När jag satt vid datorn på jobbet och tittade ut på solskenet planerade jag en skön kvällstur på Boogie i skogen. Men vädergudarna ville annat, så när jag kom fram till stallet ösregnade det, och rätt vad det var, hade Susanne och Bella övertalat mig att vara med på hoppning. HOPPNING!

Eller Caprilli hette det visst. Susanne hade med sig ett banförslag som såg ut som en trailbana fast med hopphinder bland galoppbommar och slalomkoner.

Det byggdes bana och sadlades med engelsk utrustning.  Boogie är ju van vid engelska sadeln med Ebba. Jag har däremot inte suttit i sådan på 5 år. Hoppat har jag inte gjort på 20 år. Förutom diken och nån trädslana i skogen ibland.

Jisses, vad vingligt det kändes! Benen åkte runt överallt utan stöd i de sladdriga lädren. Som nyps i jeansklädda ben! Första galoppfattningen blev katastrof, jag kunde inte sitta på den stackars hästen. Så fick jag väl ordning på kroppen till slut och gav mig på hindren. Jag har nog aldrig riktigt gillat hoppning, så jag övertalade den före detta ponny elit hopperskan Susannne att sänka hindren till mer blygsamma nivåer, som kunde passa liten kossehäst med förvirrad matte ombord. Sen red vi! Hej,  vad det gick! Hellre än bra!

Jätteläskigt och jätteroligt! Min sköna känsla numera är att jag kan göra vad som helst med Boogie och känna mig trygg! Hon försöker och gör sitt bästa. Inte en enda gång att hon försökte smita förbi hindren eller stoppa. Hon (vi?) taxerade inte alldeles rätt, men kämpade och kom över.

KUUUUUL!!!!

Helt upprymda och adrenalinstinna gjorde vi galoppombyten också, både åt höger och vänster. Säker helt emot Frökens önskemål, eftersom hon jobbar på detta med Boogie. Men de  var riktigt bra, även från vänster  till höger, säkert tack vare att  Boogie var riktigt i gasen och inte "tänkte för mycket".