Pysse jobbar med apportering. När man har liten hund kan det vara bra att sitta ned eller ha hunden på ett bord, så man inte har så lång väg ned till hunden i början.

Men man måste ju upp i tävlimgsmässigposition till slut. Här har Ingrid och Pysse kommit så långt att Pysse bortser från miljösignalen "apportbocl" och väntar på kommandot.

Senare jobbade vi separat med Håll fast i galopp mot förare. Något som Pysse sades ha svårt för! Hmm, ingen som såg på förstod vad som var problemet...

På den tiden jag hade traditionella kurser på SBK var det vanligt att folk sa att hunden presterade bättre hemma än på kursen. Sedan jag började med klickerkurser är det vanligare att folk klagar på att det går bättre på kursen än hemma! Tål att funderas på, eller hur ;-)

Vi har flera duktiga minihundar på kursen - här Ofelia från Finland.

Ofelia jobbar på något som ska bli en diskrimineringsövning.

På signal "skruvmejsel" ska hon gripa rätt verktyg

Fast först gällde det att lära sig vänta på signalen också!

Pitbull-pinscher!

Hemma med ett sjukt barn fick jag äntligen tid att ladda upp bilderna från senaste träffen på årets TRÄNARkurs. (Fast med laptopen i knäet och den väldigt febriga tioåringen lindad runt resten av kroppen så var det svettigt!)

Tema för helg 3 var som vanligt Stimuluskontroll. Först fick eleverna flyt-testa sina hundars praktiska hemläxa för att kunna välja beteenden att lägga signal på. De fick sedan öva på att lägga på både muntliga och visuella signaler.

För hundarna är det en utmaning att nu VÄNTA på signal istället för att bjuda spontana beteenden. För förarna består utmaningen dels i att ha koll på sin timing så man inte oavsiktligt förstärker tjuvstart hos hunden, samt att inte ge omedvetna signaler (dubbelkommandon). Det underlättar att jobba i grupp med hökögonförsedda träningspartners!

Dana väntar på signal

Dana får en visuell signal av Kristiina

Dana sätter sig.

Precis som vi förvarnat om  underlättade det att  ha tränat hunden att hålla position i alla Grundfärdigheter...

Duktiga Dana!

Sickan klurar på om det inte finns något enklare sätt att få godis på?

Att vänta på ett speciellt ljud från Eva innan man får apportera borsten verkar ju himla omständligt!

Men det klarnar vart efter som!

Mia och Bosco jobbar helst i skuggan! Här lägger Mia verbal signal på Ställande under gång, och börjar i Gå-baklänges-mappen innan hon plockar

 in det vid vänster sida.

 Kerstin har lagt en väldigt visuell signal på Mirakels bugande! Mirakel är erfaren tävlingshund och van att vänta på signaker. Då kan det vara en större utmaning att få fram beteendet spontant igen, vilket också ingick i uppgiften. Men Mirakel och Kerstin klarade växlingarna mellan signal-pass och spontana pass galant!

Nova

För en unghund som inte varit med om att lära sig vänta på grönt ljus innan man sätter igång, kan det ta lite  längre tid för de första beteendena man lägger stimuluskontroll på.

Numera när jag ska rida Boogie själv, utan instruktörer (eller besserwisserfjortisar) i närheten, så bara skrattar jag mest hela tiden. När jag inte ler… För den smarta lilla hästen har stenkoll på att nu blir det klickerridning, och är 100% på från start!

Idag, med knappt två veckor kvar till sista tävlingen, kändes det angeläget att traila lite. Det gäller att hålla sina gamla hjärnspöken i schack så jag byggde galoppvolt med bommar. Sedan visade det sig att Kicki byggt och fixat inne i ridhuset, så plötsligt fanns det två trailbanor att öva på. Tur att vi inte delar anläggning med en massa dressyrhästar som vill ha stora, snubbelfria ytor att trimma på…

Vi började i ridhuset och red fram lite i största allmänhet. Boogie kändes pigg och fin. Jag försökte öva på att komma ihåg ryggen, min egen alltså, vid stoppar (= halter på svenska) och att hålla om med skänklarna vid ryggning. Boogie ville idag gärna avsluta alla ryggningar med en ”kovändning” dvs. som vi gjorde hos Styrbjörn, och hon blev ivrigare och ivrigare att få visa vad hon kunde. Så nu fick jag vara noga att klicka för rak och stilla häst efter ryggning. Jag klickar aldrig under själva rörelsen i ryggningen, det leder nämligen till en häst som i följande repetitioner susar baklänges utan att höra/känna några stoppsignaler. När man shapar backa med en hund brukar det vara väldigt viktigt att klicka i rörelsen, inte när hunden stannat, för att få fint flyt i backningen. Råkar jag göra det med Boogie, lägger sig backen som en default och tar en evig tid att reda upp igen. 

