Är det bara jag som ibland undrar om jag är med i en riktigt dålig komedifilm? Som t ex en "vanlig" onsdagsmorgon när att-göra-före-jobbet-listan innehåller köra barnens glömda läxpapper i det ena vädersträcket  för att sedan  åka och ta hand om krasslig häst i helt motsatt vädersträck,  samtidigt som ens närstående pensionärer har fintat bort hemhjälpen och gått under radarn.

I ärlighetens namn utförde syster yster fältarbetet i pensionärsjakten, men stressnivån galopperade ändå till osunda nivåer, ivrigt påhejad av min telefonterrorist till tandläkare (personlig tandvård i ytterligare ett väderstreck fanns det liksom inte plats för i körschemat i dag).

Halvvägs genom listan hör maken av sig och undrar varför jag inte ordnat med nycklar till hantverkarna. Jaa, varför... fullt på minneskortet kanske?

Jag tänker att detta kräver en rejäl kaffe,  bara för att få uppleva att mitt kort tackat för sig och inte vill vara med längre. I plånboken ligger bara norska kontanter, som Statoil märkligt nog inte vill ha. 

Anländer så småningom till jobbet och inser att det ju är ONSDAG. Inte för att jag alltid brukar ha uniform då, men praktiska jeans (med lite betforspill på) ligger lite väl långt ifrån just denna arbetsplats onsdags-dress-code för att vara komfortabelt.

Kanske får skippa lunchen och knapra på riskakor i stället för att visa mig? Fast attan också, det är ju stormöte sedan... 

Nej, det här manuset är för dåligt , och filmen saknar dessutom en sådan där charmslarvig, lagom ruffsig huvudperson med skrattgropar. Så vitt jag vet delas det heller inte ut några priser för bästa rolltolkning i kategorin Verkligt Vardagsliv. Glamourfaktor 0, således.

Nej, manusförfattarna får tänka till över natten och komma upp med något bättre tills i morgon. Science fiction gillar jag!

MEN - vänta nu! Jag har ju varit på kurs:

Vent litt - STRIKK

Er det et nasjonalt problem?

Er det et internasjonalt problem?

Er det noen som önsker å bytte plass med deg?

Tonårsdottern har tagit en bild av sin mor...

...med Johnnie Walker, precis hemkommen från en av sina flerdagarsvandringar

Ska försöka sammanfatta mina kursupplevelser i Trondheim lite längre fram när (om) allt annat lugnar ner sig så man hinner tänka och känna efter. Tills vidare kommer här ett orelaterat boktips istället   

Blev alldeles lycklig när jag hittade en ny roman av Mark Haddon i bokshopen på Arlanda.

Den alldeles brillianta "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" har följt med mig i yrkeslivet de senaste tio åren. Den kan användas på många olika sätt både i arbete med barn och vuxna när man vill skapa förståelse kring hur det kan vara att ha en autismspektrumstörning. Vilket ju egentligen inte alls är huvudsyftet med boken, om jag förstått Mark Haddons intentioner rätt   

Just nu går den som kritikerrosad teater i London, om någon har vägarna åt det hållet.

Haddon har även skrivit en mängd barn o ungdomslitteratur, samt för vuxna även  "A spot of bother" , på svenska "Utslag av oro". 

The Red House är  plågsamt brillianta iakttagelser av en "normaldysfunktionell" familj på semester i hyrd stuga.

Bitvis skalpellvass. Några intressanta litterära grepp, men "lagom" så jag hänger med utan att tappa berättelsen i stilistiken. Åh, vad bra han är! Så där så man inte riktigt vet vad man vill läsa härnäst...

....är det ju alltid här i Norge.
Jag som vanligt glad av att vara här.

Idag var det väl ca 11 timmar i skolbänken, Canis-tempo!
Så nu vilar jag huvudet med tämligen grovkornig stå-upp!
Tidig uppstigning i morgon, eftersom det är tämligen omständligt att ta sig till flyget.
Får sammanfatta kursintrycken längre fram.

