På lördagen, showens tredje dag, hade vi tre klasser inbokade för Boogie. Jag kämpade denna dag med stora egna motivationsproblem och kände mest för att lasta och åka hem. Kvällen innan hade jag hamnat i en jobbig diskussion med en person vars åsikter och kunnande jag har stor respekt för. Personen ansåg att min godisbaserade träning egentligen mest ställde till det för min häst och skulle göra så att hon aldrig blev av med sina tävlingsproblem. Jag antar att grundtanken då var att jag belönar icke-önskvärda beteenden, och att hästen då kommer att fortsätta bete sig illa för att fortsätta få godis. En vanlig missuppfattning som bottnar i att man inte förstår skillnaden mellan att jobba med känslolägen och operanta beteenden.

I efterhand kan jag mest irritera mig på att diskussionen påverkade mig så mycket känslomässigt att jag både hade svårt att diskutera sakligt och att släppa det hela efteråt. Men så blir det ju när man får mothugg av personer som betyder mycket för en. Mycket energi gick sedan åt att rannsaka mig själv och mina träningsidéer. Har jag haft så dålig timing att det blivit fel utfall? Skulle problemen lösts snabbare om vi använt ett annat upplägg? Och hur viktigt är det att ens lösa problemen? Kan vi inte bara vara hemma, rida och mysa, och skita i vad folk tycker!?!

Men hur jag än vände och vred på det hela kan jag inte komma till en annan slutsats än att det hela tiden har blivit bättre, dvs att jag fått mindre och mindre av de oönskade beteendena och mer och mer av de önskade beteendena. Självklart är det så att jag säkert ofta bommar både i timing och kriteriesättning. Men enligt min uppfattning har det hela tiden gått framåt, om än inte alltid på en spikrak väg.

Med prisutdelningarna tycker jag att jag nu kommit jättelångt! Vid applåder och tjut står hon stilla och plirar på mig med tiggmule istället för att backa eller kasta sig i sidled. Jag har börjat be henne sänka nacken (”sssssänk”) för att få sitt klick, och jobbar på att hålla den positionen allt längre stunder. Målsättningen är att hon så småningom ska se lika ”livlös” ut som de andra på prisutdelningen och få sin belöning när det är slut. Jag betvivlar inte att en ”skicklig” ryttare skulle kunna trycka undan ”tokerierna” med tygeltag, sporrar och annat, men jag är ju inte en sådan ”skicklig” ryttare. Så jag får försöka ändra hästens upplevelse av situationen istället…

En annan svårighet vi har är att stå och vänta på sin startsignal vid utgångspunkten. Där kryper gärna stressen upp till ytan. Vi har hittills sett till att inte vara så lydiga och stå stilla, utan joggat i små cirklar i collecting ring i stället. Men man kan ju givetvis hamna på en tävling där funktionärer inte tillåter en att göra så, vilket min diskussionspartner helt riktigt påpekade. Plötsligt blev det väldigt viktigt för mig att bevisa att jag även kan starta en klass, stillastående från utgångspunkten.

Men som sagt, motivationen för lördagens tävlande var inte helt på topp.  Först hade vi en Amateur Trail och nu satt jag faktiskt på en riktigt styrbar och någorlunda avspänd häst. Helt plötsligt blev det viktigt att komma ihåg banan också! Det gick väl skapligt, även om vi klonkade lite onödigt här och där. Joxigast blev grinden, där det tjocka repet blev en konstig ögla som jag inte råkat ut för tidigare. När jag krånglade lite med det, trampade Boogie på grinstolpens stöd. Vi kom i alla fall trea för båda domarna, slagna av Emilie Stiwing på Docs King Calibar och Maria Sander på Chips Choco Lad, och det kan jag leva med    14 startande i klassen, så Anki räknade ut att jag fick en AQHA-poäng också! Weiiii!

Placerade mig strategiskt bredvid Emilie och Junior vid prisutdelningen, för då får man öva på extra glädjetjut!

Sedan hade vi Open Green Pleasure, där faktiskt Fröken Anki får ta på sig en break of gait i galoppen. Jag hade ingen koll på att Emil och Simply låg precis bakom mig, så när jag hör fröken väsa ”Fel galopp” när jag passerar under ryttarläktaren, tror jag ju att det jag. Sådan är respekten för vår tränare, att om hon säger fel galopp, då är det fel galopp, även om det känns helt rätt! Nåväl, eftersom vi var med för att rida till musik, hade det absolut ingen betydelse.

