Har beställt lite livsnödvändigt westernjox  på Sheplers i USA.

2 dygn senare finns prylarna i Sverige. Ganska imponerande service, eller hur?

Men det tar ytterligare 4 dygn för DHL att lista ut hur man kör till min adress. Mindre imponerande, särskilt om man påminner sig att de redan levererat diverse försändelser vid minst 8 tillfälllen det senaste året. Den chauffören som dumpade en hel lastpall hundmat i ösregnet på gräsmattan och sedan körde fast med jättelastbilen i uppfarten, åtminstone han borde väl kunna minnas var han var?

Vilken toppenhelg vi har haft! Sandviken Corn Horse Show blev en succé för ”Team Anki” på alla plan, trots att tävlingen tycktes arrangeras av Basil Fawlty med familj.

Det var ett relativt stort arrangemang med både AQHA-klasser (quarterhästar) och APHA-klasser (painthästar) och dessutom en massa All breeds-klasser och diverse cuper.

Periodvis tävlingar i två ridhus parallellt och framridning på utebanan som låg 500 m från ingången till tävlingsarenan. Tids-schemat var i ständig förändring och tävlingsledning och sekretariat verkade inte  ha tillgång till samma information. Kort sagt, det var ett evigt rännande för att lyckas ha koll på var man skulle vara och när! Eftersom många av funktionärerna jobbade efter Basils paroll (”Det är väl ingen konst att sköta ett hotell om det inte vore för gästerna”) så var informationssökandet stundtals ganska otrevligt. Men när man reser i sällskap med spralliga tjejer som Bella och Kicki, och under Ankis trygga vingar, så kan man ta dylika avhyvlingar med en klackspark och fokusera på sitt tävlande ändå!

Ur mitt perspektiv var tävlingen idealiskt upplagd för Projekt Tävlingsrehabilitera Boogie. Vi kom på torsdagen. Anki hann rida Boogie i stora ridhuset, till musik och bland speedade reininghästar, på kvällen. Alla cuper och Allbreedsklasser gjorde att jag fått in 4 Trail-starter med Anki på Boogie under helgen, mot normalt 1-2. Själv skulle jag rida Novice Amateur och Amateur Trail.  Det känns vettigast att satsa på Trail i första hand, då uppgifterna med bommar och andra hinder ger Boogie något konkret att fokusera på. Dessutom tycker jag själv att det är den roligaste grenen! Jag gillar konkreta saker, jag med…

Att Boogie får tävla många gånger med Anki på ryggen betyder att hon får många upplevelser av att guidas runt av någon som både är helt lugn och helt säker på hur allt ska gå till. Och som dessutom kan hjälpa hästen med smarta placeringar så uppgifterna blir så enkla som möjligt.

Fredagen började för vår del med Allbreeds Trail. Eftersom det inte varit några uppvärmningsklasser så räknade nog både Anki och jag med att det skulle vara lite rampfeber för Boogies del. Men hon bara gled in och satte den, som ingenting! Första placering, blå rosett och 300 kr! Denna tävling hade satsat hårt på sponsorer och delade ut prispengar. Lite komiskt hur glada alla blev över att få några hundralappar, i en sport med många tusenlappar per tävling i omkostnader!

Under tiden haltrade Kicki med Penny, dvs var med i utställningsdelen av tävlingen ”Halter”.

De kom 3:a i sin klass! Bella red Allbreeds Trail Gooseberry, en klass för dem som inte tävlat med än 3 gånger tidigare. Det var Bella och Simplys andra tävling, och de vann klassen klockrent! En mycket bra start på tävlingarna för oss alla!

På eftermiddagen red Anki Penny i Junior Pleasure och kom 4:a. Sedan var det dags för första deltävlingen i Trail cupen för Anki och Boogie. Inga nerver nu heller, och ytterligare en vinst!

Flera hästar hade bekymmer med den lite speciella bro som användes på denna tävling. Den var smal och hade höga räcken. Boogie hade tvekat något i första klassen på morgonen, men hade i följande inga bekymmer. Eftersom hon är kortbent och rund var det dock hela tiden risk att fastna med ryttarens fötter i räcket!