Slappar lite med Big Bang Theory efter en fullmatad kursdag i Trondheim. Neurolingvistisk programmering står på schemat. En beteendepsykologisk modell för hur man kan skapa förändring genom sitt sätt att kommunicera.
Kul och intressant.
Känns användbart inom många olika områden, både i och utanför terapirummet. Utbildning, personlig utveckling, prestationspsykolgi.
Fortsättning i morgon.

Solen skiner, våren kommer och fejjan och bloggar bubblar av härliga vårbilder på folk och deras djur.

Men vad är det för kollektivt tvångsmässigt behov att mangrannt fylla i alla tillgängliga kommentarsfält med  "Var är hjälmen?" så fort man får syn på en ryttare utan hjälm?

Vet inte om det är komiskt eller bara enhanda...

Går det liksom inte att skriva "Fin häst!" eller "Vacker bild!" och så tänka lite tyst för sig själv "Osmart att rida utan hjälm"?

Vi ser väl alla dagligen folk som går mot röd gubbe, tar sig en cigg, beställer plusmeny och utför  andra riskbeteenden, utan att vi nödvändigtvis måste lufta våra åsikter?

Men "ryttare-utan-hjälm" trycker på någon spännande kollektiv verbal ticksknapp. Råkar man välja en sådan  bild för att illustrera något annat, så drunknar det man ville diskutera i "Var är hjälmen-frågan" i stället.

Så är det bara...

Är Boogies grimaser intressanta här?

Nix, bara den absolut livsfarliga situation jag försatt mig i   

För övrigt den enda hjälmlösa bild jag hittar på mig själv, förutom tävlingsbilder i hatt.

Jag rider nämligen i princip alltid med hjälm. Mitt val, mina kalkylerade risker.

Har tävlat i hjälm också, när jag kände att det var säkrast så...

Gör andra dumheter i stället. Som att sitta på en pall med hoven i knäet när jag broddar.

Eftersom livet består av kalkylerad risker och val, varje minut, varje timme, varje dag.

En betydligt intressantare frågeställning än "Var är hjälmen?" är

"Hur föder vi upp och fostrar hästar som vi kan hantera och umgås med utan att sväva i fara?"

Så när man ser en fin bild på någon som galopperar på ett gärde i solskenet - eller utan hjälm - så kanske det vore intressantare att tänka (och fråga) "Hur har den här ryttaren jobbat med sin häst för att uppnå denna grad av förtroende och samförstånd?"

Skyndar mig att tillägga att jag inte ser hjälmen som ett mått på förtroende eller inte! Mitt eget allra största motiv för hjälm på är faktiskt inte min egen häst utan att allt annat vi möter i ridhuset och ute i samhället!

Här leker vi Ponnyakuten och kör genomgående hjälm på alla inblandade!

Barn kan inte göra egna val i den här frågan!

Men så tänjer vi på andra gränser och leker lite   

Med tillgång till både en bra ponnyridskola och mosters "cowgirlhäst" får syskonbarnen förhoppningsvis tillgång till det bästa av båda kulturerna  och kan göra egna kloka val när de är stora nog  

Ny dag, nytt mönster!

Vi skippade longeringen och Boogie fick en promenad ute efter frukost i stället. Ryttarna var sedan med och byggde bana och tränade in sitt mönster genom att repetera det för varandra. Denna dag tränade de även på att gå banan tillsammans med Tim. Han hade lagt in en luring. Ett hinder låg nämligen utlagt på en annan ledd än på banskissen. Det kan hända på tävling att domaren väljer att göra en avvikelse från banskissen av praktiska/tekniska skäl. På det här viset fick Tim K chansen att poängtera att det viktigaste att memorera i banskissen är texten, vinklar och avstånd och annat måste man se och lära in på banvandringen.

Sedan fick ryttarna rida banan rätt upp och ned var sin gång, innan det blev filande på de enskilda detaljerna.

