Efter långvarigt motstånd har jag till slut fastnat i FB-nätet. Jag skyller på Canis…fast nu har jag upptäckt hur galet roligt det är att hitta gamla skolkamrater man inte sett till på hrm-hrm år. Speciellt mina brittiska skolkamrater. Så nu låter det ungefär så här hemma hos oss på kvällarna:

Asså, guuud, kom och titta, här är ju hon! Jisses, har hon fyra barn, det hade man aldrig trott!

Här då, han som var så charmig! Men oj, vilken liten gubbe det har blivit. Å den här med, nämen, också gubbe! Alldeles gråa och med stora kulmagar. Hur kan mina klasskamrater ha blivit gubbar allihopa? Intressen: pubkvällar och dart, vad är det här?

Titta här då, han har scannat in fotot på rugbylaget! Här är de ju allihopa, snyggingarna! Oj, vad kul! Kolla ungar, han där till vänster, han var mammas pojkvän ett tag. Meh, det är ju bara ett barn! Var jag verkligen ihop med en sådan barnunge? Mysko, så minns jag det inte alls…

Den här killen där bakom kallades ”grottmannen”. Hehe, nu ska vi se vad det har blivit av honom då. Hoppsan, han var ju riktigt stilig nu!  Hmm… där ser man. Titta, jättegullig fru och dotter också. Vad fint det ser ut! Nu blir jag alldeles tårögd!  

Osv. osv.

Familjen håller på att få spader! Men jag är alldeles hög på nostalgi!