Idag har vi fuskat i ridskolebranchen, Boogie och jag. Det är kluvet det där, att låna ut hästen till "icke invigda". Å ena sidan vill man erbjuda vänner och barnens kompisar chansen att få en trevlig nära-häst-upplevelse. Få dela med sig av det allra bästa vi har. Å andra sidan kan Boogie rätt tydligt signalera att hon helst skulle slippa. Smått folk och även fullvuxna nybörjare som bara vill få sitta på och åka lite 'a la Skansen är inga problem. "Nice work if you can get it" säger Boogie och myser i den kravlösa ponnyridningsrollen. Det är de här ridskoleutbildade som "kan" som får henne att slicka öronen mot nacken och grina illa. Som är lärda att starta hästen gör man genom att hacka hälarna i hennes sidor, och vars egna balans är helt beroende av de får hänga i hästens mun. Jag var väl sådan själv när jag började hos Anki för 7-8 år sedan. Om ingen någonsin visar en något annat, tror man ju att det är så det ska vara. Så jag vill ju gärna få visa t.ex Märtas kompisar att det finns andra sätt. Tyvärr, men ganska förståeligt, är det inte helt enkelt att få Boogie att visa sig från sin bästa sida. Så starka auktoriteter är nämligen de flesta ridlärare, att många av de förslag och anvisningar jag kommer med, får ett mycket skeptiskt mottagande. Det brukar börja redan när vi hämtar in hästen. Leda i långt grimskaft istället för att hålla under hakan? Mysko. Det går alldeles utmärkt att rida Boogie i engelsk utrustning, och med mycket "kontakt" . När vi var på Mallorca motionerades Boogie av gårdens dressyrryttare, och jag tror det utföll till ömsesidig belåtenhet. Men när vi har ridskoleelever, stora som små, på besök kör vi konsekvent westernutrustningen, inkl stångbett och romal. Inte bara för att de ska få prova på, utan just för att plocka bort så mycket av det invanda som möjligt. Så säger vi att eftersom bettet är så skarpt (vi har mildaste tänkbara) så MÅSTE man rida på lång tygel. Sedan sliter jag som en tok med att försöka förklara hur man styr med MAGEN, inte handen, och ungarna tittar på mig som om jag vore komplett galen. Jag har verkligen all respekt för Ankis pedagogiska förmåga och tålamod! Så svårt det är att fomulera i ord det som är helt ickeverbala upplevelser av ryttarens kropp i sampel med hästens! Säger man flytta vikten till vänster, så hänger genast hela ungen i 45' vinkel. Säger man använd skänkeln kommer en trumvirvel av sparkar som får Boogie att grina illa. Håll handen stilla ovanför manken kan man säga hur många gånger som helst, utan att de slutar hala och dra. Ganska fascinerande att se hur Märta, som kanske rider max 3-4 ggr/år, har så mycket lättare att följa instruktionerna än de som rider varje vecka. Trots att hon inte tränar ridning, så är hennes sits och balans inte ett dugg sämre än de "ridvana" kompisarna. När de blir av med möjligheten att hålla fast sig i tyglarna har de nämligen ingen balans alls. En annan fördel som icke ridskoledrillade Märta har är att belöningsbaserad ridning är en självklarhet. Så fort hon tycker Boogie gjort något bra, ska det vara snask. Gör förstås underverk med Boogie, som plötsligt blir mycket mer förlåtande i sin inställning till dunsar i ryggen och oklara vägdirektiv. Ridskoleeleven tittar perplext på. Mata från hästrygggen, vilka galenskaper! I kväll tror jag vi hittade en skaplig balans mellan acceptabel upplevelse för både Boogie och gäst. När det kom önskemål om högre fart övergick vi till longering, och Boogie skötte sig med den äran, trots sin stundtals vingliga last. Om man inte samtidigt blir dragen i munnen och bankad på, kan man stå ut med att galoppera med något som dunsar lite i sadeln. I alla fall i flugviktsklassen. Även Märta vågade sig på några galopper. Två nöjda tjejer förkunnade stolt sina bedrifter för respektive pappor vid hemkomsten. Gästen ville komma tillbaka för repris i morgon. Men jag tror inte vi ska fresta på varken mitt eller Boogies tålamod så snart igen ;)