Grinden var med idag. Jag gillade hur han delade upp övningen i många små delar, som alla behöver sitta i ryggmärgen för att få plus. Inget lämnas åt slumpen. Precis som i ryggningen hade han lite andra idéer om vart man själv tittar än vad jag är van vid. Både i ryggning och grind ska man helt enkelt kunna sin bana så bra att man inte behöver dubbelkolla var man är i förhållande till hindermaterialet hela tiden. Man ska veta hur många steg man behöver backa för att hamna i rätt läge för nästa manöver, helt enkelt. När man börja vrida sig för kolla om man hamnat rätt så börjar hästen vingla ut med bakben och annat.

Att komma in rakt från början var viktigt. Enligt Kimura både snyggare och säkrare än att behöva flytta hästen i sidled för att komma i position. Trots det var det ändå viktigt att ha en sidvärtesmanöver inlärd på kommando, om det skulle behövas.

Repet ska greppas i öglan och hänga i en snygg båge. Lite diskussion uppstod kring att man numera tillåts hålla både tygel och rep i samma hand om man rider på två händer. Kimura ansåg att det blev snyggare och säkrare än att rida grinden på en hand med än tvåhandshäst.

Så klart var det oerhört viktigt med blicken även i grindpasseringen. Man letar efter var man vill sätta hästens fötter. Tittar man på repet så vill hästen också titta på (och lukta på) repet, vilket inte blir bra.

Sedan travserpentin.

Dagens svårare utmaningar var dels galoppbommar i ett "hjul", eller "fälgkorset" som det snabbt döptes till samt galoppbommar i en U-sväng. I fälgkorset var det svåra att hitta sin linje, sina departures och sina buckets. I U-svängen att få linje tillräckligt rak före och efter bommarna, att inte ha för bråttom att svänga.

Här har de fått sätta ihop galoppbommar med nästa del i mönstret, travbommar

Kimura beskriver sina mönster som en berättelse. Först en introduktion - idag grinden och travserpentin. Sedan lite spänning - galoppbommarna. Så en avslutning där man måste visa att man fortfarande har kontroll - travbommar och box.

Efter lunchpausen fick alla rida hela mönstret igen.

Här Ebba/Boogie

Resten av sista eftermiddagen ägnades sedan åt några olika bomövningar som Tim ville visa som inspriration för fortsatt träning.

En variant på fälgkorset, som han kallade Trollsländan:

Bra träning i att hitta sin linje och sina buckets, och komma ihåg rakt före och efter innan man svänger. Lätt att glömma hur många steg som behövs innan ALLA hovarna kommit igenom hindret.

Clinicen avslutades med arbete på diagonal i ett hinder som kunde ridas både i trav och galopp: Här har han lagt ut hjälpbommar för att underlätta linjerna.

Till slut var det dags att avrunda en fantastiskt rolig trailhelg! Jag är väldigt inspirerad och mycket taggad på att få testa de olika övningarna själv och experimentera med ett annat sätt att titta  och läsa banan.

Jag gillade i mångt och mycket hans undervisningsstil. Han var kanske lite väl sparsmakad med berömmet emellanåt. Det kompenserades av hans "hästvänliga" inställning. Skönt att slippa oroa sig för att hästen ska tuktas och sättas på plats. Man vet ju aldrig riktigt när man testar att rida för en ny instruktör.

Kimura förklarade tidigt att han inte var särskilt intresserad av att behöva rida hästarna själv. Vid ett par tillfällen hoppade han ändå upp på hästar, men vid båda tillfällena var det för  att visa de ryttarna hur lite de behövde göra på hästen.

Hoppas verkligen att hans första besök i Sverige följs av fler!

Efter många turer hit och dit slutade det med att det blev Boogie som fick åka med till Grästorp, fast med Ebba som ryttare. Jag fick så klart också vara med på ett hörn, någon ska ju Bära och Betala också. Samt köra...

Vi kom till Västerås, sedan var det tvärstopp med avstängd E18, omdirigering och helgtrafik. I ungefär en timme snittade vi 10 km/tim och sedan hade vi ju ändå 30 mil kvar. Ojoj, tänkte jag, den här Kimura får allt se till att vara värd detta...

Men det var han ju så klart! Riktigt, riktig bra var det! På äkta nördnivå, precis som jag gillar det!

