Ibland kan man stöta på hästar (eller hundar) som är så rädda och uppstressade så att de inte är mottagliga för klickerträning. Hur jobbar man med en sådan häst utan att behöva hemfalla till andra metoder som ökar hästens stress och obehagsupplevelser?

Damerna på The Australian Clicker Connection har vidareutvecklat Constructional Aggression Treatment för hundar till Constructional Approach training för hästar.

Pedagogisk film tycker jag   

(På hundfronten undrade jag lite över skillnaden mellan BAT och CAT och hittade denna förklaring)

kände jag idag när jag surfade runt lite till frukosten och hamnade i hästklickerforum där man diskuterade i termer som att hästen blir sur när den inte får belöning när den vill, att den måste få konsekvenser för sitt "farliga" beteende, och  vad som kunde funka som straff osv.

Åh, vad jag beundrar sådana som Peggy Hogan och Shawna Karrasch som alltid verkar kunna bemöta sådant på ett sätt som förstärker "skrivarens" tankemönster i önskad riktning   

De visar sådan respekt för att det tar olika lång tid för olika personer att ta till sig teorin och grundprinciperna och ännu längre tid att faktiskt tillämpa dem. Speciellt när man blir rädd. Vilket är lättare hänt när det är 5-600 kg hästmuskler som agerar i stället för en 40-kilos hund.

Vet inte om Ann-Louise var inne på samma ställe eller om hon bara funderar ändå? Men hon har ju så himla rätt i att man just med häst kanske bör vara ännu mer noggrann och genomtänkt i det man gör och hur man väljer och blandar metoder!

Personligen har jag inte på något sätt varit renlärig klickertränare med min häst. Det har gått ganska bra ändå. Kanske för att jag har tur när det gäller just min häst, kanske har jag också ändå varit lite noga med sånt som Ann-Louise tar upp i min "mix". Inte heller har vi ägnat oss åt repviftande och horsemanshippande i vår traditionella träning. Med stor risk för att inte vara tillräckligt insatt för att förstå finesserna, så är min uppfattning att NH och liknande på sitt sätt kanske bidragit till humanare träningsmetoder men också, beroende på utförande, kan vara mer stressande, motivationsdödande och obegripligt för hästen än ett vältajmat fysiskt straff. IMHO...

Alla val man gör har för och nackdelar. När jag valde traditionell tränare hade jag turen att välja en som jobbar med tydliga kriterier och mycket god timing i det hon gör med hästen. Fokus på att straffa oönskade beteenden har varit relativt liten jämfört med fokus på att få fram önskade beteenden. Tryck-eftergift modellen har byggt på att trycket skapar rörelse, det är alltid det viktigaste. Blir det "fel" rörelse straffas inte det utan man modifierar situationen och trycket tills man får rätt respons. Det har alltså varit relativt tryggt för hästen att komma med förslag, prova sig fram. Det måste inte alltid bli exakt rätt, bara det blir något.

Det har varit mycket fysisk guidning, ram, och Boogie har funnit sig väl till rätta i det.

Så varför står hon, bokstavligen, på bakbenen när det blev mycket fysisk guidning i ett par klickerträningssituationer? Det funderade vi ju en del på efter Ellen-helgen och kom fram till att upplägget med klickertaggad häst i hög aktivitetsnivå som provade sig fram men kände sig begränsad av den fysiska inramningen och diverse olika fysiska signaler som hon inte förstod ledde till mental härdsmälta. Om man har massor med aktivitet i kroppen, är laddad till tusen men fasthållen och begränsad, vad gör man? Vad gör ni själva? Hoppar upp och ned på stället förmodligen. Förtjänar ni en fet smäll då, för att ni blivit lite läskiga?

