Helene & Kiddas vinner RanchTrail klass E (walk &trot)

Helene & Kiddas vinner Ranch Trail klass D

Ett helt gäng från Brunnby Gård deltog på WRU's blåbärstävling med det passande namnet Blueberry Cup. Eftersom jag är clinic-chaffis till Ebba & Hottis denna helg kunda jag och Boogie inte vara med. Men jag hann ut och kika en liten sväng i Rimbo innan jag skulle hämta hem dottern.

WRAS-regelverket är nytt för mig. Vi började ju direkt med AQHA-tävlingarna under Ankis vägledning när vi började tävla. Nu har tävlingsmöjligheterna blivit så få inom AQHA/SQHA att det känns viktigt att komma ut på lite WRAS-tävlingar också för att hålla hästarna i ttävlingsform!

En klass som i Sverige bara finns på WRAS är ranch-trail. En variant på trail som ligger ännu lite närmare rancharbetet. Skulle ju kunna vara något för mig och Boogie att utöka repertoaren med, så den klassen studerade jag lite närmare.

  Ett moment som är typiskt för ranchtrail är lassokast mot låtsaskalv.

  Som tur är behöver man inte vara så pricksäker, det domaren bedömer i den här klassen är att hästen står still medan man svingar repet.

  Ett annat moment är at släpa något, här ett däck.

  Alla hästar tyckte inte detta var så lätt. Man måste linda repet ett och ett halvt varv runt sadelhornet, vilket gjorde det svårt för denna ryttare att befria sin häst när den fick nog.

  Grind fanns med precis som i vanlig trail. Denna var i metall, och vissa hästar tyckte att den var lite läskig. Andra gled igenom som ingenting!

Vanliga bommar och bro fanns också med i mönstret, samt en klurig slalom gjord av hinderstöd.

DEe var kul att få se för mig lite ovanliga raser i westernsammanhang, t ex varmblodig travare

I ranchtrailen sopades dock banan fullständigt av en viss liten arab

nämligen vår egen Kiddas med Helene på ryggen.

De vann båda ranchtrailklasserna och sedan även den vanliga trailen!

  Det känns som Brunnby-gänget gjort ett riktigt klipp med detta nyförvärv!

Alla andra Brunnby-bor gjorde också riktigt bra i från sig med fina placeringar och flera segrar. Lite film från det jag hann med att se är på uppladdning.

Tyvärr kunde jag inte stanna hela dagen eftersom jag skulle vidare i den uppländska obygden för att hämta hem Ebba och Hottis.

De var på clinic för Jonna Gullberg och hade filat på Showmanship i dagarna två. Coola Hottis och duktiga Ebba hade skött sig prima, enligt samstämmiga uppgifter.

Hottis tyckte nog att det var ganska skönt att komma hem. Först fick han springa av sig lite ute efter två dagar i box och ridhus.

  Hmm, lite väl vinthundslik efter vinterpälsen åkte av?

  Lite livsglädje måste man få släppa ut när man varit ordentlig och skötsam en hel helg!

Har varit på ofrivillig turné runt stora delar av östra Uppland. Sett mera hillbilly-country än man trodde fanns i denna del av landet.

Tack för den Garmin! Eller om det nu var Eniro-koordinaterna som nån supit ihop?

Särskilt tack för den extra chansen till träning på avancerad backning av släp på mycket smal gropig grusväg.

Hottentotten som lastade som en hel karl ,så det var ju inga bekymmer att komma iväg.

Bara att komma fram...

Undrar just om han har lust att kliva i lådan igen på söndag efter denna huppegupptäcksfärd...

Vinkar till alla 60-talister:

Men tonårsdotter och tonårshäst är nu till slut levererade till clinic. Båda verkar hur coola som helst!

Vid avlastning presenterade sig pigg och rar ung tjej som var så in i bänken bekant. Kugghjulen i den fredagströtta hjärnan jobbade febrilt med sortering och kategorisering medan jag försökte hålla ett neutralt lagom intresserat pokerface. För ung för att ha barn jag utrett. Inte för gammal för att vara barn jag utrett...

Mer troligt hundkursare. Ja, så måste det vara. Känns som jag träffat henne just i den här åldern hon är nu. Väldigt bekant röst, utseende, kroppsspråk. Måste vara hundkurs, ser dock ingen hund framför mig. BC? Malle? Kanske schäfer? Känns som en ambitiös BC-tjej med egna får.  Nej, inga bilder kommer. F-n! Extremt dålig kundvård att inte kunna fråga "=Och hur går det med xxxxx nu då?" Kugghjulen jobbar för högtryck utan utdelning. Jag får återgå till avlastningen utan att ha löst gåtan.

På väg hem i bilen hittar kugghjulen rätt spår. Dokusåpa-spåret...

