Jag vill vara öppen och ärlig med det som händer i min häst och hundvärld. Men just nu orkar jag inte riktigt dela vad som händer med Boogie med omvärlden. Dels för att det är så ovisst allting, och dels för att jag verkligen inte orkar med olyckskorparnas kraxande. Alla känner någon som känner någon som hade en häst som blablabla. Jag orkar inte googla och jag orkar inte lyssna. Jag följer EN veterinärs råd till punkt och pricka fram till nästa återbesök, och sedan får vi se.

Dag för dag löser jag de praktiska problem det innebär att ha konvalescenthäst flera mil hemifrån i stall där alla andra hästar  går på sommarbete. Jag (och Ebba) hänger med Boogie så mycket vi kan så hon slipper vara så ensam. Vi kliar och fikar. Mycket rabarberträning blir det, och det är fint att bara vara med världens goaste kossehäst.

Så gråter vi en skvätt och sedan så tänker vi att nåt hittar på, på nåt sätt blir det nog bra till slut.