Det är som vanligt Ann-Louise som kan väcka mig ur blogg-koman med sina tankeväckande inlägg.

Idag funderar hon över ”dominanta” och besvärliga djur, och jag associerar genast till Per Jensens utmärkta mini-föreläsning på ADVENTuredog för ett par veckor sedan.

Tema för årets ADVENTuredog Conference var Hunden i tv – ur olika synvinklar.

I de allra flesta hundtränings-programmen på tv, vare sig de är utländska eller av svensk produktion utgår man från dominansmodellen för hundhållning. Man ser familjen som en flock där hunden ska vara lägst i rang. Dominans blir en förutsättning för att få en lydig hund.

Professor i etologi Per Jensen redovisade därför vad modern forskning har att säga om social organisation och rangordning hos hundar.

Logiken bakom dominansmodellen gör följande antaganden:

• Vargar har strikt rangordning
• Alla vargar vill uppnå alfa-position i flocken
• Hunden är en varg
• Familjen är en flock och flocken måste ha en rangordning
• Alla hundar vill uppnå alfa-position i flocken
• Alltså måste hunden domineras för att bli lydig

Men stämmer verkligen antagandena bakom dominansmodellen med verkligheten?

Den ursprungliga vargforskningen gjordes på vargar i fångenskap. I fångenskap är resurserna begränsade vad gäller föda, viloplatser, utrymme och fortplantningsmöjligheter. Då uppstår hierarkier och rangordning som en mekanism att hålla avstånd mellan individer för att undvika onödiga aggressioner.

Från 1970-talet och framåt har etologer i stället haft möjlighet att studera vargar i fält. Man har funnit att vargflocken är en storfamilj, vilket skiljer dem från många andra däggdjur. Deras unika förmåga att samarbeta skiljer dem från många andra rovdjur. I flocken finns många olika roller, med olika ansvarsområden som att anföra flocken vid förflyttning, kontrollera flocken vid olika aktiviteter, passa avkomman, osv. Vargflocken är en sluten enhet och främlingar tolereras ej. Flockens extrema stabilitet leder till en ökad rollfördelning. Vilken typ av personlighet individen har kan styra vilken roll man får i flocken. Olika flockar kan dessutom uppvisa egna varianter på sociala strukturer.

Man pratar inte längre om alfaparet utan om det reproducerande paret. Andra vargar i flocken är barn till eller släkt med det reproducerande paret. Genom att stötta familjen sprider även de sina gener vidare.

Är då hunden en varg? Njae, säger Per Jensen och förklarar hur hundens 15 000-åriga resa från varg till hund förändrat vissa egenskaper. Hos vargen är det de starkaste och mest erfarna som reproducerar sig. Hos hund har istället de minst aggressiva, mest följsamma och flexibla haft större möjligheter att få föröka sig. Hos hunden finns dessutom en förmåga att förstå specifikt mänskliga signaler, som t. ex pekning. Vargar som växt upp med människor lär sig inte detta.

Till skillnad mot vargen använder hundar skall för många olika typer av budskap, och människan förstår! Även människor med liten erfarenhet av hundar kan korrekt kategorisera olika typer av hundskall.

Hunden har utvecklats för samarbete med människan. Den kan be om hjälp när den kör fast i problemlösningstest. Det gör inte tama vargar i samma test.

Om man släpper hunden fri i naturen, återgår den då till att bli en varg? Nej, studier av förvildade hundar i olika populationer visar på samma sak. Hundarna lever i varierade, föränderliga flockar. Dominans har ingen betydelse för fortplantningen hos förvildade hundar. Alla könsmogna individer fortplantar sig.

Per Jensen avslutar med att slå fast att dominansmodellen för hundfostran inte har något vetenskapligt stöd. Som han skrev i en utmärkt artikel i tidningen Hundsport för flera år sedan (nr1-2 2003):

”eftersom det knappast är troligt att vi i våra familjer hamnar i situationer av konkurrens om Doggy eller Royal Canin med våra hundar, finns det, som jag ser det, ingen som helst anledning att använda dominansbegreppet i samband med hundhållning eller träning.”

Själv funderar jag just  nu på hur fullständigt absurt det är att människosläktet ägnar ca 15 000 år till att avla fram den perfekta följeslagaren, den kloka, hängivna och till SAMARBETE genetiskt förprogrammerade hunden, och sedan ägnar så mycket kraft och energi till att kuva, domptera och skrämma samma varelse.

Varför kan vi inte acceptera att vi faktiskt är ganska onaturliga ledargestalter i våra hundars (och hästar, katter, getter, etc) liv, och i stället lägga vår tankemöda och kreativitet på hur man åstadkommer bästa möjliga förutsättningar för harmonisk samexistens och samarbete?

Människosläktet, se det är visst en art man aldrig blir riktigt klok på, oavsett hur många hundra högskolepoäng i ämnet man skaffar sig...

 

Emil

17 december 2010 11:47

Som alltid lika tydlig och mitt i prick i. Tack.

 

Helena

17 december 2010 22:27

Åh, vilket bra inlägg Maria! Kanske, kanske kan det få mig att i min tur kläcka fram ett (med viss anknytning) som jag har ruvat på ett tag.

http://bordertass.wordpress.com

 

Elsa

18 december 2010 16:27

Jättebra skrivet! Det kan inte sägas för många gånger. Förhoppningvis når vi fram till alla till slut.

http://blomsterhundar.se

 

Anna H

20 december 2010 16:18

Jättebra inlägg! Tänk att dominanstänket är så djupt rotat. Så onödigt och framförallt tråkigt för alla parter.

http://annabloggen.wordpress.com

 

Thina A

29 december 2010 09:04

Detsamma gäller för hästar.Jag har gjort en del experiment med hingstar och åtmistoe i de flockar jag studerat är i princip inget så som det påstås vara om dominans,ledarskap,aggression osv.

 

Evis

29 december 2010 15:08

Blev länkad hit av en vän, tycker det var ett vettigt inlägg, länkar därför från min blogg till det :-)

http://evisblogg.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...