För att komma till uterittsmöjligheterna på Wiggeby så måste man rida en bit längs trafikerad bilväg och passera järnvägsövergången. Sedan blir det grusvägar och skog i en kvadratmil. Men först alltså lite miljömässiga utmaningar i 200 meter.

Jag vill att Boogie ska vara en absolut klippa på detta innan vi blandar in några andra hästar  i ekvationen (läs vingliga 3-åringar med koncentrationsspann guppy) Så idag tog vi en promenad dit tills fots med godis och klicker i beredskap.

På vägen dit blev vi passerade av både lastbilar och bussar, men den största störningen var Kiddas som tyckte att han var väldigt ensam och eländig i sin beteshage.

Första passeringen över spåren tittade Boogie lite på rälsen och det annnorlunda underlaget (lite gummiartat) men tvekade inte att gå. Vi gick fram och tillbaka en massa gånger med pauser för bete på vardera sidan.

Själva passagen över kändes problemfri efter första försöket. Jag vill dock att hon också skulle uppleva tåget, samt blinkande och klinkklonkande bomfällning på nära håll. Så vi kryssade runt i området kring övergången och kollade in diverse i väntan på flera övningstillfällen.

Boogie var inte så intresserad av något förutom gräset.

Söt mack, eller hur? Fast jag tror inte den är i bruk...

När vi varit med om en fyra-fem bomfällningar och tågpasseringar utan nämnvärd reaktion kändes det lagom för dagen. Fast då fick vi chans på en ganska avancerad kombo av tåg, bommar och glassbil! Det gick fint det med!

Idag när jag kom till Wiggeby hade våra hästar blivit uppgraderade till transponderbärare. Jag checkade av med Jörgen hur långt de kommit i träningen och vad jag skulle göra. Fokus på "exit" blev uppdraget, dvs checka att de vet hur de ska gå ut ur automaten när måltiden är klar. De hade tränat med Jörgen tidigare under dagen. Hela quarterskocken stod och häckade runt en av grovfoderautomaterna. När jag började sätta upp avspärrningen för att mina två skulle få träna utan störning, kom hela gänget med bestämda kliv och ville vara med och matträna. Inte riktigt enligt instruktion, men min magkänsla sa att det faktiskt skulle vara lugnare att låta dem hålla ihop istället för att skilja av Tabby och Lex. De måste ju ändå öva på att köa och varför inte göra det med trygga, säkra kompisar?

Transponderhalsband på!

Gruppträningen gick väldigt bra! De är så säkra på varandra, de här fyra. Lex var så hungrig att han lyckades sätta fart även på den vänstra sidan som vi inte övat på ännu. Där sitter avläsaren annorlunda så hästen måste röra huvudet på ett speciellt vis för att få igång den.

Boogie och Tabby samarbetade på sitt speciella vis

Boogie drog ut stora tussar som de sedan delade på

Även Hottis fick fart på vänstersidan.

Att gå ut när matstunden är över har de inte riktigt förstått vitsen med...

Inte heller vilken ända man ska köa i...

Men det tar sig!

Nästa uppgift blir att öva på kraftfoderautomaten. Den ligger i andra ändan av Active Stable området, för att skapa motiv till vandring!

För den som ev. oroar sig - täckena åkte av när jag fotat klart! Fint väder igen ju!

Det är mycket nu för våra hästar. Alla nya intryck på Wiggeby, all energi som gått åt till att hitta in i sin nya miljö och hantera alla nya kontakter, plus det dåliga vädret under helgen. I början verkade de gå på adrenalin, nu känns de faktiskt lite matta och vill helst bara sova med huvudet på ens axel när vi umgås med dem. Så idag la vi allt träningsfokus på att jobba med foderautomaterna. Vårt tredje pass på detta med Hottis och Boogie.

Idag sken solen så det gick att filma lite. Boogie har fortfarande lite svårt att koppla av när hon ska stoppa in huvudet långt in i automaten, och därmed släppa vad som händer runt om henne. Hottis, å andra sidan, är helt obekymrad om detta.