Sedan blev det travserpentiner och travbommar på Kickis bana och sedan ned till min med galoppbommarna. Åh, Boogie var så rolig och duktig! Så ivrig att få visa att hon kunde! Bjöd hela tiden ”extra finesser” som sänka huvudet.

Galoppbommarna låg 4 på en volt med 8 m diameter. Boogie vill hellre korta sig än länga, och då blir det lätt att hon bromsar in för att få in ett språng till. Det absolut roligaste och häftigaste idag var när jag drev på lite för att få henne att sträcka i stället och ropade braaa! när hon svarade och längde ut. På nästa bom sträckte hon själv och jag ropade braaa!  igen och sedan bara sträckte hon och sträckte, så att jag fick den där häftiga känslan av att bommarna liksom bara kommer till en, utan att man gör något.

Kruxet med klickerträning och ridning är att så mycket i ridningen måste ske i en viss rytm och balans. Den tappar man(åtminstone jag) ibland när man stoppar och belönar. Sedan hittar jag den knappt igen, och dessutom har det blivit en belöningsförväntan på en viss geografisk punkt som stället till det. Därför var det så roligt idag när hon svarade på beröm-ordet Braaa genom att fortsätta bjuda mer av samma sak, så vi kunde fortsätta i vår rytm. När hon gjort flera bommar i följd på det lysande sättet styrde jag ut ur volten, stoppade och klickade. Så klicket kom egentligen för stoppet, men chansen att få stoppa kom efter att ha sträckt ut över bommarna. Så vilade vi lite, och provade sedan i andra varvet. Sträck – bra -  sträck – bra sträck – bra -  sträck  - ut – whoa – klick! Ett nytt varv – sträck – sträck – sträck – sträck – ut – över ett annat set med bommar i rak linje, ett språng mellan varje (Boogies bästa) ut – who – klick.  Osv. i några olika variationer som fortsatte funka så bra att jag raskt blev alldeles nöjd och avslutade.

Så braa berömmet verkade funka som en markör för beteendet jag ville ha  - att sträcka ut – trots att det inte följdes upp med belöning direkt som ett klick.  Som belöning användes både klick – morot men även Premacks princip, dvs. chansen att få göra ett annat positivt laddat beteende som  stopp eller det ”lätta” setet med galoppbommar. Som jackpot-Premack användes också galoppera i full fart upp för backen till stallplan. 

 

Jag blir alldeles lyrisk när hon är så här mjuk och formbar i kroppen och arbetsvillig i huvudet! Jag är också så rädd om det tillståndet att jag brukar vara ganska snabb att runda av passet medan vi är på topp. Men små runda hästar behöver motion också, så idag fick Boogie även hänga med Ebba och Moa ut i skogen en sväng. Japp, de red på henne båda två samtidigt i bästa Pippi Långstrump stil…. De där sparrisarna väger just inget, och jag tror Boogie har så kul i deras sällskap att hon ställer upp på det mesta! De hade visst även provat att stå upp och andra cirkuskonster….  Ibland mår mammor bäst av att inte veta allt!

  

Boogies alltså, finns denna gripande historia:

När jag satt vid datorn på jobbet och tittade ut på solskenet planerade jag en skön kvällstur på Boogie i skogen. Men vädergudarna ville annat, så när jag kom fram till stallet ösregnade det, och rätt vad det var, hade Susanne och Bella övertalat mig att vara med på hoppning. HOPPNING!

Eller Caprilli hette det visst. Susanne hade med sig ett banförslag som såg ut som en trailbana fast med hopphinder bland galoppbommar och slalomkoner.

Det byggdes bana och sadlades med engelsk utrustning.  Boogie är ju van vid engelska sadeln med Ebba. Jag har däremot inte suttit i sådan på 5 år. Hoppat har jag inte gjort på 20 år. Förutom diken och nån trädslana i skogen ibland.

Jisses, vad vingligt det kändes! Benen åkte runt överallt utan stöd i de sladdriga lädren. Som nyps i jeansklädda ben! Första galoppfattningen blev katastrof, jag kunde inte sitta på den stackars hästen. Så fick jag väl ordning på kroppen till slut och gav mig på hindren. Jag har nog aldrig riktigt gillat hoppning, så jag övertalade den före detta ponny elit hopperskan Susannne att sänka hindren till mer blygsamma nivåer, som kunde passa liten kossehäst med förvirrad matte ombord. Sen red vi! Hej,  vad det gick! Hellre än bra!

Jätteläskigt och jätteroligt! Min sköna känsla numera är att jag kan göra vad som helst med Boogie och känna mig trygg! Hon försöker och gör sitt bästa. Inte en enda gång att hon försökte smita förbi hindren eller stoppa. Hon (vi?) taxerade inte alldeles rätt, men kämpade och kom över.

