I söndags var vi 6 ekipage som hade bokat Anki för en heldags drillning i Trail. Trail är så vansinnigt kul, och ju mer man håller på, desto skojigare och intressantare blir det! Ju mer man provat själv, destos större respekt får man för vad som krävs för att få till det. För en utomstående ser det säkert rätt märkligt ut när fem personer håller andan medan en sjätte guidar sin häst genom en ryggningslabyrint. När det går bra ser det ju så enkelt ut, och svårighetsgraden kan nog vara helt obegriplig om man inte provat själv. Ungefär som agility, jag menar, hur svårt kan det vara att få hunden att springa runt och hoppa lite hinder?!?

Anki hade satt upp en bana åt oss, och först fick vi i grupper om tre jobba med att tackla de enskilda hindren.

Vissa hinder är obligatoriska och måste finnas med i varje bana, som ryggningshinder, grind, och bro samt minst 4 bommar i rad i någon gångart. I en bana kan de olika hindren ligga väldigt i olika i förhållande till varandra. Det kan vara transportsträckor mellan varje eller så kan de liksom övergå i varandra. T ex att man ska öppna och gå igenom grinden för att hamna i ryggningshindret.

För att Ebba och jag skulle slippa kivas om vår enda lilla häst, så hade Ebba fått låna Ankis Snappy. Den hästen har ju några guldmedaljer och massor med AQHA-poäng i just Trail, men det gör det inte alltid lättare . Tvärtom behöver man vara rätt duktig för att ratta en Ferrari, och Ebba gjorde det så fint, så fint! Min duktiga tjej, som  utvecklats så mycket som ryttare det senaste året, men som avskyr beröm från mamma...

Jag rattade själv den tjocka lilla kossehästen, för dagen alldeles nyklippt och därför mörkbrun. På hinderträningen hade vi mest bestyr med ryggningen, som varken ville starta upp eller avslutas riktigt när matte ville det. Det var liksom mer ketchupeffekt över det hela, först ingenting alls och sedan alldeles för mycket. Boogie var dessutom på ett lite hetsigt och vresigt humör. Hon uttryckte tydliga aversioner mot de gästande stona, och den hemmaboende valacken. Hon hade inget alls tålamod när jag tafflade mig med hjälperna. Samtidigt var hon inte alls ovillig att jobba, tvärtom så skyndade hon sig bort från pausposition upp till banan och jobbet. Själv jobbade jag stenhårt på att hålla mig lugn och positiv, och inte påverkas av hennes märkliga humör.

När hon envist la till ett huvudkast i varje ryggning fick jag huvudbry. Klickertränare Y ville inte kedja in beteendet genom att belöna ryggningen efter ett huvudkast. Ryttare Y ville strama upp ramen så huvudkastet inte skulle gå att utföra.

Kloka Fröken Anki tyckte att jag bara skulle strunta i det, fokusera på att ge rätt signaler själv däruppe, och så skulle nog smarta Boogie tids nog komma på att huvudkastet var onödigt ansträngande... Vem hade rätt i slutändan, tror ni...

Efter lunchen red vi hela banor. Först gick vi banan, och det är också något man behöver öva sig på inför tävling. Att kunna spana in svårigheter och planera sin ritt och hur man ska placera sin häst för att ge den chans att lyckas.  Hur man utför transporterna mellan híndren är lika viktigt som själva hindren. "Trail is space management" brukar ju Manuela säga.

Sedan hade vi startordning och fick planera framridning, precis som på tävling. Hur nyttigt som helst! Inte minst att försöka rida fram när det blir trångt och rörigt. När man sedan rider banan inträder faktiskt ett visst mått av pirrighet, precis som på tävling. Man vill ju göra bra ifrån sig och visa att man kan, eller hur?

Misstag blir det förstås här och där, men då gäller det att snabbt lämna det bakom sig mentalt och fortsätta framåt.

Efter ritten kom feedback från coachen! Anki är väldigt bra på att lyfta fram det man har gjort bra, samt att vara väldigt konkret och konstruktiv kring det man har gjort mindre bra.

Mellan ritterna höll jag nu Boogie varm med fleecetäcke, eftersom jag tror att en del av humöret kom från irritation över klippningen och den nya "nakna" känslan. Kanske kliade det också, vad vet jag? Hon var hur som helst lite mjukare i sinnelaget på eftermiddagen.

Efter första vändan fick vi välja om vi ville rida samma bana en gång till, eller ett ta hindren i en annan ordning. Jag valde det senare, eftersom min lilla häst tycker att hon är så himla bra på att räkna ut hur saker och ting ska vara... Dessutom är det himla nyttigt att träna på att memorera flera olika banor i tät följd, för det händer ju också på tävling. Det brukar ju vara som svårast när det är samma hinder i en ny ordning.

Jag var väldigt nöjd med kursen! Anki är som vanligt en toppeninstruktör, och det är så lyxigt och roligt att få ha henne en hel dag! Bella, Kicki, Susanne, och Linda är härliga, positiva tjejer som man kan känna sig helt avspänd och prestigelös med. Ebba visade också stort tålamod med oss fnissiga "tanter". Tur att hon hade kompisen Moa som moraliskt stöd vid sidan om!

På vår tisdagslektion spann Bella och jag vidare på Trail-temat. Jag ville ju jobba vidare med våra ryggningsbekymmer och Anki byggde en fiffig kombination som skulle både ryggas, vändas i, sidepassas och galopperas igenom. Samma bommar till många olika saker är perfekt för smarta "kan-själv" hästar!

