Jaha, då var Boot Camp, jag menar Chicken Camp, över för den här gången för min del. Några tappra själar, inklusive min sparringpartner Ninnie, stannar kvar för Chaining-kursen som börjar på onsdag. 14 dagar hemifrån blir ganska exakt 50 % för mycket enligt vissa andra familjemedlemmar. Så jag är hemma igen bland tvätthögar, dammråttor och obesvarade mail.

Dagens föga upplyftande budskapströja!

Mycket att smälta, 7 heldagar är korvstoppning på hög nivå. Just nu är jag mest frustrerad över att känslan jag tar med mig hem från den sista dagen är exakt samma som förra gången. Frustration och misslyckande!  Att jag lyckades med de flesta av veckans uppgifter får inte riktigt fäste. Jag är helt och hållet upptagen med att det gick åt pipsvängen med den sista uppgiften, slalomhönan. Att gå-runt hönan examinerades utan bekymmer i morse är som bortblåst. Jag minns inte ens hur det kändes, trots att det bara är ett tiotal timmar sedan. Redan då var jag väl helt upptagen med att slalomen satt fast.

Gå-runt-hönan ska klara två hela varv runt bordet utan förstärkning.

Ninnies och mina hönor såg ett tag rätt lika ut, men hon lyckades till slut få ett genombrott, och hönan började äntligen söka sig åt rätt håll. Kanske tack vare att vi spillde mat på rätt ställe några gånger, vem bryr sig, nåt hände i alla fall.  Så hon fick även slalomhönan godkänd. Mycket väl förtjänt!

Vi till och med provade lite matlockning på min, men jag lyckades inte få någon effekt av det. Säkert på grund av jag alldeles för ofta gjorde fel val och klickade för sådant som inte ledde mig åt rätt håll. Jag har inte is i magen hela vägen, tvärtom får jag nästan ont i magen när man bara ska vänta och vänta och vänta och se på det ena felbeteendet efter det andra.

Självklart hjälper det inte ett dugg att då till slut klicka för något som fortfarande inte är rätt grej. Men min hjärna har då en tendens att välvilligt tolka beteenden som att "det där var ju i alla fall nåt i rätt riktning" . Klick och godnatt, typ!

You're digging a hole! says Bob, and don't I know it!

Så lärdomen att det är mer skadligt att förstärka fel beteenden än att missa att förstärka rätt beteende, är plågsamt inpräntad i mig nu. Igen!

Nej, pedagogiken för oss människor bygger inte på positiv förstärkning!

Väldigt mycket "DON'T" och ett fasligt tjat om "Bang your head 3 times!"

Visst kommer det nåt well done då och då, men vi såg inte särskilt mycket av Bob vid vårt bord under de praktiska sessionerna. Kanske för vi ändå skötte oss rätt bra, och var förbaskat strukturerade vid vårt bord. Det var många avbrott i träningen där Bob stoppade timer-datorn för att dela ut allmänna visdomsord, som att verkligen begränsa träningpass med timern, att verkligen coacha varandra avseende kroppsrörelser och att inte vara hårdhänta med hönorna (!) Inget av detta kände vi oss träffade av. Samarbetet med Ninnie har fungerat lysande! Jag gillar att ha en partner som är rak och tydlig i kommunikationen. Att jag sedan inte alltid hör så bra i bullriga miljöer är ju en annan femma...

Nu efteråt har jag väldigt svårt att känna att jag gjort något bra under veckan, och många andra deltagare var också rätt deppiga i pauserna och suckade över sina insatser. Måste man lära sig det här genom att känna sig usel? Finns det verkligen inget bättre sätt?

Jag, Bob och Ninnie. Här ser jag ju riktigt glad ut, kanske för att det äntligen är över? 

Trevligt resesällskap hem i bilen i form av finska Minna som skulle till Arlanda. Nu ska jag muntra upp mig med hjälp av mina gosiga barn och Monty Python.

"Always look on the bright side of life"  känns välbehövligt just nu....

Det kunde vara värre, eller hur?