KUUUUUL!!!!

Helt upprymda och adrenalinstinna gjorde vi galoppombyten också, både åt höger och vänster. Säker helt emot Frökens önskemål, eftersom hon jobbar på detta med Boogie. Men de  var riktigt bra, även från vänster  till höger, säkert tack vare att  Boogie var riktigt i gasen och inte "tänkte för mycket".

 I helgen drog jag och Boogie västerut för att valla lite kor. Till Kristinehamn närmare bestämt. Där bor Styrbjörn och Mona på Quarter Hill Ranch.  Här erbjuds koträning varje lördag, men eftersom jag har en bit att åka hade vi bokat in oss på träning även på söndagen.

På gården fanns roligt nog Boogies halvsyster 3-åringen Sweet Lil Lulu i träning , också hon från Cottars.  Faktiskt en av de hästar som Marilyn levererade till Sverige dagarna innan jag besökte dem.  Hon har ridits in och tävlats av Styrbjörn under de 7 månader hon stått hos honom, och gjort otroligt bra ifrån sig på tävlingar. Urgullig liten häst som det var väldigt roligt att få träffa. Det är hon som är med på de flesta bilder jag tagit.

Sweet Lil Lulu som också är efter Little Bo Badger

Det var över huvud taget en ovan känsla för mig att hamna i en miljö där Boogies härstamning  betraktades som hårdvaluta. Vi är ju mer vana vid att vara katten bland hermelinerna! Inget som gör mig något, jag vet ju precis varför jag har den häst jag har och vad jag vill göra med henne! Dessutom gillar jag att vara underdog! Men det var onekligen ändå lite kul att som omväxling vistas bland folk som tycker att det är guld som flyter i Boogies ådror!

Boogie har tränats och tävlats en del på kor innan vi köpte henne. Därför skulle det bli väldigt spännande att följa hennes reaktioner på att återigen hamna i kossemiljö.  Styrbjörn höll först en kort teorigenomgång om utrustning och grundprinciper.  Vid sadling kunde jag raskt konstatera att det krävdes väldigt mycket mer  remmar, tåtar och attiraljer än vid vår vanliga träning. Ankis träning bygger ju mer på kompetens än utrustning, om man säger så. Problem löses i första hand med RIDNING, inte med inspänningar och ihopsnörningar…

Men nu fanns det förstås motiv till det mesta. I kovallning kan det gå undan, Sadeln förankras således med bröstor och extra maggjordar. Inte dög någon av mina sadlar heller, här skulle det vara riktig cuttingsadel med noll stoppning i sätet och högre horn.  Efter att ha provat både och, kan jag bara medge att cuttingssadlen hjälpte mig mycket! Hästen behöver skydd på benen för att inte trampa sig osv.  Det var tränsbett och martingal som gällde. Stångbett kommer långt senare enligt Styrbjörn. Sporrar skulle det vara, men målsättning var att inte behöva använda dem, och att inte störa hösten med dem av misstag. Jag hatar att rida med sporrar så att medvetet inte använda dem, var ju inga bekymmer. Det var värre med att råka använda dem när det kränger hit och dit, men jag tror jag klarade det rätt så bra.

Styrbjörn på Lulu

Under vår första lektion fick vi instruktion i hur vi skulle markarbeta för koarbete. Hästen behöver kunna jobba under sig, bära sig på bakbenen och jobba med bakåtvikt i vändningar.  Vi fick träna på att stanna genom att ”rulla ned”  i sadeln. Nyttigt för fru Yttermyr som har lite svårt med det, och hellre  stoppar med handen… Backa för säte och skänkel, inte tygel. Hmm, jag  tror jag har hört lägg om skänkeln ett antal  gånger förut när det ska backas….  Fick något påpekande från Mona också om att inte luta i  galoppen.  Tänk att man ska åka tvärs över landet för att få höra precis samma saker som hemma…..

I all westernridning strävas det efter att hästen ska kunna göra allt på så lång tygel som möjligt. Men precis som hemma var det viktigt med bärigheten först innan man släppte ut tygeln.

Så första intrycket, och som sedan bestod sig under helgen, var att inget av det vi gjorde här gick emot det vi har jobbat med hemma. Förutom möjligen att hästen skulle vara lite mer ställd i vändningar.  Man ska ställa med ko-tygeln…  Vilket tog lite tid att reda ut, eftersom begreppen kotygel och koskänkel respektive hjordtygel och hjordskänkel kändes ungefär lika hemmastadda som babord och styrbord för mig!

Torbjörn tränar på att även sköta fjärrkontrollen på cuttingmaskinen själv. Överkurs! Notera den engagerade rottan under staketet!

