På Paid Warm Up Pleasure/Hunter.
Som ska börja så fort Paid Warm Up Trail är klar.
Som i skrivande stund inte ens har börjat trots att den skulle starta kl 18.
Ca 20 ekipage ska ha banan för sig själv i 4 min var.
Sen ska banan plockas undan och sen blir det pleasure/hunter.

Människotonåringar gillar att vara uppe sent. Jag hoppas hästtonåringar gör det samma?
Tonårsmamman längtar efter gästhemmet, men är ju oxå luttrad med nattvak av olika slag.

Lite spänd på fortsättningen blir man på en tävling som ligger nästan 3 timmar efter i schemat innan den ens börjat! Tur vi har semester nästa vecka med!

Tur att det är Axvalla man ska tävla på när spolspiltan hemma är ur funktion lagom till tävlingsdags!

Men här finns det resurser!

Nu har vi ju ingen painthäst, men eftersom det erbjöds Allbreedsklasser och NSBA så kunde Ebba & Hottis ta chansen och tävla nästan på hemmaplan idag.

Det var Hottis andra uppsuttna tävling och precis som förra gången valde Ebba att bara köra Hunter under Saddle. Tre klasser totalt, först en Allbreeds och sedan NSBA Open och NSBA Non Pro. Dömde gjorde Pierre Ouellet från Italien.

Vi började dagen med att överraska oss själva med rekord i lastning. Släp kopplat, grejer inpackade, häst hämtad och inlastad på 15 minuter. Resan till Jälla tog dessutom bara en halvtimme, så vi var på plats i väääääldigt god tid.

En så ung häst som Hottis vill man inte trötta ut med för mycket framridning, samtidigt som han är i värsta tittåldern och behöver se sig omkring och bekanta sig med saker. Så det är en balansgång!

Inte behövdes så mycket tid till grooming heller med Hottis nya skinhead-frisyr. Det är ju annars förtvivlan över den ostyriga manen som brukar ta mest tid i förberedelserna.

Det var framriding på utebanan och det tyckte korna var intressant. Först kom en spejare, senare hela hjorden. Det orsakade lite tumult och Ebba blev osäker på om hon verkligen ville in på framridningsbanan ö h t. Inte pga av korna, utan pga de uppstissade hästarna och de nästan ännu mer uppstissade ryttarna. Men till slut valde hon att gå in på utebanan och började med att till fots visa Hottis kossorna. "Intressant" sa Hottis, men inte så mycket mera. Så då var det bara att värma igång.

Nu trampar jag säkert på någons ömma tå, men det här är en käpphäst! Jag tycker verkligen att om man tävlar westernhäst, även om det är en gångartshäst,  så går man INTE omkring och gnäller över  att det råkar finnas nyfikna kossor i landskapet. Att klaga på oönskade kor PÅ banan må så vara, men kossor BREDVID, näe. 

Åker man på en tävling förlagd på en lantbruksskola så kan där förekomma lantbruksdjur. Ingen överraskning.

Åker man på ett nationellt mästerskap för quarterhästar så SKA där finnas kossor och kosseklasser. Det är en del av det kulturarv vi förvaltar när vi köper oss en quarter eller paint, så bit ihop bara och gör det bästa av situationen! Träna för tusan! 

(Eller byt till en annan ridinriktining där det är kutym att gnälla på allt som låter eller rör på sig)

Så färdigtbitchat, tillbaks till tävlingen:

Det blev tid att rida i ridhuset också innan första Hunterklassen, så förberedelserna gick så bra som man kan önska sig!

Hottis första klass var Hunter under Saddle Allbreeds, och den var ganska full eftersom de flesta ville ha den som uppvärmning innan de officiella klasserna. Hottis var lite spänd och hade pyssel med galoppfattningarna. Han tyckte också att det fanns något läskigt på marken på övre kortsidan som man måste hoppa över... Men bitvis såg han även fin ut, så det var blandad kompott. En fjärdeplacering inleddes dagen med.Sedan kunde Ebba hoppa av och vila hans rygg lite medan paintarna körde sina officiella Hunterklasser.

