Tack snälla alla, för intressanta kommentarer och vänliga tillrop de senaste dagarna!

Det kanske inte framgår så tydligt i stridens hetta att det faktiskt är vansinnigt roligt att vara på Chicken Camp. Också! Ingen annanstans kan man väl få uppleva denna förtätade och totalt koncentrerade träningsatmosfär! Snacka om HÄR och NU! Man har ingen aning om vad som händer i världen utanför. Man ser inte ens vad som händer vid bordet bredvid. När TV dök upp för att filma märkte vi inte att de intervjuade folk bredvid vårt bord, det såg vi först på inslaget efteråt.

Med mig hem har jag massor med intressanta tankar kring utsläckning, beteendeekonomi, belöningsprocesser, träningsmönster, stimuluskontroll och mycket mer. Min eminenta coach Ninnie har sammanfattat kloka "post-Bob" tankar här

Kopplingen mellan träningsmetod och förhållningssätt gentemot tvåbenta elever är alltid intressant! Rent teoretiskt borde det gå hand i hand, men i praktiken ser det inte alltid ut så. Nu ska ingen tro att Bob på något sätt är otrevlig mot sina kursdeltagare. Absolut inte! Han gjorde dessutom sitt bästa för att betona att det inte var resultatet med hönan som var det viktiga, utan vad man lärde sig. Men människan är nu en gång så funtad att man vill uppnå resultat, konkreta visuella sådana. Spelar ingen roll att jag efteråt får höra att bara 15-20 % förväntas klara en viss uppgift, då vill jag höra till de procenten för att vara nöjd med min instats. Kanske iofs något jag borde söka för?

På Chicken Camp 1 delades det ut sådana små kort som Mia nämner i sin kommentar. Då hade vårt bord så många att vi till slut tyckte det blev genant. (Människan är verkligen ett komplicerat djur att belöna!) Men  sådana förekom inte denna gång, och som sagt såg vi väldigt lite av Bob vid vårt bord.

En av biverkningarna med klickerträning är att ingenting längre går att skylla på djuret man tränar. Jag får det jag förstärker, mitt djur är en spegling av min förmåga som tränare, det är inte mina avsikter som räknas, det är vad jag gör osv osv. Helt sant förstås, men gör det inte alltid lättare att bära.  Det är bara jag som grävt gropen jag står i. Hunden/hönan/hästen är förstås helt oskyldig och ovetande. Finns bara en person kvar att rikta frustrationen mot, och det är jag själv! Det kräver ett visst mått av mognad och självdistans att hantera! Don't take yourself too seriously, hette det ju också...

En illustrativ pedagog

Denna nya hönsfria arbetsvecka inleddes med ridlektion för Anki. Bara jag såg traven med koner i hörnet av ridhuset, knöt det sig i magen. Vad som helst, bara  inte mönster med röda och gula koner bad jag! I stället fick jag lära mig ett nytt sätt att använda sporren så den liksom bara rullar över Boogies päls utan att pressa. Då blir den bara en signal att flytta i sidled, inte ett hot som hon försvarar sig mot.  Jag fick också rida med handen i västfickan för att slappna av mer i armbågen. När man rider på en hand får man ju en hand över som man förväntas hålla på ett naturligt sätt utan att det inverkar negativt på sitsen. Handen i fickan är ett typiskt exempel på Ankis kreativa lösningar för att få ryttaren att ändra på något.

Engagemang!

Anki har ingen formell pedagogisk utbildning. (Innan hon blev professionell tränare styckade hon höns åt Kronfågel!) Men hon är ta mig tusan en av de bästa pedagoger jag sprungit på  (och jag träffar ju en del i mitt andra yrke också).

Utrustad med ett oändligt tålamod och en fenomenal förmåga att alltid hitta något sätt att kommunicera med eleven så att man ändrar sitt beteende.

Tydliga instruktioner!

Påbörjar vi något, är lektionen aldrig slut förrän man fått lyckas med övningen. Hon kan konsten att dela upp övningar, både för häst och ryttare så man får lära sig en sak i taget.  Inlärningsplatåer tror hon inte på heller, så så fort man fått till en grej går hon vidare till nästa. (Också helt rätt enlig Bob & co , med rätt satta kriterier uppstår inte platåer, inlärningskurvan blir snarare en rät linje på väg upp!)

Man får omedelbar feedback, och mycket av den positiva varan. Helt och hållet beroendeframkallande! 

Sveriges bästa westerninstruktör!

 

Jenny W

31 oktober 2008 10:20

Ja, visst kan det vara frustrerande att ta på sig skulden för "allt" emellanåt. Ibland känns det lite konstigt när en del träningskompisar - som inte alltid är varken snälla eller rättvisa mot sina hundar - åker hem helnöjda med "sin insats", medan man själv grämer sig över felplanerad övning, dålig timing eller vad det nu kan vara.

Förhoppningsvis är "god hundträning" ett bra medel för att lära människan att se och uppmärksamma allt positivt som sker kring oss varje dag. Och förhoppingsvis sprider det sig snabbt så att färre och färre hundar behöver behandlas illa helt i onödan.

Tänk så lätt det var när man bara kunde sammanfatta alla sina tekniska misstag och sin okunskap med att "hunden jävlas med mig på tävling"!;-)

http://www.freewebs.com/hundraprocent

 

lotta

31 oktober 2008 16:13

Det var lättare förr ..before, klicker;)
skämt åsido..jag håller fullständigt med er!

http://www.juniocola.bloggagratis.se

 

AK

2 november 2008 15:26

Det framgår alldeles tydligt att ni hade kul och att det var inspirerande!
Men det är intressant att läsa och fundera om vikten av pos. först. även från instruktören.

 

Maria Y

2 november 2008 22:34

Fastän vi VET att postiv förstärkning är det mest kraftfulla verktyget för att verkligen förändra våra djurs beteenden, så har vi förbaskat svårt att utnyttja det fullt ut när det gäller oss själva!
Handen på hjärtat - hur ofta analyserar man sin egen träning genom att gå igenom och lista alla saker man gjorde bra och LYCKADES med under passet? Att ge positiv förstärkning till sig själv är det svåraste av allt, tycker jag...

 

Ann-Louise

8 november 2008 18:21

Ola senorita! Long time no seen! Nu är jag tillbaka i verkligheten efter en tids hysteriskt jobb och slit :-). Ska uppdatera mig på vad du skrivit om Bob, Borlänge och annat. Skulle ju varit med men avbokade pga att allt händer just nu. Hann helt enkelt inte.
Ska du på E.O.? Jag ska och hoppas träffa dig och Boogie där.

http://hastochhund.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...