaste tiden och många möttes för första gången denna helg.

Stackars Kathy! Hon fick liksom ingen chans att sätta sin prägel på dessa dagar! I stället för att låta henne ta kommandot och vägleda oss genom sitt upplägg, för att sedan EFTERÅT utvärdera och eventuellt modifiera, så hann en övning knappt börja innan vi i princip klättrade på varandra för att driva igenom egna förslag på förbättringar i upplägget.

När så många kloka klickerinstruktörer slår sina huvuden ihop borde ju resultatet bli fenomenalt - eller hur? Nix, dag 1 lyckades vi i princip inte med något. De stackars inblandade hundarna gjorde inga framsteg, snarare tvärtom! Det gamla ordspråket om  kockarna och soppan gäller definitivt även hundinstruktörer.  THINK - PLAN - DO flög ut genom fönstret för att aldrig återvända. Goda idéer fanns i överflöd, men inget fick  löpa linan ut, innan nästa infall skulle testas. Det finns ju alltid många vägar till samma mål, men man kan inte springa på dem alla samtidigt!

Kriterieplan och loggföring? Har vi aldrig hört att det är extra viktigt när flera personer är inblandade i djurets träning?

80 % regeln? Äsch, nu går vi vidare och gör det lite svårare så folk inte blir uttråkade.

Tydliga konkreta instruktioner och ansvarsfördelningar, ska det verkligen behövas när man har med så duktigt folk att göra? Jaaaa!  Det blir annars lätt för mycket när alla på en gång ska visa vilka duktiga och engagerade figgar de kan vara.

Första projektet handlade om att jobba med klassisk betingning, eller snarare motbetingning, vid rädsla/aggression. Kathy föreläser om detta på seminariet och Fanny har gjort en mycket bra sammanfattning av föreläsningen här.

Detta skulle vi nu jobba med för att hjälpa Mortens Kira att komma över de rädslor som uppstått i samband med denna incident. Ganska snabbt började klickerinstruktörerna tycka att det var svårt, eller kanske bara tråkigt, att inte jobba operant, och så satte förbättringarna igång! Det i kombination med överentusiastiskt figurantarbete  ledde raskt till att Kira snart tyckte att det mesta i Oslo verkade tämligen obehagligt.

Det som var lärorikt för oss primater var att just få se effekten av hur dålig planering och dålig timing ger motsatt effekt mot den avsedda. När hunden hukade sig och visade rädsla när tonfisktuben kom fram syntes det tydigt hur fel det höll på att bli!

Kathy använder inte klickern på det här stadiet i träningen, just därför att undvika att associera klick med obehagliga känslor, men också för att hon anser det meningslöst tills dess att hunden är i en sådan avspänd sinnesstämning att inlärning kan äga rum. Först då  kan man gå över till operant inlärning och använda sig av klicker eller andra markörer.

Vi jobbade också med Evas bordercollie Tessla som inte är helt bekväm när andra hundar närmar sig. Här fick vi faktiskt med oss en del intressanta observationer kring vilka tecken hos hunden som tyder på rädsla/obehag  så att man kan tajma tillförseln av motbetingningsstimulit ( = tonfisken på tub). T ex vidgade pupiller, öronrörelser, munrörelser osv. För att hjälpa Eva fokusera på hundens reaktioner fick hon sitta med ryggen mot stimulit.

Hundägaren har en tendens att istället fokusera på stimulit som utlöser rädslan, och är då ofta för snabb vid introduktionen av maten.  Motbetingningstimulit måste komma strax efter de utlösande stimulit, inte före eller samtidigt. Så när vi börjar mata en hundaggressiv hund med en köttbulle så fort vi har sett en annan hund, innan den egna hunden har hunnit upptäcka den, så blir det inte motbetingning, bara avledning, vilket löser problemet i stunden men inte på sikt.

På eftermiddagen skulle vi jobba med Dinas riesen Loke som inte gillar att människor kommer nära bilen. Nu fick klickerinstruktörerna riktig hybris, och ville prompt jobba med något ingen av oss hade någon som helst praktisk erfarenhet av: C A T, Constructional Aggression Treatment

Typ: Kathy, du har ju föreläst på samma seminarium som Jesús Rosales-Ruiz, du kan väl guida oss igenom den här trots att du aldrig provat själv tidigare! Let´s go wild and crazy!

Metoden bygger på negativ förstärkning, dvs hunden blir av med det aversiva stimulit, i det här fallet människan,  när den visar något mer socialt acceptabelt beteende, t ex slicka sig om munnen, titta bort osv. Det gäller ju då att anpassa svårighetsgraden i stimulit så att hunden klarar att lyckas visa nåt annat än total affekt.

Kathy var så obekväm i detta upplägg, och det blev fritt för andra krafter att ta över. Slutresultatet blev allt annat än det önskade och dagens kanske viktigaste lärdom blev , för att citera Kathy:

 Clickertrainers shouldn't mess around with negative reinforcement!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...