Här skulle man kunna tro att det diskuteras banor, men man behöver ju inte lära sig något mönster i Hunter. I stället förklarar Ebba hur man rider in på banan i en NSBA-klass, vilket tydligen tävlingens yngsta deltagare hade bättre  koll på än domare och arrangörer...

NSBA har ju lite egna regler för hur klassen inleds och hur man delar ut priser efteråt. Mycket går ut på att verkligen presentera de deltagande ekipagen med härstamning och uppfödare. Ganska trevligt, tycker jag. Men när arrangören är ovan så kan det ta lite väl mycket tid.

Så nu är alla ekipagen på banan (men ryms ej i bild), nu kan de börja!

Lagom till NSBA-klasserna hade Hottis hunnit slappna av och kunde jobba på ett mer avspänt sätt.

Nu blev alla galopperna rätt! Fast snyggast tycker jag att han är när Ebba lyckas få en långsida för sig själva och kan fräsa på i ökad trav!

I NSBA Open blev det en andra placering och sedan blev det repris på det i NSBA Non Pro som hade ännu fler deltagare. Det var en riktigt nöjd ryttarina satt av sin lilla finniga guldklimp.

Hottis fick nu hänga med polaren Joey i en hage medan vi passade på att mingla runt och titta på andra klasser. Två coola killar som varken tycktes särskilt exalterade över att träffas så här på bortaplan eller bekymrade över när man skulle ta dem åt var sitt håll! Joey hade en lång dags väntan på Pleasureklasserna, medan Hottis nu var klar med sitt.

Vi bänkade oss för att följa Trailklasserna. Först banvandring. Då upptäckte domaren att han inte hade byggt riktigt klart, och så fick alla ekipagen vänta medan han gjorde om gjorde rätt. Såg lite kul ut.

Vänta nu, hur skulle jag ha det med galoppbommar nu igen...?

Ett mönster med mycket backa in i hinder...

En av få som lyckades få lite flyt i den knixiga banan var Carro på Miko.

Öppna grinden, och sedan blir det ännu mer backa...

 
Jeanette och Zam (bredvid fjordingen till vänster) gjorde också fina rundor och vann inte bara Allbreeds Trailen utan även båda NSBA-klasserna.

Finbesök på läktaren! Det var inte i förrgår han kom och tittade. Vilket inte hindrade honom från att genast påta sig rollen som Expertkommentator.   Helt opartiskt tyckte han Ebba red snyggast av alla!

Allt som allt en fin dag för alla inblandade   Stort tack till SPHA och alla tappra funktionärer för en trevlig och avspänd tävlingsdag!

 Vi uthärdade inte ända fram till Pleasureklasserna, men rapporterna gör gällande att Joey skötte sig fint. Kanske skriver Susanne ett eget inlägg när hon hunnit packa upp sina prylar, mockat ur nattbox och transport och alla andra efter-tävlings-sysslor?

Hottis och Joey laddar inför Summer Paint Show i Uppsala i morgon.
Vilket innebär att jag firar min första semesterdag med uppstigning 0530.
Jippi!

Vi stoppade Hottis i egen kupé över natten i förhoppning om att han ska hålla sig hel fram till avresa. Han slog genast i huvudet i luckan till foderautomaten.
Jaja, bara skorna sitter kvar så...
Han behöver ju mest kunna springa, inte tänka så mycket...

Jag fick ett litet ryck här i veckan och frågade Strängnäsbygdens Western Riders om jag fick efteranmäla mig och Boogie till deras tävling, och det fick jag. Bäst att passa på när hon känns fräsch och det finns en tävling inom rimligt åkavstånd.