Tantfnitterklubben firade med middag på anrika Högbo Brukshotell (där vi bodde i den sk Sportbyn) övervakade av Ebba. Vi behövde bara lukta på vinkorken för att gå igång!

På lördag var det tidig start för trailryttare. Deltävling 2 i cupen var första klass med första start 8.30 Startlistor saknades, liksom bana och banbyggare. 8.20 undrade vi om det kanske skulle bli luft-Trail med fiktiva bommar.  Så småningom dök både funktionärer och bommar upp och klassen kunde rulla i gång.  Denna gång fick Anki och Boogie nöja sig med andra platsen. Vid grinden fanns en dekorationsväxt i plast fastsurrad. Boogie gick fint igenom grinden, skulle starta upp i trav mot en serpentin, men snabb som en muräna slänger hon ut nosen och tar en rejäl tugga av plastträdet! Totalt låg de ändå i ledningen.

På förmiddagen hårdsatsade Bella och Simply på Gooseberry-pokalen och deltog både i Gooseberry Pleasure och Gooseberry Horsemanship. Gooseberry reining avstod de i alla fall ifrån! I Pleasure kom de 5:a och i Horsemanship 1:a.

Sedan fick hästarna lunch och vila. Eftermiddagspasset innehöll för vår del både Novice Amateur Trail för Bella och mig och sedan Anki på våra hästar i Open Senior Trail.

Boogie kändes lite lat på framridningen och lite osammanhängande i galoppen. Anki har hela helgen funnits med på framridningen och coachat sina adepter, så efter ett par enkla instruktioner från henne kändes allt mycket bättre. Sedan går hon banan med oss, och ger förslag på hur man ska rida och planera vägar. Förutom jag och Bella, så var Linda och Bettan med i klungan som stegade runt tills ena domaren schasade bort oss.

Det känns som om vi nu hittat ett bra sätt att hantera Boogie under väntan på start. Man håller henne sysselsatt helt enkelt, och ignorerar gatefunktionärens instruktioner om att stå stilla och vänta på en angiven plats medan ekipaget före rider. Det som har funnits kvar av freak-tendenser är nämligen vid applåder och tjut från publiken när föregående häst avslutar. Men håller man henne i rask trav går det prima och man kan rida in med samlad häst i stället för att studsa in på en rodeohäst. Tricket är att hela tiden hålla ögonkontakt med gaten också!

Min bana började med grinden och den där fördömda växten!  Jag säger lugnt till henne i förebyggande syfte att låta bli växten, ungefär som när vi ska passera nån god buske i skogen. Grinden går prima, sedan är det galopp, fattningen funkar men hela hästen glider ur kurs, på väg mot nästa dekorationsväxt vid gaten! Precis som i skogen tänker hon satsa på nästa buske i stället! Med mycket ytterskänkel lyckas jag komma in i rätt riktning igen, men Boogie drar tydligen med sig växten med svansen i stället. Resten av galoppen med bommar går bra, ryggning likaså. På bron fastnar jag lite med höger stigbygel och måste låta foten glida ur för att komma loss. Vi får till trav ändå medan jag letar i foten igen.  Höger galopp över bommar och en avslutande upphöjd skrittbom.  Mönstret slutar längst bort på banan, så när de läskiga applåderna kommer är man långt hemifrån tycker Boogie och sätter av i galopp.  Men hon går att få stopp på och vi kan trava ut i hyffsad stil. Hela övningen kändes rätt speedad jämfört med hemma, men vi får positiv feedback från Anki. Det betyder nästan mer än själva resultatet!

Det här är en sk dubbel AQHA-show med två domare och alltså två resultatlistor. Boogie och jag kommer 1:a för ena domaren och 4:a för den andra. (Bettan på Cattis precis tvärtom. )

Sedan var det dags för Open Senior Trail för Anki på Boogie och Simply, också dubbel AQHA-klass.  Liknande bana som min, fast med fler svårigheter inlagda. Bland annat den där vattenboxen vi övat på hemma. Anki rider Boogie först. Inget växtätande denna gång, kanske har hon konstaterat att plast inte är så gott? Vid backningen får hon ett islag i vinkeln, trots att det ser så lugnt och fint ut alltihopa. Backningen är placerade rakt under läktaren, men Boogie är så samlad och fin! Efter bron kommer den torrlagda vattenmattan och Boogie saktar in, länger på halsen, tittar  och fnyser, var i hela friden har de gjort av vattnet? Det ska ju vara vatten att gå i här! Vi har ju övat på det!

