Upp i gryningen för att hämta Cathy på hotellet. Eftersom hennes värsta mardröm är att missa flyg och inte komma hem till sina älskade hundar på utsatt tid, så skulle vi åka extra tidigt. Trots goda ambitioner att vara i god tid lyckas jag bli 10 minuter sen och möts av en sammanbiten, blek Cathy som kastar in bagaget i bilen och hyperventilerar hela vägen ut på E:4an. Jag lyckas övertyga henne om att vi fortfarande har gigantiska marginaler och trafiken är lugn. Så småningom tinar stämningen och vi har massor att prata om. Så mycket att jag MISSAR Arlanda-avfarten. Hjärtat stannar nästan i kroppen på mig. Nu är det min tur att hyperventilera. Hur kan jag råka utsätta just Cathy för detta, när jag lämnat och hämtat folk på samma ställe hela veckan!!!

Nåväl, vi har fortfarande massor med tid. Inga problem, förrän vi kommer fram till Arlanda och upptäcker att det inte går att checka in till hennes flyg. Planet har ett tekniskt fel och kanske inte kommer att avgå.

Först vägrar de att boka om henne, trots att minsta lilla försening kommer att göra att hon missar det tighta bytet i Amsterdam. Cathy letar efter någon att strypa. Alla hennes värsta mardrömmar håller just  på att gå i uppfyllelse. Men vi hittar en liten ängel på KLM som förstår att här har vi en briserande amerikanska på gång, och som bokar om henne till ett SAS-flyg via Köpenhamn i stället. Vi väcker hundvakten mitt i natten i Seattle och meddelar att matte blir 2 timmar senare än det var tänkt, var snäll och ge hundarna kvällsmat i morgon också. Sedan är Cathy redo att kyssa och krama alla inblandande, trots att hon kommer att få spendera 4-5 timmar extra på Arlanda i väntan på det nya flyget.

Jag lotsar henne ända till säkerhetskontrollen och håller tummarna för att hon snart är hemma hos sina älsklingar.

Bobs avfärd var inte alls så dramatisk. Honom satte jag på tåget till Borlänge där han ska hålla  Chicken Camps hos Marie. (Dit ska jag också på onsdag för min första dust med hönorna.) Bob reser tydligen utan mobiltelefon och han hade ändå tappat lappen med Maries nummer. Inga problem. Han är lugnt övertygad om att om något hakar upp sig på vägen, så sätter man sig bara ner och väntar. Förr eller senare dyker någon upp och hittar en!

Aha, tänkte jag, därav skjortorna! De syns ju bra i folkmängder!

Marias limo-service hade nu bara 3 körningar kvar på dagsschemat: köra hem hundmat, hämta barn på skolan, köra barn til ridning.

Jag kände mig  som Bobs bud-korpar:

Tom bil = hämta något

Full bil = leverera något.

 

Anna H

1 oktober 2007 23:56

Vilken toppenhelg det har varit - jag är fortfarande i ett euforiskt tillstånd. Vad spännande med Chicken Camp! Bob Bailey har en härlig inställning till saker och ting verkar det som :-)

http://web.telia.com/~u25803499

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...