Det var inte så dumt att vara åskådare heller. Man hinner se och höra på ett annat sätt än när man sitter ombord och ska fokusera på sin nästa ritt.

Tim började med att lägga ut en bana. Eller, vänta, först var det obligatorisk longering av alla hästar. Uff o puff, sa tant Boogie, vad är det här för nya, jobbiga morgonrutiner?

Ryttarna fick först repetera mönstret för varandra två och två. Sedan var det ut på banan, en i taget , eftersom maestro ville titta vad man hade och kunde.

Ebbas första runda såg ut så här (förutom att jag missade  första delen av mönstret) :

Efter att ha sett alla 7 ekipagen, satte han i gång med sin coachning, hinder för hinder på banan.

Först fick alla göra travbommar på rakt spår och öva sig i att titta exakt var de ville att hästen skulle landa, steg för steg. Enligt Kimura ska man titta på sanden, inte på bommarna. Han kallar det man ska titta på mellan bommarna för  "buckets". Som med alla amerikanska coacher är det många käcka slogans som ska hjälpa en komma ihåg. Å det funkar ju   

Ett steg = en bucket. Två steg = två buckets. Titta en halv sekund per bucket. Love the dirt! The dirt is your friend!

Låter kanske flummigt och oprecist, men helt klart så fungerar det och hästarna påverkades direkt av hur ryttarna lyckades fokusera blicken. Ridning handlar ju ofta om att förmedla något slags känsla som omsätter sig i rätt muskelrörelser hos ryttaren.

 Titta långt framåt - hästen ökar tempo. Titta nära sänker tempot. Titta ner på hästen så vet den inte vart den ska och börjar vingla. Osv. Busenkelt och supersvårt!

Han var underbart noga och observant som en hök, trots att glasögonen var på vift.

Ingen idé att komma med bortförklaringar, har det klonkat har du tittat på bommen och inte på mellanrummet! Går det för fort har du tittat för långt fram och inte hållit dig i Zonen.

"It's all about you, it's not about the horse!"

Hästen får inte känna sig bekymrad över vad ryttaren kan tänkas hitta på. Är hästen mer fokuserad på risken att bli korrigerad och tillrättavisad så kan den inte lyssna på dina signaler och hålla reda på bommar. Den måste vara trygg i att du sköter ditt jobb - guidning - och låter den sköta sitt - fötter.

Jag tyckte det var väldigt intressant med tankarna kring blicken och hur man läser banan. Att vi enligt honom ofta ligger för långt fram i tanken/blicken och inte håller oss i "zonen", här och nu med hästen.

Boogie prioriterade tupplur före mat på lunchen!

Efter lunchpausen blev det "ryggningsskola". Även här skilde det sig hur man skulle titta mot vad vi är lärda. Ju mer vi tittar och spanar efter bommarna, desto vingligare blir det för hästen. I stället måste man lära sig hålla reda på avstånd och steg- och bomlängder så man kan sitta rakt och flytta hästen precist ett steg i taget.

Deltagarna fick öva två och två. Många och långa pauser i ryggningen, så de lär sig att slappna av och inte skynda på. Många små detaljer kring hur man påverkar rörelsen med blick (så klart) men även skuldra/armbåge etc. Smarta tips hur man kan använda den "lösa" armbågen som "roder" vid enhandsfattning. Ju mindre man försöker styra via bett/hand desto bättre och säkrare blir det!

Upp och fram med blicken när du vill att hästen ska sluta backa!

Boxen jobbades det också med så klart! Samt de besvärliga galoppbommarna, men då blev alla bilder suddiga eftersom jag glömt systemkameran hemma och bara hade mobilen.

Under eftermiddagen anslöt en paparazzi från Lucky Rider, så det kommer väl snyggare bilder där så småningom!

Dag 1 avslutade med att alla red hela mönstret igen, med sin nyvunna insikter!

Nu bjöds det även på coachning under resans gång.

Här kommer Bettans och Ebbas avslutande rundor dag 1

Fortsättning följer...