Vi hade smått folk på besök i helgen. Hästtokigt smått folk som liksom aldrig tycker att de har ridit klart. Lika bra att skola in även Hottis som ponnyridningshäst, så att han och Boogie kan jobba dubbelt. Som testpilot valde vi en jämngammal tvåbening. Eller förresten, lilla E har redan fyllt 4. Hottis fyller biologiskt 4 i maj. Det kan väl vara en bra tumregel, att man i alla fall är liiite äldre än hästen man tränar?

Efter att ha fått rida på den största häst hon någonsin suttit på, hade lilla E bara ögon för honom. (Vi försökte inte ens fotografera under själva ridningen. Det var tillräckligt att fokusera på ändå med två hästar och två barnryttare i omlopp. Vi är inte helt omdömeslösa, vi westernryttare ;) )
Men efteråt i groomingen tog Ebba denna bildserie av de två fyraåringarna.

Balsam för själen att komma hem från stallmöte till de älskade syskonbarnen! Att få delta i småfolkens värld där dressyrryttare, westernryttare, riddare och älvor samsas kring sitt gemensamma hästintresse.
Tänk så okomplicerat allting skulle kunna vara om vi inte krånglade till det!

" I do not approve. I understand"

Om en vecka startar vi upp trailträningen igen! Välkomna!

Minst en gång per år vill jag kolla mina hästars tänder. De kan ju inte tala om själva hur det känns. Inte heller kommer man själv åt att se särskilt långt in i munnen. De flesta av oss rider ju med bett och framför mycket av våra signaler och kommunikationer med hästen genom den känsliga munnen. Alltså är det vår förbaskade skyldighet att se till att där är skadefritt och hälsosamt.

Till för några år sedan hade vi alla i stallet en USA-utbildad hästtandläkare. Men sedan ville han inte fortsätta åka så långt norrut och det var inte lätt att hitta en ersättare. Yrket hästtandläkare har ju också kommit lite på kant med veterinärkåren och djurskyddslagstiftning på senare år. Självklart vill man inte släppa loss vem som helst som gått en helgkurs i hästens mun! Men vårt första försök att anlita en veterinär för att göra tandvården gav betydligt mycket sämre utfall än den ansedda och erfarna hästtandläkaren.

Men skam den som ger sig! Tandvård behöver de och nu var det andra året i rad som vi anlitade Laura från Herresta

Veterinärpraktik. Jag gillar hennes handlag med hästarna och jag gillar hur hon tänker kring mun, bett och tänder. Dessutom förklarar hon vad hon gör och varför. Hon går också igenom betten och tittar hur de passar. Vi är supernöjda med Lauras arbete och i år fick vi med större delen av Wiggebys westerngäng på tandvårdardag!

Att sedera quarterhästar är ett eget litet kapitel. De flesta av dem verkar liksom kollapsa redan på ponnydos. Jag var allvarligt oroad över att Boogie skulle välta och ramla i backen. Det var nära vid något tillfälle.

I munnen såg det bra ut. Hon har några gamla skador som hon hade redan då jag köpte henne. Skador pga av hon för att skydda sig mot plågsam inverkan av bettet bitit tag och hållit emot med tänderna. Också pigmentdöd i mungiporna av för hårt anspänt bett.

Någon lite vass tandkant som behövde slipas idag och alla hennes bett sitter som de ska. Även tränsbettet som jag upplever att hon ogillar. Hon tränsar sig i princip själv när man kommer med sidepullen eller stångbettet, men när man kommer med huvudlaget med tränsbett kan hon vika undan i stället. Vi har ju provat massor av olika bett genom åren och Boogie har "talat om" att hon vill ha Billy Allen mundel på stången. Alltså köpte jag för ett par år sedan precis likadan mundel till tränsbettet, men det ärdå inte alls lika uppskattat. Laura kunde inte se att det satt fel eller låg an mot något, så någon förklaring hittar vi inte. Kanske smakar metallen annnorlunda?

