Lina

13 januari 2009 09:38

*asg*

Jana

13 januari 2009 10:11

Jag har tillräckligt svårt att hitta en bur i lämplig storlek...
;-)

Maria&Hera

13 januari 2009 11:20

Vilken underbar bild!*skrattar*
En liten önskan från mig vore att du kunde beskriva hur du tränat in buren eller vart jag kan hitta information.
MVH Maria

Lina

13 januari 2009 12:50

http://cowgirlup.bloggagratis.se/2008/05/21/726581-artikeln-om-burlekar-fran-canis-i-fjol/

:)

Fran

13 januari 2009 13:08

haha rolig bild

en fråga om burlekar...jag kan så lite om det.

När hunden är i buren ska den vara aktiv? eller ska den känna att här kan jag totalt slappna av, alltså mer som en viloplats??

vad jag menar är tanken med buren att hunden ska ligga där och bara tänka " snart får jag belöning, snart, snart"

eller
"jaha buren, bäst att sova nu är det paus, mer som när man tränat o sen stoppar hunden i bilen för att man kanske ska träna nästa hund eller för att man ska iväg o snacka med ngn.

en fråga bara jag länge funderat på....

hoppas på svar :-)

Ann-Louise

13 januari 2009 18:03

Antar att piken var till mig ;-).

Men det är ganska intressant. Kan vi köra SGs upplägg rakt på barn? Tänkte med timeouter, burar och neg.straff? Borde funka fint. Är det inte lite det nannyprogrammen bygger på. Naughty-chair och sätta dem i sitt rum. Det är ju sådan träning som vi behöver mer av ;-)

Myra o Hanna

13 januari 2009 21:10

Vi brukar göra så här: http://minmyra.blogspot.com/2009/01/dagens-gta.html, det funkar också :D

Maria Y

13 januari 2009 22:51

Fran: Vilket stämningsläge/aktivitetsnivå hunden har i buren styrs av vad som händer utanför skulle jag påstå.
Om jag tränar annan hund eller fixar med träningsmaterial så är hunden i buren aktiv, beredd på sin tur. Om jag pratar med folk, föreläser eller städar kurslokal är det mer "snark" :-)

Ann-Louise: Kunde inte låta bli ;-)
Om man skulle köra Ruff Love rätt upp och ned på sina barn lär väl soc. komma och hämta dem.
"Naughty-chair"- don't even get me started...

Men ett verkligt dilemma ibland, t ex när man jobbar med ungdomar som slutar gå til skolan,spelar WoW och liknande hela nätterna och sover hela dagarna, är att man inte hittar någon form av förstärkare att forma fram en förändring med. De har redan fri tillgång till allt de önskar sig. Tar man ifrån dem "privilegierna" slår de sönder både lägenheten och föräldrarna i frustration. Nu pratar vi om ungdomar vars funktionshinder gör att de inte svarar på socialt beröm, inte uppskattar umgänge och inte förstår sig på andra människors behov och känslor. Då kan enda lösning vara att flytta dem till ett behandlingshem där de under en tid inte har tillgång till det de vill ha (dator o internet). För att kunna använda det enda de vill ha som förstärkning för andra beteenden ( T.ex duscha, borsta tänder, delta i undervisning, osv)
Etiskt eller oetiskt?

Tina

14 januari 2009 15:07

Knepiga frågeställningar du kommer med men intressanta. I läget med datorspelande ungdomar tycker jag det är ok att strypa tillgång på det dom vill ha om nu frustrationen blir så stor då man tar bort förstärkaren. När mina barn var små visste jag inte vad time-out var för något men om de någon enstaka gång betedde sig vid middagen så att den blev förstörd för alla andra så fick dom faktiskt gå från bordet tills de lugnade sig. Viktigt här att bjuda tillbaka dom så fort man märker att anfallet går över. Det har inte satt några spår annat än att vi hade väldigt få konflikter runt maten. Barnen minns det inte ens. Finns det föräldrar som klarar sig igenom de här perioderna helt smärtfritt? Skulle gärna vilja veta hur.

Ann-Louise

20 januari 2009 19:59

Maria Y; ;-) he he....
Nä det är klart. Här är det frågan om ett handikapp och helt andra problem. Jag är ABSOLUT INTE NÅGON PSYKOLOG men med bonneförnuft tycker jag att det inte borde vara så provocerande att försöka undvika/minimera att hamna i neg.straff tänk även på barn. "Det vill inte", "det beter sig", "det tjurar" och så straffar vi det positivt eller negativt. Istället för vilket beteende vill vi ha och hur kan vi uppmuntra det. Är det fråga om ett enstaka tillfälle kan man fundera på varför. Vilka kriterier eller störningar gjorde att det blev så här. Nu pratar jag barn utan speciella diagnoser.
Blir det problem där misstänker jag att det är små beteenden som växt eller förstärkts oregelbundet.

Nu vet inte jag hur det blir sedan, men min Johan har jag aldrig skickat på rummet, från matbordet, skrikit åt men däremot pratat med även sedan han varit riktigt liten. Förklarat orsak och verkan. Antagligen har jag haft tur i genbanken för han är kanske mer lik sin far ;-), vilken är en mycket snäll "gubbe" he he. Dessutom är Johan ensambarn och jag har haft tid, vilket säkert underlättar.
...å så fick jag alla föräldrar på mig också ;-)

Ann-Louise

20 januari 2009 20:14

Förresten... va´söta de är dina tjejer :-D! Fin bild!