Sara erbjöd sig att följa med och grooma. Det visade sig vara ett riktigt lyxerbjudande, för så proffsig grooming har jag aldrig haft förut! Hon organiserade groomingväskor, putsade häst, höll häst, påminde ryttaren om att dricka vatten, filmade och befann sig hela tiden precis där man behövde henne! Toppen!

Detta var vår andra WRAS-tävling någonsin så vi är ju inte uppklassade inom WRAS, och kunde därför välja fritt bland klasserna. E-klass är den lägsta nivån och tänkt som en prova-på-klass. Man behöver inte ens ha westernutrustning. Om jag förstår rätt ska man enligt kutym inte anmäla sig där om man inte är nybörjare i grenen. Men eftersom Boogie kan bete sig lite hur som helst på årets första tävling kändes det ändå skönt att kunna välja en Trail E som första försök. I WRAS får man rida på tränsbett och två händer upp till klass C.

Så vi började med E på två händer och tränsbett samt hjälm. Boogie var lite till sig på framridningsbanan och gnäggade lite. Dessutom stötte vi på hennes gamla hagkompis och ledarsto Snappy, och det stissade upp henne ytterligare. Jag ville inte nöta för mycket på framridningen eftersom jag anmält till 5 klasser totalt. Dessutom är det vi behöver trimma in oss på det som är inne i ridhuset, dvs högtalare och publik. Framridningsbanan var också väldigt gropig så jag var rädd för vrickningar. Så vi förflyttade oss till collecting ring så fort vi fick tillträde.

Boogie var lite spänd men genomförde första klassen så här:

Det kändes riktigt bra för att vara årets första försök! Sedan blev det prisutdelning och då märktes det desto tydligare att det var årets första. Dock blev hon inte hoppig, utan mer tiggig, och det är faktiskt mycket bättre med överdriven belöningsförväntan än den andra typen av stress.

Eftersom vi vann ombads vi göra ärevarv! Det var en ny erfarenhet, minst sagt, eftersom vi aldrig vunnit en WRAS-klass förut. Till detta spelades av någon anledning signaturmelodin från TV-serien Dallas. Boogie tyckte det var kul att få galoppera av sig lite uppbyggd laddning och när vi susade ut i collecting ring igen undrade jag lite över hur bra det här egentligen var för sinnesstämningen?

Inte så mycket tid att grubbla över det eftersom det nu var dags för Trail D. Jag tog även den på tränsbett men uppgraderade mig från hjälm till hatt. Första delen över travbommarna kom inte med på filmen.

Jag tror vi var 11 startande och vi kom på 1:a plats även i denna klass. Nytt ärevarv till Dallasmusiken. Yeehaa sa Boogie.

Omladdning inför vår sista förmiddagsklass, Trail C. 9 startande, varav först ut Ulrika på Snappy. De satte en kanonrunda! Jag bytte till stångbettet enligt min upptrappningsplan. Jag startade sist, så det hann bli mycket tid i collecting ring. Kändes direkt över första bommarna att Boogie kroknat lite för hon klonkade. Bakbenen var inte med. Då kroknade även jag mentalt och började gräma mig över att jag inte varit bättre på att hålla igång henne under väntetiden. Inne i collecting ring fick man bara skritta runt på en liten yta och hon hade nog behövt fräschas upp i lite trav. Snirkliga travbommar i serpentiner är annars hennes specialitet så hon borde inte klonka... Ni hör själva, ett sådant här fokustapp har man inte tid och råd med mitt i en trailbana, så medan jag grubblade över missar i förberedelsen så fortsatte misstagen att hopa sig på banan! Plötsligt höll jag på att rida fel väg också!

Jaja, nu var hon i alla fall helt avspänd på prisutdelningen och stod avslappnat på lång tygel. Bredvid sin gamla kompis Snappy som hon varit så glad på stallplan att få träffa igen efter nästan 1 1/2 år. Boogie kom på 3e plats i den här klassen, trots våra missar, och vann en tung påse hästgodis. Så passande!   

