...till tävling.

Low Budget Show i Enköping på lördag.

Det ska bli hur kul som helst att få känna av var vi står och hur långt vi har kommit sedan i fjol!

Lite knepigare med den här tävlingen är att det är en liten endagars. Inga möjligheter att vara på plats och miljöträna innan. Inte heller några uppvärmningsklasser att köra Boogie-rodeo i.  Nu skickar vi istället in Fröken Anki på direkten i Open Trail. Sedan ska jag rida Amateur och Novice Amateur Trail.

Eftersom vi metodiskt har bearbetat mina hjärnspöken ett efter ett har jag inga särskilda farhågor kring något speciellt hinder. Boxar, backningslabyrinter, galoppbommar på böjda spår, rosetter och trollsländor - bring it on!

För att gardera med kryss på den mentala fronten har jag dessutom bonuslektion med Anki på torsdag. Samt hela fredagen på mig att mys-klicker-rida! När jag rider för Anki handlar det ju mest om att lära mig själv teknik. När jag rider på egen hand tycker jag numera, helt okritiskt och distanslöst att det går superbra! Då har Boogie och jag numera en sån skön, glad och sprallig känsla tillsammans. När jag rider för Anki är jag så satans fokuserad på att få alla mina egna kroppsdelar att samarbeta, att jag blir lite väl sammanbiten och seriös. Anki tror ju inte på några inlärningsplatåer, hon inte! Det är hela tiden nya finesser som ska trimmas in.  Ankis tilltro till 40plussares förmåga till nyinlärning är imponerande och inspirerande! Tänk om man hade fått lära sig allt det här medan man var ung och formbar...

Jag tröstar mig med Bill Dorrance* ord:

"But, whenever you can get on to it, it's the right time."

Idealet vore ju att få tekniken så automatiserad att man kan lägga fokus på känslan istället. I väntan på det kör vi lite mindre teknik och lite mer tjosan-hejsan när vi tränar själva. Jag tror det behövs också!

Ha kul, för faen! var det väl hon sa, Ellen!?

Boogie är i alla fall hur lätt och samarbetsvillig som helst vid dessa pass. Känns som jag skulle kunna få henne att göra vad som helst, om JAG bara vet vad JAG ska göra!

*Har fått låna en helt underbar bok av Pia. "True horsemanship through feel" av Bill Dorrance och Leslie Desmond. Halvvägs igenom begriper jag fortfarande egentligen inte HUR han tränar, men farbrorn sprutar insiktsfulla citat om inlärningsprocesser omkring sig. På helt underbar gammaldags amerikanska.

Obetalbart när han berättar hur han bygger om sin sadel för att passa höftprotesen och tränar den halvgalna häst han tagit som räddningsprojekt att stå stilla medan han vinschar upp sadeln med linor och taljor. Det är ju lite tungt att slänga på en westernsadeln när man är i 90-årsåldern...

Hmm, vi har rimligen massor av år kvar att utvecklas på...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...