Lite film, där ni först ser Hottis träna på att gå ut ur automaten, och Boogie sedan själv får testa smartaste vägen in...

Lite senare var hon faktiskt så här pass avkopplad inuti automaten, så det tar sig!

Efter förra veckans lite tumultartade hämtningar av hästar, där i princip alla skulle vara med och ha åsikter om vilka som skulle förflyttas vart och hur, så var det helt underbart att mötas av detta idag.

Alla hästar utspridda på stora stäppen. Nytorp-gruppen har lossat på bandet och minglar lite friare med resten.

Vi behövde bara visa oss, så kom Hottis och Boogie oss tillmötes. Inte med den glada galoppen vi skämdes bort med på Nytorp, men i målmedvetet, kontrollerat tempo. Förmodligen för att undvika onödig uppmärksamhet. Det funkade! Ingen la sig i! Tryggt och säkert för alla   

Så Boogies tur

Efter några, i vårt tycke lite stökiga, dagar kändes det idag betydligt lugnare i hästgruppen. De fyras gäng är inte lika hysteriskt beroende av varandra och de andra hästarna inte lika nyfiket närgångna. Billy har målmedvetet jobbat sig in i gruppen, och blivit accepterad av och själv accepterat Tabby och Lex. De första dagarna såg jag hur han försökte stöta bort Lex från Hottis, men Hottis gick flera gånger emellan och som för att säga "Rör inte min kompis!" Hottis föltuggardagar verkar således vara över. Han har inget emot att hänga med sin gamla mentor och kompis Billy, men Lex ska också få vara med, så det så! Lex verkar f. ö.  vara den som umgås mest utanför gruppen. Jag har t. ex sett honom lite försiktigt klia på en stor svart sak.

Boogie/Tabby duon har haft påhäng av ett litet ponnysto, och sett rätt roliga ut när de via synkroniserade undanmanövrar försökt skaka av sig henne.Men ponnystoet håller sig envist i närheten, lite á la Hottis,  så jag gissar att de ger upp och låter henne hänga med så småningom. Det finns för övrigt inte så många ston i flocken, så hon suktar kanske lite efter tjejsnack?

Jörgen har gjort en ny grindöppning så man inte behöver gå igenom hela systemet när man tar in och ut. Lite festligt att när man tar ut Boogie o Hottis från stora stäppen och går utvändigt runt ridhuset, så ser man sedan Tabby & Co kika in genom fönstret till skötselplatserna, då de andra knatar runt inom systemet för att hålla koll på vart kompisarna tog vägen.Så står de övriga i gruppen tålmodigt och väntar i ligghallen på att de andra ska bli klara med ridning och pyssel och bli utsläppta igen. Men banden är inte riktigt lika krampaktiga längre, i fredags såg jag t. ex Billy få med sig smågrabbarna ner till gröngräset igen när tanterna var inne hos oss.

Igår fick Boogie och Hottis träna på grovfoderautomaterna under övervakning av Jörgen. Vi fick då tillfälligt skilja av en del av området runt om en automat, så de inte skulle bli störda. Meningen är att de ska få upptäcka hur allt går till på ett lugnt och positivt sätt innan man lägger till det som kan vara lite stressande som andra hästar, luckor som skramlar etc. Jörgen verkar ha en noggrann kriterieplan för detta för att slippa bakslag som sinkar inskolningen. Så denna första gång hade han öppnat luckan till grovfodret i förväg och vi fick leda in hästen in utrymmet och bara låta den äta. Sedan ut genom utgången och gradvis vänja sig vid den luckan. De kan backa ut också, vilket Boogie noggrannt testade. Men senare står troligtvis nästa häst där och väntar, så det är viktigt att veta var utgången åt sidan är för att inte känna sig trängd. Vi gjorde ett antal repetitioner med båda hästarna och både kom så långt att de självständigt gick in när man släppte dem en bit därifrån. När de fick prova lösa kollade de så klart upp olika alternativa sätt att komma åt höet därinne , så var det avtestat också!