Lite tråkigare var det i Amateur Western Horsemanship, där vi hade ett mönster med ett enkelt galoppbyte. Man skulle komma i en volt i höger galopp, gå ned i trav två steg och sedan upp i vänster galopp. Boogie kändes lite spänd när jag la volten runt första konan så då fegade jag att trycka med skänkeln. Jag har ju farit fram som en katapult i tillräckligt många horsemanshipmönster tidigare, så jag tycker att långsamt känns bra. Men då tappade hon galoppen, jag fick fatta om och så plötsligt var i vi framme där vi skulle byta och då blev det ett flygande byte och diskning. Hej och hå! Fast jag tror knappt jag någonsin gjort ett så fint och smidigt flygande byte…

Hur som helst så la vi ännu en spunk och sprattelfri tävlingsdag till handlingarna, och jag återfick något av min motivation igen. Det funkar ju! Sedan har jag ju dessutom bästa peppkompisen Bella att snacka med!

Så på söndagen var jag riktigt laddad! Nu var också första dagen som Anki hade klasser med Boogie. Hon var först ut i NSBA Open Trail, så jag satt inget på Boogie innan det för att inte stöka till hennes upplägg. Det vart väl ingen toppenrunda, det tappades galopper och klonkades en del.

Sedan var det min tur att rida NSBA Non-pro på likadan bana som i Amateur Trailen. Trodde vi tills banvandringen, då vi upptäckte att grinden var vänd åt andra hållet men fortfarande skulle jobbas med vänster hand. Backningsgrind alltså, men det kan vi ju ;-)

Boogie kändes hur cool som helst, så i collecting ring kände jag att jag verkligen ville visa hur bra hon kan stå stilla vid startpunkten. Så vi stod där och hängde och tittade på ekipaget före som red fram till grinden och först där upptäckte att den var vänd åt andra hållet. Så hon öppnade med fel hand och blev diskad och jag hann precis tänka att man aldrig ska slarva med att gå banan, innan det blev min tur. Det började bra, men sedan höll stigbygeln på att glida av foten (höger så klart) i galoppen, och jag blev tvungen att lätta på skänkeln för att fixa tillbaka den. Boogie hade vid det här laget ridit just dessa galoppbommar 3-4 gånger så när innerskänkeln lossades tog hon det som signal att vända genaste vägen till nästa bom, och i ögonvrån ser jag en kona som inte stått där på banvandringen , men som fanns på banskissen och som jag vet att vi borde rundat.  Diskade! ( NSBA, koner och jag går visst inte riktigt ihop...)  Jag red så klart färdigt hela mönstret ändå, och Boogie kändes kalas, så det var inte med någon dålig känsla jag red ut, tvärtom.

Sedan hade Boogie bara en ritt kvar, och det var Senior Open Trail med Anki. Denna runda blev mycket bättre än deras första. Förutom två ”onödiga” klonk såg det ungefär som Boogie och Anki för ett år sedan. De kom 2a för ena domaren och 3a för den andra, vilket jag tror adderade en halv AQHA-poäng eller så till Boogies register.

Så sammantaget, i min bok, en helt godkänd nystart för kossehästen!

Nu laddar vi om inför nästa tävling, som troligen blir i Uppsala den 3 juli.

 

Bella

6 juni 2011 18:58

Jag kan bara tillägga att jag VET med absolut säkerhet att ditt outtröttliga arbete med Boogie har givit resultat!! Att efter 13 månaders icke-tävlande ha en så pass cool Boogie under en fyra dagar lång tävlig (!!!) är ingenting annat än fantastiskt :-) Jag är oerhört stolt över er båda och det hoppas jag att du också är. Att Simply dessutom lastade lungt och tryggt som om han aldrig gjort det på annat sätt är dessutom ett mirakel i min bok. Utan din hjälp och guidning hade det aldrig hänt!! Så, jag tycker att vi fortsätter att plocka fram det bästa våra fyrbenta vänner har att ge genom ömsesidig respekt och uppmuntran :-)

 

lana

6 juni 2011 20:50

Kan enbart hålla med Bella i det hon säger, fortsätt med du gör, det funkar för er, att känna som du gjort har vi alla gjort..;), men vi som varit med och sett din och Boogies väg fr det du köpte henne vet vilken förvandling hon gjort så "keep up the good work", kul att ni kom iväg:)

 

Marita

6 juni 2011 22:22

Jag har sett hur du och Boogie jobbat med musik och våra små roliga prisutdelningar under Clinicsen. Allt har bara blivit bättre och strunta i vad andra tycker och tänker om dina "godismetoder", de funkar ju för er och då är de helt rätt :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...