Jag är troligen naiv och förblindad av kärlek till min häst, men jag har inte upplevt stegringarna som farliga för mig personligen. Däremot som en viktig signal att jag försatt min häst i en situation som hon inte reder ut och som det är mitt ansvar att tillrättalägga så hon inte behöver blir så frustrerad. Det är alltså inte hennes ansvar att lära sig sluta stegra sig, inte heller mitt jobb att straffa henne och "ta det ur" henne. Däremot är det mitt ansvar att noga tänka igenom träningssituation, svårighetsgrad osv så att hon inte blir frustrerad till den graden igen. Lite lagom frustration kan behövas för att få fram nya beteenden. Men måste verkligen balanseras på guldvåg. 

Om man börja blanda in straff i sin klickerträning riskerar man att göra klickerträningen mindre effektiv. Hästen vågar inte lita på att belöning kommer, att det är ok att prova sig fram. När belöningen väl kommer kan den också vara mindre värd att jobba för eftersom straffen helt enkelt sänker värdet på belöningen. Dessutom lär straff knappast minska graden av frustration. Ena minuten vill vi att du ska ta initiativ, nästa blir vi arga på dig när du gör det. En sådan chef ger oss ont i magen på jobbet, och så vill vi inte att vår häst ska ha det.

Jag rider fortfarande helt oklickerska pass för traditionella tränare. Det kanske inte är helt bra för min klickerträning. Det är däremot fortfarande bra för min förståelse av ridning, häst och människas kroppar i samverkan, mina fysiska ryttarfärdigheter samt mina kunskaper i de grenar jag är intresserad av. Jag använder inte klickern när jag rider så, den sparar jag tills pass där vi är klickerska. Jag har olika huvudlag. Jag underhållsbelönar med god kvalitet när jag rider "traditionellt" och försöker tänka kring belöningar och beteenden som när jag tränade hund på Järverudstiden. Boogie är bussig och ställer upp! Vi har inte alls konflikter som på den tiden vi bara red traditionellt. Hon har dels fler färdigheter så klart, men också en allmänt mer postiv attityd till träning och ridning överlag. Hon skulle ju kunna tjura ihop och säga ifrån för att jag väljer att rida oklickerskt ett pass, men det gör hon alltså inte. Igen, jag tror att jag har tur, eftersom jag fått världens bästa lilla crossoverhäst.

Det har med all säkerhet försenat Boogies utveckling som klickerhäst att jag fortsatt träna för traditionella tränare. Hennes klickerutveckling har ryckt framåt, upplever jag, under det senaste året då jag inte tränat traditionellt lika mycket, men däremot tränat mer för Carolina. I klickerträningspass visar Boogie numera också en tydligare reaktion på när det smyger sig in tryck och press. T ex när man ger en signal när hon inte är redo för det beteendet man begär. Det är bra! Hennes tecken på frustration kan aldrig få bli min signal att byta träningsspår till strafftänk, det kan bara vara min motivation  till att bli en ännu bättre klickertränare.

En såå bra liten animerad film, med intervjuröster från ett forskningsprojekt. Så barnen som pratar är "riktiga" barn som berättar om sig själva och sina egna erfarenheter av ADHD.

Här är långa versionen, men finns även uppdelad i kortare klipp om man kollar på Youtube-kanalen ADHDVOICES

Jag var lite sen ur startblocken men eftersom det fanns gott om bombärare idag  gick det snabbt att slänga ut en bana.

Teman för dagen efter önskemål från olika deltagare var  "titthinder"

upphöjda travbommar och ryggningslabyrinter

Här kan man rygga åt alla möjliga håll, vilket är perfekt när man rider "kan-själv"-hästar som Boogie. Hon skötte sig jättebra i ryggningen i dag och kunde vänta på hjälper i stället för att forcera!

Lägg märke till extra blinget på ena bommen där, vilket väl ingen häst brydde sig om...

Här en ny utmaning vid grinden också - Höpåse!

Tappade räkningen över hur många som var med, eftersom ekipagen kommer och går lite grann under timmarna vi har banan uppe. Men varje gång har några nya ekipage varit med och provat på. Det tycker vi är så kul!

Jag hinner inte fota under tiden, men Elin, som hade unghäst vid handen idag, har varit snäll och mailat mig lite bilder som hon tog. Det är därför även jag syns på bild   

Här är söta quarterstoet Alice, som är två år, och ser sig omkring i stora världen. Man kan tävla Trail även  "In-Hand", vilket är ett perfekt sätt att miljöträna och förbereda unghästen inför framtiden.

