Jag får verkligen ont i magen av att titta på Ponnyakuten i år. Ändå kan jag inte låta bli. Det är ju det enda programmet som finns om hästträning över huvud taget. Det är namnkunniga tränare med. Det är alltid intressant att se hur olika djurtränare jobbar och löser problem. Alltid borde man väl lära sig något? Nåt litet i alla fall...

Men hittills har det varit den sämsta säsongen någonsin. Finns det alls någon vilja hos programmakarna att lösa ponnyproblemen i år? Eller vill man bara visa hur farligt och galet det är med ridning och hästar, blandat med bilder på idisslande exotisk kamel i motljus?

Nu är vi inne på avsnitt 8, halva säsongen, och barn och tränare flyger av hästarna i varenda avsnitt. Till den eviga kommentaren, " Ja, där ser man ju problemet i alla fall"

Jo, men "problemet" såg man väl redan på castingen? Programmet ska väl handla om hur man löser det? Eller har jag missförstått något?

Att tränarna också ska trilla av hästarna verkar vara nytt för denna säsong. Vad lär sig barnen, ponnierna och tittarna av det?

Förhoppningsvis att det är helt idiotiskt att ta sig an en problemhäst på en halvtimme med rullande kameror...

Jag har väldigt svårt att tro att dessa tränare skulle ta sig an en ny träningshäst på hemmaplan med samma pang-på-rödbetan-strategi. Nej, då skulle de säkert göra som alla vettiga tränare med självbevarelsedrift gör. Bekanta sig med hästen, studera och träna den från marken i någon form innan man hoppar ombord. Men nu är det TEVE och då glömmer man tränarhjärnan hemma?

Jan Brink är väl den som haft ett seriöst och mer långsiktigt upplägg med den prickiga ponnyn. Longering, hjälpryttare och dessutom sitsträning för ponnyryttaren på en annan, stabil och välutbildad häst. I bra träning sker utvecklingen i små men stadiga steg framåt. Tydligen inte tillräckligt TV-intressant, så då slänger man in en annan tränare när Jan Brink inte är där. En som bara kastar sig upp på ponnyn och trillar av inom någon minut. En besviken Brink konstaterar sedan att man inte hållit sig till det rekommenderade träningsupplägget och att han därför får börja om från början med ponnyn. Han pratar på sitt lågmälda vis om minst två månader med samma fasta rutiner för att hästen ska bli trygg i ridningen. Sådana kommentarer borde SVT highlighta och blåsa upp till övertydlighet istället för att klippa till tårtbak.

NEJ, man behöver inte trilla av 100 gånger och baka 100 tårtor för att bli en bra ryttare! Skit i tårtorna och träna i stället!!!

Ponnyn och flickan med longeringsproblem tränade Tobbe i rundkorall i ett föregående avsnitt. Nu får hon och en tjej till ta ut ponnyn på stora ridbanan utan hjälp av vuxen, och kaos följer. Ponnyn får träna många gånger på att dra iväg och slita sig. Total underminering av jobbet i rundkorallen, medan Tobbe är i väg och köper jordgubbar (till nästa tårta?) Vad var vitsen med detta inslag? Att visa problemet igen för femtioelfte gången? Hade ett inslag med ytterligare ett pass lyckad longeringsträning i tillrättalagd miljö blivit för trist och fått tittarna att byta kanal?

Lisen Bratt försöker hjälpa ponnypojke med dålig balans. Ett genomgående problem i år, och väl värt att belysa! Flera av ponnyerna går dåligt och far iväg på grund av obalanserade ryttare. Det saknas helt enkelt grundutbildning på  ungarna. Eftersom det som vanligt verkar vara ett rätt tävlingsinriktat hoppgäng kan man ju inte låta bli att undra om de aldrig tränar för tränare annars? Om de gör det, är det då aldrig med fokus på ryttare och sits? Tillbaks till grunderna, säger Lisen och longerar grabben utan stigbyglar. Plopp, så flyger han av och vi har dagens tårta räddad..

Lisen säger att han behöver longeras 20 min om dagen utan stigbyglar för att träna sin balans. Hon har säkert alldeles rätt, och jag tycker hela ryttar och sitsproblematiken kunde få ordentligt med utrymme i programmet. Visa inte bara avflygningen, visa de 20 minutrarna med övningar som hjälper killen till bättre ridning! Då kan vi prova hemma själva och utvecklas som ryttare lite till mans! Göra jordgubbstårta kan vi redan. Eller kan googla oss till, det är svårare med ridning!

För som min dotter torrt och sakligt  konstaterade igår när jag och Boogie slet med galoppbommar på volt:

"Det är inte hästen som är problemet, mamma!"

"Men vi ramlar ju bara inåt" försökte jag.

"Det är DU som lutar inåt, mamma!"

Och det var det ju, så klart. När dottern till sist fått mig att sitta mer på ytter, fälla in en spretande armbåge, dra tillbaka en framåtfallande skuldra och allmänt styra upp kroppen, så gick så klart Boogie som en vältrimmad liten maskin över bommarna: 1 2 3 4 bom 1 2 3 4 bom 1 bom 1 2 3 4 bom 1 2 3 4 bom 1 bom 1 2 3 4 etc.

