I går startade vi upp Tävlingslydnad steg 3 med ett gäng entusiastiska tjejer och hundar. Det är första kursen jag håller på Skällsta, och ridhuset är ljust och torrt,  om än inte särskilt varmt. Vi inledde med teori om vikten av att träna tävlingsmässigt. Vill man att hunden ska prestera lika bra på tävling som träning måste man lära sig att träna så tävlingslikt som möjligt.

Sedan utnyttjade vi detta  första tillfälle för hundarna i en helt ny miljö till  "positiva tävlingsliknande upplevelser". Förarna fick värma upp och rigga sina avståndsbelöningar i ena delen av ridhuset. Sedan blev de inropade en och en på "appellplan" i andra ändan av ridhuset. Där stod domare på var sida med anteckningsblock och en tävlingsledare som gastade kommandon.  Förarna kunde sedan själva avgöra vad och hur mycket de ville göra innan de skickade hunden på avståndsbelöningen.  Alla fick minst 4 chanser att komma in och köra på planen.

Det vi  framför allt jobbade var hundens attityd till tävlingssituationen. Avspärrningar, publik, funktionärer, främmande hundar osv. ska för hunden betyda "stor chans på belöning", inte "nu är det tävling och då får man inget".

Genom att använda avståndsbelöning har man lika goda möjligheter på tävling att belöna hunden för utfört arbete som på träning. Under förutsättning att man lär hunden att jobba på ett ställe för att bli belönad på ett annat. Och under förutsättning att man själv är systematisk och konsekvent i upplägget.

För att kunna använda avståndsbelöning till att förstärka ett beteende behöver man en muntlig betingad förstärkare som är lika "stark" som klicket och som har innebörden "exakt det du gjorde nu gör att du får springa och ta den". Inget hot får finnas med i bilden. Tjuvar hunden händer inget annat än att ens påpassliga skålvakt (behövs vid inlärningen) tar upp belöningen. Enda chansen att komma åt belöningen är att få föraren att säga det magiska ordet.

Det bör verkligen bara vara ordet som gört att hunden sticker till belöningen. Gör man gester blir hunden snabbt beroende av att läsa av kroppsspråk innan den sticker och kopplingen mellan det markerade beteendet och primärförstärkaren försvagas.

Klicka ska man inte göra - klick har innebörden "belöningen kommer från föraren". Att klicka först och sedan säga varsågod gör också att kopplingen beteende - primärförstärkare blir för svag. Dessutom kan man inte ha klicker på tävlingsplan, men säga något får man!

På tävling är det osportsligt att låta hunden rusa fritt av plan mot sin avståndsbelöning, och provocera andra hundar och förare på vägen. Inte heller är det särskilt snyggt att placera ut matskålar och leksaker i plankanten. Alltså lär vi hunden så småningom att avståndsbelöningen är en bit bort, prydligt nedstoppad i ryggsäcken, och att vi färdas ditt i koppel.

När vi har kommit så långt i hundens utbildning att den kan köra hela moment och flera moment i följd utan förstärkning är vi inte längre så beroende av att omedelbart belöna hunden. Vi inför då rutinen att precis innan varsågod kroka i kopplet, säga ordet och sedan kuta med. Att kroka i kopplet bli då också en betingad förstärkare. (Om jag vill lämna planen med hunden utan att förstärka det den nyss gjorde sätter jag alltså INTE på kopplet.)

Att vi har lite mer tid på oss att belöna innebär INTE att vi har tid på oss att ta emot goda råd från domaren efter avslutat program medan hunden strosar runt och luktar.  Efter sista moment krokar vi på kopplet och sticker med hunden  även om domaren är på väg mot oss med farbroderlig blick!

Denna första kväll på kursen var vårt fokus på hundens attityd, inte på precisionen i det den utförde. Vi ville att hundarna skulle uppleva det som galet roligt att få komma in till applåder och höra kommendering. Det gjorde de! De flesta hundar uppskattar att få rusa till en avståndsbelöning och blir väldigt taggade. "För taggad" tyckte någon, men det är knappast ett problem. Visst försökte hundarna tjuva och gena i riktning mot belöningen, men det visar bara att de är tända på upplägget. Har vi fått fram rätt inställning till situationen kan vi sedan strama upp kriterierna kring utförandet. Attityd först, precision sedan!

 

Sara

5 november 2008 18:07

Tack för intressant läsning :) Har faktiskt funderat en del över just dessa saker.

http://djurens.wordpress.com

 

Camilla & Imma

5 november 2008 21:30

Tack för lite vidareutveckling av tanken med externbelöning! Just det där med kopplet som betingad förstärkare har jag aldrig tänkt på, men det är ju självklart när du skriver det!! Som alla geniala saker! ;-)

Vi ses till helgen!

http://www.freewebs.com/rastahunden

 

Lina

6 november 2008 09:56

Vilket bra inlägg, och vilken bra träning! Blir jättesugen på att komma till andra sidan Sverige nu!

En tanke som slog mig - om man VILL, skulle man ju kunna göra även pratandet med tävlingsledningen efter sista momentet, till ett moment i sig?

http://hundbiten.bloggagratis.se

 

Tina

6 november 2008 12:43

Åh vilken rolig kurs, den vill jag gå i vår.
Rolig bild på Freddie föresten, han gillar sina avståndsbelöningar :)
Ses snart!

http://workinglabs.wordpress.com

 

Maria Y

6 november 2008 14:56

Lina: Visst skulle man kunna göra det, men det brukar vara nog för de flesta att lyckas sträcka hundens uthållighet till de moment som ingår ;-)
Själv gillar jag också att verkilgen vara i en helt fokuserad "bubbla" med hunden utan att släppa in utomstående. Börjar man diskutera framförandet med funktionärerna försvinner fokus från hunden och kanske också känslan av vilken bra prestation man gjort tillsammans. Särskilt om domaren har en massa synpunkter... De kan h*n få skriva i sitt protokoll istället, så läser jag sedan när jag belönat och avslutat mitt arbete med hunden!

 

molle

7 november 2008 08:45

oh nej...min matte får inte läsa här.. hon gillar verkligen din träning..shit nu är det nog kört även för mig...

http://bobmarleys.wordpress.com

 

Lotta

8 november 2008 19:58

Första gången jag är här, och så hittar jag detta! Kanon! Det rätade ut en hel del frågetecken ang. tänket runt externbelöning som jag just börjat träna in på min lilla terrier. Tack för det!

http://vallterrier.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...