Idag hade jag barnpassning (heter det ju inte alls när det är barnens far som är hemma med barnen!) så jag passade på att åka ut till stallet ensam efter jobbet. Det är så lungt och skönt där på kvällarna, eftersom de flesta hästarna rids på dagtid. Jag provade nya vintertäcket och snaggade Boogie i nacken. Snaggen ska vara samma längd som örat om man viker det bakåt, men tidigare ägare måste ha måttat som på en åsna, så jag ska försöka låta lite av det stå på punkig utväxt till våren.

Sedan klickertränade vi ett ordentligt pass. Först apportering. Målsättningen var att få henne att plocka upp apporten från golvet, vilket tidigare varit svårt. Jag höll gradvis allt närmare golvet, men när den till slut hamnar på golvet händer ofta att hon över går i annan aktivitet. (Snusa runt på golvet eller bjuda andra betenden som titta åt sidan). Nu försökte jag hitta ett mellan läge mellan hålla ett par cm ovanför golvet och lägga på golvet genom att lägga ena ändan av apporten på mina tår. Det funkade rätt bra, förtutom att Boogie bet mig i smalbenet två gånger. (Inte hårt!)Sista 5 repetitionerna tog hon den från golvet.

Sedan körde vi titta åt vänster och titta åt höger samt sänk huvudet. Det sista har jag lagt kommando på, och nu började jag käckt lägga kommando på höger och vänster också. Jag är ju inte ute efter någon större precision i beteendena, och hästar verkar allmänt lite sämre på stimuluskontroll än hundar, så bäst att börja i tid!

Att vi har kört mycket apportering verkar ha gjort Boogie väldigt benägen att prova att bita i allt möjligt som grimskaft och tygeländar. Hon lyckas till och med köra håll fast på stångbettsskänkeln ibland. Mig gör det inget att hon provar sig fram, hon måste ju få undersöka NÄR det lönar sig och när det INTE lönar sig, för att bli mer klickerklok. Men det kommer ju en och annan kommentar från andra i stallet.... Att det skulle vara hovtargetträning som gjorde att hon välte en skottkärra i hagen tror jag  inte. Hon var enligt tidigare ägare en påhittig och nyfiken häst även innan hon kom till oss. Det finns ju även helt oklickade hästar i stallet som kastar täcken omkring sig i stallgången, halar in hösilage i boxen och allmänt "opererar" i miljön.

Här om veckan fick Ebba ett erbjudande av Fröken Anki som hon inte kunde motstå. Ville hon vara med och rida Boogie en dag på clinic för Manuela Witt? Det ville hon, utan tvekan.

Clinic är det hästfolk kallar kurs, och Manuela Witt är flerfaldig EM-medaljör i diverse westerngrenar. Klart att en tioåring som varit  hästägare i 3 månader och ridit western lika länge ska få vara med på sånt!?

Den hästägande modern fick nu raskt lära sig att organisera sig beträffande hästtransporter, dragkrokar och diverse utrustning.

Försökte övningsköra i smyg en sen kväll på stallbacken men det gick inget vidare. Bromsen hoppade i på lånetransporten, det blev djupa spår i gruset och jag behövde hjälp nästa morgon att få loss eländet. Tur att det finns så många vänliga hjälpsamma själar i detta stall.

Avresa i gryningen lördag morgon. För säkerhets skull plockade vi först upp den rutinerade 11-åringen Moa som minsann groomat åt Anki på SM och kan det mesta. Med hennes hjälp lyckades vi klä på Boogie enligt konstens alla regler och packa alla grejer. I kolmörker skulle sedan hästen lastas för första gången sedan hon kom till oss. Inga större problem tyckte snälla, bussiga Boogie som glatt traskade in till det väntande hönätet.

Konvojen med transporter gav sig av och jag såg till att hamna sist för att få köra i mitt eget tempo. Alldeles för långsamt, tyckte baksäteschaufförerna Moa och Ebba. "Men mamma, hur svårt kan det va'?"

Vi tog oss fram till Stigsbergs Gård och tack och lov fick man parkera på en stor ridbana. Inga trixiga svängar inför publik alltså!

Boogie installerades i en liten rasthage och vi begav oss till frukost och gruppindelning. Ebba var enda barnet denna gång. Deltagarna delades i tre grupper och Ebba skulle rida i tredje gruppen. Det gav oss gott om tid för förberedelser, vilket i Ebbas fall mest bestod av fnitter med Moa! Fast de gjorde i ordning Boogie på nolltid tillsammans också.

Första ridpasset bestod av sitsträning. Manuela kommenderade ner ledare till hästarna för att ryttarna skulle kunna fokusera på sig själva. Jag trodde Ebba skulle surna till här, men när det skulle göras i sällskap med vuxna som dessutom tävlat med sina kusar, så fanns det inget pinsamt i att gå tillbaka till grunderna!

Jättenyttiga övningar för att hitta sin balans, sina sittben och kunna följa hästens rörelser. Och Boogie, hon skötte sig så fint i nytt ridhus och med obekanta hästar runt om.

På eftermiddagen blev det bommar som hjälp till ryttaren att hitta rytmen i hästens rörelser, och mycket "lek med sitsen" som Manuela kallade det. Rida lätt, "two-point" och sitta ner omvartannat. Så småningom ledde övningarna fram till galoppfattningar.

Manuela tyckte att Ebba skött sig bra, och det tycker jag med. Med instruktioner på engelska och allt. Boogie skötte sig dessutom som den lilla pärla vi hoppats och trott att hon skulle vara.

Hemresa, igen i mörker. Allt gick fint tills dess det var dags att parkera släpet på parkeringen. Backa med släp i löst grus och kolmörker är inte min gren! Ska öva på det, utan tisdpress och i dagsljus, innan vi ska i väg nästa gång.

Jag är anmäld till Manuelas clinics i mars och maj, men misstänker att jag kommer att få fightas med Ebba om vem som ska rida...