Lauras rekommendation är att man ska variera mellan tre olika bett under en veckas ridning: ett bettlöst, ett rakt och ett tredelat. Billy Allen är ju tredelad men inte böjligt så nu ska jag prova med ett tredelat böjligt tränsbett så får vi se vad Boogie säger.

Bettet ska inte sitta så högt så det blir veck i mungipan. Alltså inte bara western-hittepå att bettet ska sitta lite lägre än man får lära sig på ridskolan!

Bettet måste också vara lagom stort för munnen. Ett dilemma ibland när man ska köpa westernbett där standard alltid är 12.5 cm. Både Boogie och Hottis ska ha 11.5 cm så då får man specialbeställa! Inga problem att få tag på rätt storlek om man köper från USA, men svenska återförsäljare verkar bara ta hem 12.5 som standard.

Om åtdragna nosgrimmor tycker hästtandvårdare inte! Kinden kläms och skavs mot tänderna. Vilket inte är några problem för oss westernryttare som inga nosgrimmor har alls!

Hottis mun såg också bra ut, förutom att han är mitt i en åldersadekvat tandömsning. Precis som kompisen Lex. Deras vargtänder är redan tagna och ingen av dem behövde något gjort i munnen denna gång. Det är bara att vänta och vara lyhörd om de blir lite reaktiva i munnen när någon av mjölktänderna är på väg loss.

Joey fick plocka ut en vargtand men det gick betydligt enklare och snabbare än när Hottis vampyrtänder skulle ut förra året!

De neddrogade ynglingarna vinglade, svettades och pinkade lite här och var, så där som folk gör när de är påverkade. Boogie lyckades vara på lyset med lite mer bibehållen värdighet. Samt kvicknade till ordentligt när matte försökte äta en kanelbulle.

Så nu är våra hästar både kiropraktade och tandfixade inför 2013!

Lastning är ju alltid lika aktuellt! Alltid har man någon i bekantskapskretsen som kämpar med det temat.

Inte heller är det lätt som ny i hästvärlden att orientera sig bland alla åsikter och tyckanden som finns i denna fråga.

Känslosamt kan det bli också. Det är en stor stressfaktor att vara osäker på om ens häst går att lasta när det behövs. Det är lätt att känna sig misslyckad som hästägare om det inte går. Lätt också att bli måltavla för en massa kommentarer och åsikter som inte är uppbyggande för självförtroendet.

Själv tycker jag att just lastningsträningen av mina egna hästar hjälpt mig utveckla teflonöron i hästvärlden. Dvs säg vad du nu har på hjärtat, så får det rinna av och så jag gör som jag vill i alla fall.   

Men det är inte så enkelt att komma dit hän...

Så rubriken "Lasta som forskaren" fångade ögat i kassakön på Ica.

Eftersom senare års forskning har visat att hästar som lasttränas med positiv förstärkning,  snabbare lär sig det önskade beteendet, visar färre stressreaktioner och har lättare att generalisera beteendet till nya situationer och hästhanterare.

Så lite besviken blev jag allt när artikeln sedan mest  handlar om det gamla vanliga, dvs negativ förstärkning och straff. Dock med ambitionen att reda ut olika inlärningspykologiska begrepp och förklara vikten av kriterier och timing. Så en bra artikel med konkreta förklaringar och tips, helt klart!

Men eftersom man ändå på slutet refererar på slutet till just en studie som visat på den positiva förstärkningens överlägsenhet, så är det lite synd att man inte försöker lära ut mer av det som forskningen faktiskt visat...

Men hästvärlden är väl inte helt mogen ännu...

Medvetenhet om hur kriterier och timing påverkar beteende är ju i alla fall en bit på vägen mot ett både mer etiskt och effektivt sätt att lära hästen vad man vill att den ska göra. Så tummen upp i alla fall!