Känd från TV var det. Total fredagsdemens! 

Jaja, sånt som kan hända efter en full arbetsvecka avrundad med huppegupptäcksresa.

En  onsdag i månaden brukar Ledarna kliva ned från det Stora Berget och tala till fotfolket. Just denna onsdag hade Ledarna enligt uppgift varit på utbildning hela dagen. Kanske hade de fått lära sig nya grepp eller så hade de helt enkelt inte hunnit göra sina vanliga förberedelser. Hur som helst så saknades de sedvanliga graferna och tabellerna med inkomster hit, utgifter dit och budget på längden och tvären. Istället talades det lite mer spontant och det handlade mest om folk som gjort bra saker den senaste veckan. Sedan kom Storchefen och sa att nu blir det en kul film! Bara att titta, skratta lite och sedan är vi klara!

Filmen var ganska kul och handlade om att det är viktigt att man har roligt på jobbet. Med fisk eller utan.  FISH! Philosophy. Tydligen ett känt koncept i businesskretsar?! Nyheter för mig, men jag simmar ju sedan 15 år mest i skolvatten och där rör sig business management strömmarna långsammare.

Trailer:

Så vi kollade på film och fnittrade lite medan fiskarna ven genom luften, tänkte väl en och annan positiv tanke om att lite roligare skulle nog vi också kunna ha här på jobbet om vi ansträngde oss, och när eftertexterna började rulla hann vi precis räkna ut att vi skulle hinna med en kaffe innan nästa möte.

DÅ  äntrar Vän av Ordning spontant scenen och drar en lång, lång, lååång utläggning om att alla måste ta sitt ansvar för någonting-någonting och skriva upp på sig listan för någonting-någonting och följa regelverket för någonting-någonting och se till att eleverna också någonting-någonting och ta upp med ledningen någonting-någonting och att föräldrar också måste fås att förstå  att någonting-någonting.

Stackars VaO ville förstås göra en bra sak i en viktig fråga, men åstadkom istället att jag, och förmodligen ca 85 personer till, helst ville kasta en stor blöt fisk på VaO, samt sura över utebliven extra fikapaus och bortglömda tankar om att ha riktigt kul på jobbet.

Ett av de allvarligaste fallen av Fel Timing jag bevittnat på länge*...

*mina försök till stimuluskontroll på stå från liggande med Tosca igår inräknade....

Som jag har bloggat om förut så är Temple Grandin ett namn som ständigt återkommer i min yrkesutövning, vare sig jag rör mig inom humanområdet eller djurvärlden. Det närmaste en idol jag kommer att ha i vuxen ålder   

Jag kommer att fortsätta tjata om henne och tipsa om hennes olika böcker och insatser, eftersom jag tycker att hon har så mycket att ge oss alla, vare sig vi är intresserade av djur eller människor.

Så igår klämde jag fast ungarna i tv-soffan och tvingade dem att titta på den nygjorda dramatiseringen av Grandins liv i långfilmsformat, som just nu finns att se på SVTplay.

Det tycker jag alla som har tonårsbarn ska göra för att hjälpa dem till ytterligare ett perspektiv på mobbning, utanförskap, och rätten att få vara annorlunda utan att vara mindre värd!

Berättelsen om Temple Grandins liv är ett oslagbart exempel på hur samhället behöver och berikas av att vi är olika.  Om inte den stora djurvännen Temple varit autistisk hade hon kanske gjort precis som de djurälskade tjejerna i min tv-soffa,  och dragit filten över huvudet vid inblicken i slakterihanteringen av nötboskap. Den neurotypiska personen undviker hellre att ens tänka på djurhanteringen, men köper ändå sin fredagsbiff på affären. De som jobbar inom hanteringen kopplar bort sin inlevelseförmåga och betraktar djuren som förbrukningsvara. Temple verkar istället ha kunnat använda  just de autistiska bristerna i emotionell inlevlseförmåga för att stanna kvar i slakterihanteringen, och samtidigt ge sig tusan på kombinera sina ingenjörstalanger och sin förståelse för kornas beteende. Allt för att skapa bättre, humanare system. (Att vara autistisk innebär INTE att man inte har känslor, det innebär att man upplever dem och hanterar dem på andra sätt. ) Hennes utgångspunkt är att vi har korna för att äta dem, och då förtjänar de all vår respekt!

En annan, neurotypisk tjej kanske hade backat inför det mansdominerade kompakta motståndet i köttnäringen, men Temple, van vid mobbning och mothugg, och inte så införstådd med det outtalade, såg problem hon vill lösa och dundrade på i ullstrumporna! Äkta Girlpower att inspireras av! Skit i gubbarna och gör din grej!