Så steg jublet på läktaren när Ullis och Snappy kom 1a, men det var lugnt för Boogies del. Hur avspänd som helst. Men så startade den där Dallasmusiken och Snappy fick galoppera iväg. Då brann det i huvudet på lilla kossehästen! Hon har nyss återförenats med sin gamla väninna och truppledare, och så ska hon stå stilla medans kompisen får dra järnet!!!  Lagom roligt att sitta på studsande, icke kontaktbar häst, på en hand och med en tung påse i den andra. Men vi överlevde det också!

Så fick vi lunchpaus, och jag lastade faktiskt på Boogie på släpet medan vi gick och åt. Hon klev villigt in där, men var inte intresserad av sin mat. Sedan hon blev Active Stable häst är ju inte maten lika överprioriterad längre.

Efter lunch hade vi två western horsemanship klasser, D och C. Horsemanship är ju min hatgren... Jag gillar inte det här vänta vänta vänta, 30 sek prestation, och så vänta vänta vänta. Plus att vi sliter med railworkdelen, så även när vi gör ett bra mönster så är det svårt att lyckas placera sig bra. Men nu ville jag ha revansch på mig själv efter min koncentrationsmiss, så nu var ambitionen att hålla mitt eget fokus på topp!

Jag värmde upp på en annan utebana än den gropiga, denna var i stället stenhård. Så sa någon att nu börjar klassen så då blev det en galopp över gräsytorna upp till ridhuset. Men det var falskt alarm, det var långt kvar. I stället blev det en ny lång väntan i collecting ring. Den väntetiden livade Boogie upp genom att bocka loss så fort Dallas-introt drog

igång i klassen före oss. Jag kan ju bara gissa hur sugna mina medtävlande var på att ställa upp bredvid min häst efter det...

(Lite fascinerande hur hon diskriminerar mellan olika låtar. Samt hur få repetioner det behövdes för att skapa en association till den speciella musiken. )

Nåväl, hittills hade vi bara brallat "utom tävlan". Ny klass, ny tag! Jag tog hatgrenen vid hornen och lät alla goda råd jag någonsin fått av Anki och Jonna genomsyra min kropp. Här jäklar skulle ridas WH! Med fokus och attityd!

Mönstret kändes ok, men efterföljande railwork var kaos. Det var minst 12 hästar i klassen och tämligen rörigt. Då funkar inte galoppen på Boogie. Hon bryter av så fort hon tycker någon är i vägen. Man får ju köra om långsammare ekipage, men här blev det i bland både 3 och 4 filigt, och det var för svårt. Domaren sa efteråt att vi hade vunnit på mönstret, men hade alldeles för dåligt railwork. Nu blev det en andraplats, och det var snällt nog tycker jag. Vi har väldigt mycket jobb framför oss om Boogie ska bli bra på railwork. Positivt i alla fall att de som sett Boogie i flera år tycker att hon ändå ser "snällare" ut. Det stämmer nog bra, hon är inte så arg (läs osäker) på okända hästar längre.

Tydligen var det färdigskuttat till Dallastrudelutten, för det gick alldeles utmärkt att låta någon annan rejsa runt denna gång.

Så omladdning till vår sista klass, Western Horsemanship C. 9 startande, så lite mer plats på banan. Mönstret gick ok, och railwork var nu något bättre. Något... Så vi fick avsluta dagen med ytterligare en vinst och ett ärevarv!

Så sammantaget en rolig och bra start på tävlingåret för Boogie! Tävlingen var väldigt välordnad med trevliga, hjälpsamma funktionärer och bra organisation. Håkan Forsström dömde och hade gjort bra banor och mönster med lagom svårighetsgrad i förhållande till klassen. Trevliga trailbanor med flyt i, men så var han ju med på Kimura-clinicen också   

Väldigt roligt också att träffa många bekanta ansikten jag inte sett på ett tag! Samt den härliga supportergruppen Bella, Emil och Sara så klart!