Sedan fick vi prova att jobba med cutting-maskinen. Boogie hade redan när vi klev in i ridhuset direkt lagt märke till den och tydligt signalerat att den störde henne, trots att den låg hoprullad i ett hörn. Hon brukar inte vara rädd för saker i allmänhet, här handlade det nog om tydliga associationer  till tidigare träning. Hon hade ingen lust att vara nära den.  Styrbjörn menade dock att arbetet på cuttingmaskinen är en förutstättning för att träna hästen ordentligt. Eftersom man kan styra den kan man påverka träningen på ett annat sätt. Man kan både jobba med specifika detaljer och mängdträning på cuttingmaskinen utan  att slita ut korna.  Jag och Camilla M som delade pass med mig, fick först introducera hästarna till fots. Sedan fick jag prova på Boogie. Så fort vi kom igång i arbetet fann hon sig bra i situationen och jagade flagga utan att vara alltför stressad.  Sedan var hon obekymrad  av maskinen resten av helgen.

Nu var det så dags för kor på riktigt. Då fick vi jobba i en stor rundcorrall, där Styrbjörn släppte in en ko i taget. Han tycker att det är väldigt viktigt att bygga upp hästens självförtroende genom att låta den jobba en ko i taget i början. Då slipper hästen uppleva att den ”tappar” kon, eftersom den finns kvar  även om hästen missar en vändning. 

Lulu är erfaren nog att även jobba med hel hjord och göra en delning. då ska hon vara helt lugn när Styrbjörn styr genom hjorden.

Styrbjörns kor är värda ett kapitel för sig.  De är handplockade och kan sitt jobb!  Han väljer kossa med omsorg åt varje häst, beroende på utbildningsnivå. Vi fick börja med Valium… Det är bra om det inte går för fort i början, och nu hade vi en chans att hinna med, trots mattes förvirring kring koskänkel och hjordskänkel och vinkel i förhållande till kon.

Nu har Styrbjörn valt kossa, lägger ned tygeln och låter hästen jobba

Med korna var Boogie väldigt lugn.  Man ska kunna rida upp mot kon långsamt, utan att hästen hetsar upp sig. Sedan var uppgiften att hålla kossan borta från mitten av corrallen, ungefär som att det var hjorden.  Vi slow-motion vallade Valium lite hit och dit, medan matte försökte komma ihåg sekvensen följa – stoppa – vända. Hästen ska spegla kossans rörelser, och ryttaren ska åka med.  Men i början blir det en del guidande , så då gäller det ju att man själv begriper sig på vad kossan tänker göra. Styrbjörn hade stort tålamod, kom med konstruktiva råd och var duktig på att berömma och uppmuntra. Sådana instruktörer gillar vi!

Senare på eftermiddagen körde jag ett pass till, nu ensam med Styrbjörn. Då dubbelvallade vi en ko, dvs vallade den från varsin sida. Det gav Boogie möjlighet att se och inspireras av den andra hästen (samtidigt som Styrbjörn kunde sätta lite fart på kossan också).  Styrbjörns häst fick också möjlighet att  lära sig av Boogies lugna attityd när kossan stod still….  Det var ett roligt sätt att träna på!

Dag två fick jag två enskilda pass med Styrbjörn till fots. Han hade koll både på min framridning och wranglade sedan kossor åt mig. Svårighetsgraden på korna höjdes gradvis. Boogie började bli allt mer med på noterna. Ibland kunde man se en tendens hos henne att vilja titta bort och zona ut, något som Styrbjörn tolkade som att hon pressats lite för mycket tidigare. Så jag fick ha koll på min kotygel och hjälpa henne att ha kvar kontakten med kon.  Styrbjörn var nöjd med hennes utveckling från pass till pass. Även amatör-matte kunde tydligt känna hur hon allt mer jobbade självständigt och engagerat.  Det är otroligt häftigt när hästen jobbar själv och man bara behöver åka med!

När man tittar på bilderna på Lulu ser man ju hur hästen får krypa ihop och använda bakdel, lår och magmuskler på ett helt annat sätt en i vanlig ridning.  Jag försökte motverka mjölksyra hos Boogie genom att leda henne på skogspromenad mellan passen. Det var ändå en väldigt trött och stel liten häst som skulle kliva på transporten hem. Så trött att hon ställde sig och sov på rampen istället för att gå in till sin betfor… 

Men vi kom hem till slut, och i alla fall jag var alldeles upprymd över hur kul det var! Jag tror mig veta att också Boogie hade riktigt kul, speciellt med den sista och snabbaste kossan vi fick!

snart, snart ska jag blogga om nya jobbet, tredje helgen på årets KlickerTRÄNARkurs samt Boogies och mina erfarenheter på koträning i Värmland.

Förkylningar och sjuka barn tänker jag  inte nämna...