Temple själv är alltid noga med att tacka de personer som stöttat henne längs vägen. Hennes mamma som vägrade lyssna på experterna och lämna henne på institution när hon vid fyra års ålder fortfarande inte börjat tala. Som envisades med att försöka utbilda henne, och som satte stränga, tydliga regler för hur man uppför sig. Konkreta regler som att presentera sig, tacka för maten, osv som gav Temple riktmärken i det obegripliga sociala samspelet.   (Regel #5 i Temples bok Unwritten Rules of Social relationships: Att vara Artig och Hövlig passar i alla sammanhang).

Fysikläraren på gymnasiet som såg hennes förmåga och stöttade och uppmuntrade. Tänk så stor betydelse det kan ha för en ung olycklig person att få åtminstone en lärare som ser, förstår och stöttar!

Första arbetsgivaren som både trodde på henne men också ställde en burk deo på skrivbordet med den tydliga instruktionen - Använd den! En händelse som Temple själv anser var avgörande för att hon skulle bli mer accepterad och integrerad i yrkeslivet.

Filmen har välförtjänt  vunnit priser på tv-galor. När Temple här på Emmy-galan avbryter producentens tacktal mitt i med en stor björnkram då gråter jag en skvätt. Helt ogenerat, eftersom det är så fantastiskt att få se denna kvinna, som hela livet kämpat med sin oförmåga till kroppskontakt, frivilligt och spontant dela ut kramar!

Temples egna hemsidor finns här: Djurhantering   samt Autism

På Youtube kan man hitta dokumentären The Woman who thinks like a cow som gick på tv för några år sedan.

Lyssna även på Temples föreläsning My Experience with autism

Bästa (och mest påkostade?) aprilskämtet stod Ikea för i år.

Fortfarande riktigt rolig underhållning flera dagar senare, då ca 50% av kommentarerna kommer från folk som fortfarande inte förstår att det är ett SKÄMT!!!

Några ex:

why do you attribute human qualities to an aminal? better a floor height serving contraption that is raised! and why is there a back on this disaster? fire the bonehead that sold you this idea, prolly not an aminal owner either. just stoopid

I just love this idea! this is perfect for ME!

Efter lunch dag 2 på clinicen var det upp till bevis. Nej, så ska man så klart inte se det, även om det kan vara svårt att låta bli. Att göra ett tävlingsmässigt upplägg på träningen är ju ingenting annat än ett gyllene tillfälle att få öva på hur det är att utföra sina moment i under just tävlingsmässiga former. Tänk så bra om både man själv och hästen visar på de svagaste länkarna i kedjan nu, i god tid innan den riktiga tävlingen! Då hinner man ju öva mer på det som behövs mest! Vare sig det nu gäller rena tekniska färdigheter eller förmågan att göra flera moment i följd. Eller kanske ryttarens förmåga att hålla fokus och humör uppe under lite press?

Det var spännande och intressant hur mycket tävlingsnerver vi fick fram även på hemma-ekipagen, bara genom att dra på lite musik (hmm, den dammiga gamla ridhusstereon ville bara ta emot pratkanaler) och trycka in många hästar på en gång i ridhuset som skulle rida fram huller om buller.

Boogie, som varit mycket samarbetsvillig och följsam hittills under helgen, blev genast spänd och reaktiv när alla skulle trängas på framridningen. Då är det svårt för mig att inte också spänna mig och bli stum och ryckig i mina hjälper, precis just det som kommer att stressa upp Boogie ännu mer.

Efter allmän framridning fick vi rida banan en  och en. Det är också nyttigt att få chansen att prova sig fram med hur mycket framridning ens häst behöver, hur man ska sysselsätta (eller inte) medan man väntar på sin tur osv.

Första startande:

Den tidigare reininghästen Sparky gör vad jag tror var hans livs första hela trailmönster tillsammans med sin medryttare Ulrika:

(Mönstret erbjöds även i en light variant med trav över galoppbommarna)

Carro, som tänker nedkomma med sitt andra barn mitt i tävlingssäsongen, lotsade sin trogna vita springare araben Don Miko.

Boogie och jag var sist ut av nio, så jag fick verkligen tid att öva på att hålla mig i bubblan.

Boogie var som sagt lite spänd. Även om det är tråkigt att t.ex grinden blir så mycket sämre än den kan vara, så är kändes det ändå kul att hon trots sina spänningar höll ihop. Men vi behöver helt klart mycket mera sådan här träning innan vi är tillbaka till den mer avspända tävlingskänsla vi hade lyckats uppnå innan skadan.

Efter trail-banan hann vi även med att göra en Western Horsemanship klass inklusive railwork. Jättebra träning även det! Som en extra distraktion för mig var även Ebba på lilla Hottis med och skrittade ett litet mönster samt skrittade runt fyrkantsspåret med oss andra i trav och galopp runt omkring på railwork. Supercool liten kille!

Sammantaget en toppen clinic med härligt positiva deltagare!