Min Canis-kollega Ann-Louise fick "härdsmälta" i sin  blogg häromdagen. (Hennes egna ord...) Men när Ann-Louise kokar över gör hon det med klokhet och förstånd.

Precis som Ann-Louise kan jag också emellanåt bli helt förtvivlad över hur "folk" förhåller sig till sina hästar och hundar. Allt som oftast under stridsropet "ledarskap". För det mesta för att de inte vet om något annat sätt,  och drivs på  av rädslan för att deras djur ska "ta över". (Ta över vad, frågar sig Ann-Louise's kompis, mitt hus och min fjärrkontroll?)

Mest beklämmande är det när de så kallade professionella, som folk betalar dyra pengar för att lära sig av, hemfaller åt våld och handgripligheter för att producera en quick-fix.

Som denna välkända frontfigur för Horsemanship t.ex:

Och sedan gömmer man sig bakom unkna argument som att det var hästen som var extra besvärlig...

Inte helt konstigt då att vi vanliga döda  också kan få för oss att ändamålen helgar medlen. Och vilket ändamål kan vara viktigare än att förhindra husdjurens världsherravälde   

Jag tänker mig att den som väl fått vara med om ett sånt där underbart ögonblick när djuret, avspänt och förtroendefullt, kikar på en, och sedan erbjuder igen det beteende man nyss förstärkte -för den personen finns det inte längre någon återvändo.

"Communication with another species, how cool isn't that?" som Kathy Sdao formulerat det.

Har du väl varit med om det, försvinner fullkomligt lusten att kuva, pressa, tvinga och "dominera".

Tänker jag. Men det är inte helt sant. Jag har till min stora förvåning mött ett antal personer som beskriver sig som hängivna klickertränare när det gäller hunden, men som i nästa andetag säger att med hästen är det traditionella metoder som gäller.  Hästar "klarar inte" klickerträning. De blir farliga och dominanta. (Är de alltså mer lagda åt att konspirera om världsherraväldet än hundarna...?) Här blir det definitivt härdsmälta i mitt huvud. Om man inte ännu lärt sig mekanismerna och teknikerna inom klickerträning, belöningsbaserad träning, eller vad man än vill kalla det, så vet man ju inte vad man saknar. Men om man fått smaka på den snabba kommunikationsväg det innebär, förstår jag inte hur man kan avstå från att använda det på sin häst. Icke klickertränade hästar är för mig helt enkelt väldigt opraktiska! Varför ägna veckor åt något man kan lära in på en halvtimme? Varför stressa upp när man kan stressa ned? Varför linor, bremsar, sopkvastar och fyra medhjälpare när man bara behöver ett äpple?

Ebba bestämde sig för att sitta på Hottis för första gången igår. Hon använde en pall, två skivade morötter och 5 minuter. (Som mamma hade jag gärna sett en hjälm på utrustningslistan också).   

Det är inte bara att saker och ting går fortare. Man får Pavlov på sin sida också. Eller "attityd" kanske man ska kalla det för att matcha ledarskapssnacket? Hottis ser fram emot nästa uppsittningstillfälle.

Ett annat exempel: Boogie har ju lite smått och gått i bagaget. Det blir ju så när man köper begagnat...  Musik i högtalare plockar ju t ex fram Freaking-out-at-a-show-Boogie. Så det har vi övat extra på nu när vi har så bra ridhus med stereo. Inte många pass alls har behövts för att gå från runthoppande stress-häst till häst som söker sig till högtalarna och vill stå kvar där under - länge. Gärna in med mulen under dammskyddet också för att hjälpa till att höja volymen.

I går gick vi långpromenad som omväxling till våra lite småtråkiga skrittpass i ridhuset. Jag kom på att vi kunde öva på att använda viadukten under E4:an innan det är dags för det uppsuttet. Det var ganska rejäl trafik, men det tog en (1) repetition ( = en bit morot)  så var min häst helt övertygad om att stå i en bullrig tunnel med tung långtradartrafik ovanför huvudet,  är ungefär det smartaste en liten kossehäst kan göra en solig lördag.

Jag skulle inte ha tålamod att göra på något annat sätt, och jag tycker uppriktigt synd om alla människor som inte ännu har förstått hur enkelt, roligt och lättsamt det kan vara att kommunicera med en annan art. Mest av allt tycker jag förstås synd om alla tålmodiga, tappra hästar vars människor ännu inte förstått.

Självklart önskar jag också att jag hade varit duktigare själv, haft bättre timing och större hästkänsla. Börjat tidigare...

Nu ska jag avsluta min stalljourshelg med att plocka in tio leriga träsktroll och spola dem med kallvatten då varmvattensmojängen är trasig. De kommer att stå stilla ändå, de kommer att pussa mig i öronen och tålmodigt vänta på sin tur att komma in till middagen. För de är tio högt älskade fyrbeningar som haft turen att hamna hos lugna, förståndiga människor med mjuka händer.