Hu, det var en månad sedan jag red för instruktör! Pga hovböld och annat.

Man måste ha någon som tittar på en och påminner, annars kommer förfallet smygande på direkten!

För några år sedan blev min mamma väldigt förvånad när hon hörde att jag skulle iväg till en ridlektion.

"Men snälla Maria, har du fortfarande inte lärt dig rida? Vi som betalade och skjutsade dig till ridskolan i så många år !!!"

Dålig investering, mamma! Jag kanske är obildbar på området...

Men jag fortsätter försöka,  och lever för de där ögonblicken när jag får styr på mitt så hästen kan sköta sitt!

I morgon Carolina-dags, äntligen!

Förmodligen beror det på mitt förflutna med travhästar, men jag känner mig aldrig lika säker på att passet gjort nytta som när hästen är svettig. Allra nöjdast är jag om jag får spola av hästen efteråt också, men det blir lite överkurs så här mitt i vintern med uteboende  häst!

Först kryssade vi runt bland jättehästar och övade oss på att inte tjura ihop och lägga i handbromsen så fort någon passerade igenom integritetszonen.  Jobba på med sitt utan att förändra tempo. Går av någon anledning mycket bättre när hästen är brun än när den är vit. Ännu mer intressant att det går allra smidigast med häst som går i form och sämst med häst som inte går i form. Precis som hundmöten brukar vara enklare för spända hundar om den mötande hunden går fint med kontakt med sin förare än om den hänger och slänger längst ut i ett koppel.

När det blev lite mer utrymme jobbade vi med galopp, rättvänd och förvänd. Uff o puff, sa Boogie, det var länge sedan. Men hon kämpade väl och svarade bra på glada hejarop. Som man kan tillåta sig när det inte finns andra ekipage att skrämma slag på.

I morgon blir det nog skön utomhuscruising med medryttaren i stället! Matte ska jobba som ett litet bi från soluppgång till solnedgång!

Den här har inget med trail att göra, den kom med pga gullighetsfaktorn.

Ett tillitsfullt barn + en godhjärtad ponny + en engagerad pappa = ett team som klarar sig utan ponnyakuten 

Lite inspirationsmaterial:

I mångfaldens namn:

Svårt att förklara för en liten kisse varför man plötsligt blir inlåst i ett rum iförd en kliande plasttratt i flera dagar.
Det finns ju liksom ingen insikt i att alternativet kan vara undergång i läskiga, plågsamma infektioner.
Inte heller någon tröst i att isoleringsrummet i själva verket är mattes och husses sovrum, med hedersplats och egen filt på bästa sängen. Egen toa på rummet, ständigt påfylld buffé för en och dygnet runt underhållning med färgglada fiskar.

Nej, det bara klagas...

Under kvällens postmello-öronlavemang reflekterar vi över hur trevligt mogna män kan ha med bara tre stycken riktiga och inkopplade instrument. Utan pyroteknik.

I morse tänkte jag att nu blåser jag den här dumma influensan, som knockat båda sportlovsbarnen. I med en Voltaren, ut med hundarna i snön på promenad och sedan till stallet fort som tusan innan den kommer i fatt mig.

Funkade sisådär...

Men jag hann vara med på en 2 1/2 timmes tur med bästa cowgirlsen Susanne och Bella  i alla fall. Urban cowgirls. Vi är ju inte så långt från Märsta centrum i Rosersberg heller. För att ta oss någonstans överhuvudtaget måste vi alltid invänta pendeln vid järnvägsövergången. Vilket alla hästarna gör utan protest. Förortsquartrar!

Eller ja, Joey är ju så klart en paint! Same same but different   

Tant Boogie tycker grabbarna är så stora nu att de kan gå först. (Som pumabete...?)

Jätteskönt med en grupp hästar där alla kan turas om att vara först, sist och i mitten. Alla har lite olika hangups också, så det är praktiskt att någon annan alltid är redo att lotsa förbi. Lex tycker t ex att kossor är lite farligt, Joey är inte alldeles förtjust i parkerade bilar med hundar i, och Boogie, ja hon går ju i baklås över shetlandsponnies... Inte så att hon är rädd, men hon kan verkligen inte röra på benen samtidigt som hon tittar på något så fascinerande som en häst i miniatyr.

Efter lite pyssel med Hottis som gjort slarvsylta av sitt täcke (något virus som går bland smågrabbarna, tror jag)

så åkte jag och min feber hem. Och hittade en katt med sprucken böld på magen. Vilket jag blev riktigt glad över!, Jag  kände nämligen en stor knöl i går men hittade inte något ingångssår. Hon verkade inte ens öm, så jag var så himla rädd att jag hittat en tumör att jag inte riktigt orkat tänka ut nästa steg. Men vi hade en främmande katt på gården för några dagar sedan, och lite tumult, så det är de typiska sviterna efter ett kattkurr. Jippi!!!

Så tratt på och hålla rent och öppet = mycket sur Thea = lättad matte som inte orkar med att förlora sin bästiskisse.

Så, nu får flunsan ta över!

då kommer nya skivan med den bästa "gamlingen"