Jag tror Anki lyckades få mig att göra lite mer rätt, för igångsättning och avslut av ryggningen blev allt bättre. Vi fick till ganska bra flyt mellan de olika manövrarna. Det har tagit tid för mig att få in i systemet att man ska låta energin från den ena manövern bara rinna över in i nästa. Som hundtränare i allmänhet och klickertränare i synnerhet har jag en tendens att tänka på de olika beteendena som separata enheter. Jag vill liksom göra ett i taget med paus emellan. I ridningen fungerar det inte lika bra när det blir mycket start-stopp-start-stopp. Det man ber om verkar ofta bli svårare för hästen när man förlorat rörelseenergin och ska starta upp på nytt.

Så nu försöker jag tänka på det, även när jag klickar och belönar. T ex be om ryggning, be om trav direkt ur ryggningen, sedan belöna, istället för rygga - klick, trav - klick. Det känns först som jag höjer kriterierna för mycket, men hästen svarar genom att bjuda mer villigt, så uppenbarligen funkar det!

Så vi fick till Ankis specialhinder ganska bra med alla manövrar men fick bakläxa på att vi red för fort över galoppbommarna. Ned till andra ändan av ridhuset och trimma på galoppen en stund, blev uppgiften. Att galoppera långsamt utan att falla isär är svårt!  Hästen måste vara stark för att bära sig. Boogie börjar bli det. Ha, vad mallig jag var, när jag alldeles på egen hand så småningom fick till en långsammare men ändå rytmisk galopp! På två händer visserligen, men ändå! Jag hade några minuter där nere i bortre ändan när jag faktiskt kände mig som om jag kunde RIDA. Sedan fick jag komma tillbaka upp igen och rida kombinationen igen, nu på en hand. Kan man tänka sig, hästen galopperade långsamt och fint över första setet, speedade upp i kurvan men jag kunde ge en liten förhållning på en hand och få tillbaka henne och ta andra setet på ett sansat vis. Gissa om Boogie fick morötter!

Vi kanske inte behöver köra "speedtrail" nästa säsong

Oj, vad roligt det är! Tänk att man skulle få uppleva det här "på gamla da'r"!

Det är utvecklingssamtal dygnet runt i mitt liv nu, känns det som. På jobbet har vi omdömeskonferenser inför "Midterm reports". Varje klass i taget gås igenom med samtliga undervisande lärare, samt skolledning och Elevhälsan närvarande. Lärararna har för varje elev markerat Bra, Tillfredställande eller Ej tillfredställande i varje ämne. Alla som fått Ej tillfredställande i något ämne tas upp på konferensen, insatser diskuteras och åtgärdsprogram upprättas. Enkelt, greppbart, effektivt.

Så kommer jag till mina egna ungar, som båda ska ha utvecklingssamtal denna vecka. På deras skolan jobbar man med nåt internetbaserat kolijox som heter Unikum. Lärarna skriver omdömen där, barnet förväntas också skriva om sitt lärande i varje ämne, och förälder ska gå in och läsa och kommentera som förberedelse inför samtalet. ( Själva "samtalet" förs sedan med samtliga inblandade samlade runt en dator på skolan.)

Barnen har förstås slarvat bort sina inloggningsuppgifter sedan förra året, och kommer inte in. Nya uppgifter kan beställas, men skickas då till den e-postadress som systemet givit barnen, och som de aldrig använder till något annat. Alltså kommer de heller inte ihåg hur man loggar in på sin e-post i systemet.

Den i övrigt datoriserade pappan, tycker systemet är "idiotiskt", och väntar istället på muntlig återapportering från  mamman.

Mamman har lyckats spara sina inloggningsuppgifter sedan förra året (under kraftig negativ förstärkning).

Väl inne systemet försöker mamman förbereda sig genom att läsa omdömen av denna typ:

Du använder några olika bildtekniker för att skapa egna bilder och former.
När du skapar använder du några redskap och verktyg för att skapa egna bilder och någon gång använder du dina egna bilder och former för att berätta, beskriva och förklara.
Någon gång har du använt andras bilder och former för att berätta, beskriva och förklara Ibland visar du prov på säkerhet i att skapa bilder och former för att meddela något. Ibland granskar du bilder kritiskt i olika sammanhang och reflekterar över olika bilders uttryck.
När vi skapat tillsammans är du ibland en aktiv deltagare.

Bra eller dåligt? Uppnår hon målen? Ska vi vara oroliga eller glada?

Nästa ämne:

Fakta och begrepp: Du förklarar och förstår viktiga fakta och begrepp inom det område vi studerar.
Förståelse: Du drar egna slutsatser utifrån viktiga fakta och begrepp.
Analys/ Problematisering: Du sammanställer och jämför information från olika källor.

Hmm, det låter ju rätt bra, men om är det "tillräckligt" framgår ju inte.

Osv i ämne efter ämne, tills jag har lust att kasta laptopen i golvet av frustration.  Jag är högskoleutbildad och jobbar i skolans värld, men begriper inte alls hur det går för mina egna barn i skolan. Vad i hela friden ska jag skriva för kommentarer i fältet för förälder? Vad förväntas barnet själv skriva i sin "ruta" till liknande omdömen? Hur ska de kunna känna sig duktiga och stolta över vad de åstadkommit, eller eventuellt få insikter i vad de behöver förbättra?

Varför kan de inte längre få höra att de jobbat bra, varit duktiga och gjort strålande insatser? Eller åtminstone få veta att de behöver jobba mer på xxxxxx ?

Nämen kolla, idrottsläraren har faktiskt skrivit "Bra kämpat, fortsätt så!" längst ned i sitt omdöme. Klick till honom!