På WRAS's tävlingar brukar det även finnas Trail-in-hand för vuxna hästar.

Helene och Kiddas

Pigga Penny och Kicki ryggar medan Bella förklarar för Sara på Dario som var med för första gången.

Dario med över 1,80 i mankhöjd, gjorde sedan travbommarna till skrittbommar och kunde trava först när de las ut på galoppavstånd. Men han kämpade godmodigt på med alla nya westernpåhitt som att vända runt  i liten box, kliva på presenningar och stå stilla med lassosvingande matte Sara på ryggen. Precis rätt attityd för en trailhäst   

Störst och minst samtidigt borta vid grinden

Camilla och Alex

Bara en (klicker)matte kan älska detta fejs...

Lite ranchtrail-tema också på slutet, då Elin hade med sig en riktig lasso. Perfekt att få öva på det också!

Vi kör igen lördagen den 27 oktober! Välkomna åter!

Utanför ICA-Kniven stod en man och mässade

"Rädda ditt liv idag, imorgon kan det vara försent!"

samtidigt som han delade ut lappar. Jag vet inte om det var en tillfällighet eller någon av de lokala sekternas smarta pr-drag att synka frälsningsoperationen med dagens löpsedel på Expressen?

Det var nämligen lagom upplyftande läsning som mötte en både vid grönsakerna och i kassakön:

Herregud, vad är det för farlig byggd vi bor i?

Folk liksom tvärnitande vid varukorgarna innan grönsaksavdelningen så det blev stopp och knas i grinden.

Framför allt manliga Knivstabor liksom fastnade och slog sina lovar runt tidningsstället.

Hittade t o m en kille mellan konservhyllorna som febrilt smygbläddrade efter rätt sida i en Expressen, han kunde liksom inte hålla sig tills han kom hem! VAD är vi utsatta för, VAD ska vi undvika, måste man FLYTTA?

Nu har jag inte läst artikeln, eller listan, eller vad det nu är, som rättfärdigar löpet. Men gissningsvis står där inget av intresse eller informationsvärde. Vi är bara blåsta, lättlurade konsumenter som trillar dit när försvaren (=blodsockret) är som lägst.

Så jag skippade Expressen och la slantarna på lite Ben & Jerrys till mig och de halsonda barnen istället. För det kan väl ändå inte vara farligt, ens om man bor i Knivsta?

Idag har jag tittat på när Boogies medryttare Kristin red lektion för Anki.

Boogie och Kristin ser så fina ut ihop   

Jag vill ju inte jaga som värsta paparazzin med kamera och göra Kristin nervös, så det blev lite sudd med mobilen bara.

Jag vet precis hur pirrigt det kan kännas att rida när hästens ägare tittar på, och det sista jag vill är att Kristin ska känna sig granskad och bedömd. Jag känner fullt förtroende för vår medryttare och är så glad att vi hittat en så trevlig och duktig tjej som tar så väl hand om Boogie!

Men det är bra för mig att titta på ibland, för då ser jag vad jag också kan behöva jobba med så Boogie förstår oss båda bättre.

Som vanligt när Anki är i farten, så blir det animerat! Hon och Piet Bakker är lite lika på det viset!

Bella och Kiddas showmanshippade! Nytt för båda, tror jag! Fullt fokus!

Själv har jag köpt nya "ridstövlar"   (heter det ju så klart inte...)  som väntar på att invigas!

Men i morgon blir det långtyglarna med Carolina!

Till sist några bildrester från Jonna-clinic i helgen:

Hottis som återföll i hö-doppning när han stod på box. Funkar ju inte i grovfoderautomaterna på Wiggeby!

Djupa studier i haltrandets ädla konst med Penny och Kicki

Quarterbäbisar är inte alls söta...

fast jag hade glömt att den hörde ihop med den här filmen

Man får dela denna fina inspirationsaffisch! Vill man ha källorna till alla exempel kan man gå hit