Jag borde skriva mer om allt som händer i träningen med Boogie, för det händer en del. Men så får jag  bloggprestationsångest och saknar bilder, filmer och allmän analys. Så blir det ingenting i stället.

Eller bilder på katter...

Men nu så kör jag bara, så får vi se vad det blir.

Min strävan efter att ridningen ska bli allt mer fritt från NF och PS (negativ förstärkning och straff, det vi vardagstal pratar om som tryck, förhållningar  och eftergift i ridningen) och så långt det absolut är möjligt  - belöningsbaserat - fortsätter.

En oväntad avigsida av detta förhållningssätt är att jag numera aldrig får träningsvärk. Det blir ju aldrig någon workout - för mig. Jag sitter ju bara där och åker! Njae, inte riktigt, men fokus är ju på hållning och sits och små, små hjälper, men ingen "drivning". När andra pustar och klagar över hur ont de har i ben, ljumskar, armar, mage etc efter ett pass med sin tränare, så har jag bara lite ont i skrattmusklerna efter att ha jobbat med Carolina!

Vi håller på och laborerar med "samling". Att samla sig för lite säte blev snabbt ett favoritbeteende för Boogie. Ett par steg. Nu behöver jag komma till lite mer duration. Samtidigt behöver jag passa på att det inte blir bara en "pose", utan ett dynamiskt beteende. Så då ska vi variera olika sammanhang att samla i, och variera vad som händer efter. Jag har t ex samlat lite och bett om en övergång i trav. Eller samlat lite i traven och bett om en skola i ett par steg. För ungefär ett halvår sedan så blev Boogie så frustrerad när man bad om ett till beteende där hon i stället väntade sig ett klick. Hennes tolerans och uthållighet har ökat väldigt mycket, så nu går det fint att be om två-för-priset-av-en.

Hon har också en ökad förståelse för durationer, dvs att göra samma sak en längre tid. När hon fått göra långa durationer av något som är energikrävande, så får hon en större belöning. Antingen en med ett högre värde, t ex polkagris, eller fler i serie av den vanliga belöningen, lågkalorikraft. Då matar jag henne med en i taget, fast flera i följd, så det blir en längre belöningsstund.

Det är intressant att se att om hon nu "tappar" beteendet innan klick, t ex bryter av galoppen, så plockar hon nu själv upp den igen spontant. Då är jag snabb att klicka, eftersom jag vill förstärka att hon själv försöker rätta misstaget. Så kan jag satsa på en längre duration igen på nästa repetition.

Vi håller också på att shapa framåtbjudning och "fart". Nu är det inte farten i sig vi är ute efter, utan bjudningen framåt. Eftersom jag upplever att det då blir lite hejsan-tjosan med form och sådant, tittade Carolina extra på det på vår lektion igår. För att kunna få kvalitet i samlingen måste det finnas framåtbjudning att samla ifrån. Boogie har ju itidigare inte haft så mycket frivillig framåtbjudning, så det har varit lätt att ramla tillbaka i press för att få den. Men nu vete tusan om det inte börjar hända saker! Det känns som lilla hästen fått en liten aha-upplevelse och verkligen experimenterar med om det är fullt ös framåt som ska leda till nästa klick. Periodvis känner jag mig som jag är sju år och precis börjat på ridskola och av någon märklig anledning blivit tilldelad piggaste hästen. Carolina påstår bestämt att det finns mer balans och kontroll än jag tror. Så är det säkert. En ökning som initieras av hästen själv när den känner sig redo, måste ju ha större förutsättningar att vara i balans, trots att vi inte är där och stagar upp med diverse påverkan.

Igår fick jag först klicka för framåtbjudning i trav (Solvalla nästa?) ett antal repetitioner. Sedan klickade vi för svar på ett lätt tryck med tygeln (rider bettlöst i sk sidepull) : Här blev det trixigt för matte, för hur snabbt halkar man inte in i gamla förhållningsvanor om man får ta lätt i tygeln? Men nu är det verkligen bara en lätt SIGNAL och sen inget mer, och klick till hästen för minsta reaktion. Kommer ingen reaktion så kan man inte gå upp i tryck utan får köra Solvallaträning ett halvt varv till och sedan kanske prova igen. Tack vare att Carolina styrde upp mig, så blev övningen tydlig för Boogie snabbare än jag hann förstå den. Så nu hade jag en häst som när jag bad om trav, ökade för att FÅ signalen till temposäkning. Är ni med? Fattar ni hur coolt det är?

Att hästen frivilligt ger järnet för att den VILL få signalen? 

Kanske bör tillägga att för att ge en lugn inramning till träningen för Boogie så börjar och slutar alla pass med lugna öppnor i skritt. Ganska lika varje gång. Kli och gos. Avslappning. En supertaggad exalterad klickerhund kan vara en olägenhet, en supertaggad exalterad häst blir farlig för sig själv och omgivningen.

Jag tycker det går ganska bra numera att balansera hennes sinnesstämning. Hon blir inte heller lika uppstissad av nya uppgifter som hon blev tidigare. Jag vet inte om det jag som är bättre på att balansera övningarna eller om hon helt enkelt är mer trygg och tolerant i inlärningsituationen. Både och kanske?