Eftersom pappa reste jämt när jag var barn, så gjorde vi aldrig det som familj. På semestrarna ville pappa spika på stugan. Medan klasskompisar fick besöka exotiska platser som Rhodos och Ibiza, så släpades syrran och jag runt på varenda regnig spelmansstämma och auktion som gick att uppbåda i Dalom.

Jag hann bli tonåring innan jag fick lämna riket, men då var det med besked. Av numera glömd anledning fick vi plötsligt följa med pappa på arbetsresa genom Nordamerika. Första stopp var New York. Intrycken av dessa första utrikesdygn var så starka att jag fortfarande kan känna dofterna, höra ljuden, känna smakerna. Från knätofs på hembygdsgården till Hotel Plaza, steget är långt och omtumlande.

En av de absoluta höjdpunkterna i NYC var besöket i världens då högsta byggnader, Twin Towers i World Trade Center. Bara något år tidigare hade vi varit på bio och sett King Kong klättra i dem. Nu fick vi äta middag längst upp i toppen. Men först fick vi var sin Shirley Temple i baren!

Ett antal år senare jobbade jag på den svenska filialen till ett företag som hade sitt huvudkontor i just World Trade Center. Dagligen i tre års tid rapporterade jag till mina amerikanska kollegor, efter kl 15 när de hunnit komma till jobbet på morgonen samtidigt som jag började se slutet på min arbetsdag. Genom åren hann det bli en hel del småprat om hur våra livsvillkor och arbetsförhållanden såg ut. Hur vi i Sverige hade en timmes lunch och hann både gå på restaurang och ta en liten promenad medan de på sina 30 min inte ens hann ut ur byggnaden och därför fick beställa upp mackor. Hur struligt det kunde vara att komma till jobbet i tid när det var krångel med hissarna.

När 9 11 inträffade hade jag sedan länge bytt bransch helt och tappat kontakten med Sharon, Becky, Sue och de andra. Så jag vet inte om de jobbade kvar.  Och om de i så fall hann ut.

Inte heller  har jag varit i NYC sedan dess, och det är fortfarande svårt för mig att föreställa sig hur stadssilhuetten ser ut nu, utan tornen. Det går liksom inte.