Idag hade vi nästa träningspass med Jörgen. Både Boogie och Hottis var helt på det klara med hur de skulle gå in på egen hand. Däremot blev Boogie lite tveksam till att höet nu lång längre in bakom luckan. Hon ville först inte stoppa in huvudet så långt in i öppningen. Hottis däremot hade inte sådana betänkligheter. Jörgen beskrev det som att Boogie har ett mycket större behov av att känna kontroll. Hon testar mycket mera hur allt funkar, kollar att det går att komma ut osv. Att stoppa in hela huvudet i luckan innebär ju att hon då inte ser vad som försiggår utanför stationen, och det tog en liten stund innan hon var redo för det. Jag var in och lyfte upp lite hö närmare öppningen på första försöket så hon kom igång att äta, och redan andra försöket vågade hon stoppa in huvudet så ögonen försvann innanför öppningen. Mat är ju viktigt ju...

Man ska inte hjälpa dem för mycket, de måste lista ut själva hur de ska lösa problemen. Möjligheten att komma åt sin mat ska  nu inte vara beroende av närvaron av en människa. Vi ska träna lite till på det här sättet innan de får egen transponder. Tanken är att det ska finnas en god grund med många positiva upplevelser i automaten för att "vaccinera" mot potentiellt obehagligare upplevelser som skrammel när luckan stängs när måltiden är slut samt buffliga kompisar med dåligt követt!

Jag gillar glimten som tändes i Boogies ögon när hon fick börja undersöka hur allt fungerade igår! Att så småningom få så oändligt mycket mera kontroll över sin tillvaro, kunna bestämma själv vart hon ska gå, vem hon ska hänga med, och när hon ska äta, tror jag kommer att passa denna häst alldeles utmärkt! Det fanns ett litet extra schvung i steget när hon knallade iväg efter övningspassen och passade på att kolla in de andra automaterna, vad hästarna gjorde i dem, saltsten och vattenstation.  Det passar säkert de allra flesta hästar att i stället för att stå i box och vänta på nästa fodring, kunna få ta tag i saker själv och ge sig iväg ut på fodersök när det kurrar i magen. Även om det inte alltid kommer att ge utdelning (beroende på deras individuella foderstat och när de senast mumsade) så måste möjligheten, att kunna ge sig iväg och försöka, innebära stimulans och stressreducering. Att kunna kontrollera och påverka sin omgivning, i stället för att passivt vänta i ovisshet. Jag tror på det!

Igår anlände ytterligare en stallkompis från Brunnbytiden - Kiddas! Han står nu i inskolningsboxarna, som är som uteboxar med varsin liten rasthage till. De är strategiskt placerade uppe på en höjd, nära vattenstationen. Enligt Jörgen gör det höga läget att hästarna stressar av och känner att de har koll på läget. Närheten till vattnet gör att alla hästar i flocken förr eller senare passserar förbi, med chans att spana in varandra och morsa om man vill.

Efter dagens automatövning passerade våra hästar förbi Kiddas och noterade att, hallå där, vi känner ju varandra! Väl?

För Kiddas verkade inte helt med på noterna... Kanske är han alldeles omtöcknad av alla nya intryck? Boogie parkerade sig invid hans rasthage och väntade tålmodigt på uppmärksamhet. Hottis vinkade Hallå! Hallå? Tabby begrepp inte riktigt poängen, och försökte valla iväg Boogie och Hottis mot grönare nejder. Hon känner ju inte Kiddas alls. Men Boogie och Hottis lät sig inte rubbas, så Tabby fogade sig i att det av okänd anledning nu skulle softas lite bredvid den nya arabkillen. Han var dock väldigt svårflörtad! Jag tror det bara vara Hottis som till slut lyckades få lite kontakt, och vid det laget hade jag gett upp på fotandet!

Älskar Tabbys talande öron! Visst ser man att hon inte helt förstår poängen med att vänta just här, men står nu Boogie envist här så får väl hon också lov att stå här ett tag!