Vi försöker kväva fnissattacker på läktaren, hon ser för dråplig ut i sin förundran! (Simply ser sedan likadan ut, han hade ju också övat på fotbad.) Boogie avslutar i god stil, och modiga Fröken ger lång tygel när applåderna kommer i stället för att hålla igen. Helt rätt taktik förstås!

Boogie kommer 2:a och 3.a för de olika domarna, Simply kommer 1:a och 4:a.

Ännu en lyckad dag avslutas med snabbmat på McD och sedan fnittrigt pyjamas party på hotellet.

På tävlingens sista dag var det Bella och Kicki som hade tidigt start. Jag kunde för första gången avnjuta hotellfrukosten.  Bella och Kicki tävlade i Horsemanship. Bella kom 4.a i Amateur Horsemanship och blev samtidigt utsedd till vinnare av Gooseberry-pokalen. Simply fick ett stiligt täcke i amerikanska färger.

Jag fick sedan massor av hjälp på framridningen av Anki. I Amateur-trailen var det lite knixigare bana med bl a ett galoppombyte. Inget vi egentligen är mogna för, men man kan göra ett s k enkelt byte där man går ned i trav något steg emellan. Kruxet är att våra fattningar från trav är våra sämsta… Nåväl, man gör sitt bästa utifrån vad man kan just nu.

Jag är nöjd med ritten även om bytet inte blev så snyggt. Boogie är lite speedad där inne, men ändå med och jag kan allt mer fokusera på mönstret och vad jag ska göra, än på vad hon tänker göra, så att säga.  Upphöjda skrittbommar är något vi får lägga mer tid på framöver, det är svårt att inte klonka på dem! Vår ritt räckte till 3:e resp. 4:e plats för de olika domarna.

Boogie hann få ladda om med lunch innan den spännande Trail-cup finalen. Att få tag på mönstret till finalen var inte lätt, och vi tror nästan det var något tävlingsledningen snodde ihop under sin middag på lördagen. På söndag morgon fanns det nämligen i alla fall en handritad skiss att utgå ifrån.

6 hade gått till final, och nu nollställdes tidigare resultat. Banan var väldigt knixig och trång, med lite udda avstånd mellan bommarna, så det var få ritter som såg rytmiska och flytande ut.  Boogie och Anki gjorde verkligen sitt bästa, men hade svårt bland galoppbommarna. Det blev fel galopp och nåt stopp när Boogie helt enkelt inte visste hur hon skulle placera sig. Men trots att det blev svårt, höll hon ihop mentalt! Hon till och med stod avslappnat på lång tygel under en mycket stimmig prisutdelning. Boogie kom på 4:e plats, och vi är hur nöjda som helst!  Hon har varit så cool hela helgen, och det var långt över våra målsättningar med resan!

Nu längtar vi efter nästa gång vi ska få ut och tävla ihop med vårt glada, fnittriga, entusiastiska gäng av Anki-hangarounds! Som tur är, är det bara 3 veckor till Nationals!

Att äga lagotto kan vara väldigt socialt. Speciellt för några år sedan var det omöjligt att röra sig med hunden i tättbebyggda områden utan att ständigt bli tilltalad av människor som antingen tänkte köpa, hade köpt eller kände någon som funderade på att köpa lagotto. Sedan kom en period när man fick kontakt med en massa folk som hade åsikter om sina vänner och bekantas lagottoinnehav, som de nödvändigt måste få lufta med första bästa lagottägare de sprang på. Dessutom var jag i flera år aktiv inom lagottoklubben på olika sätt, inte minst som omplaceringsombud. Just det genererade många intressanta telefonsamtal på märkliga tider.

Men nu har det varit rätt lugnt på sistone. Tills i förmiddags. Jag var i stallet, för ovanlighetens skull utan hundar. De låg hemma och hade sovmorgon med husse. Plötsligt stoppar tre paranta damer i övre-övre medelåldern samt 1 st lagottotik in huvudet i hallen och hojtar ”hallå – hallå!”. Både maken och Tosca drabbades av lätt panik, maken eftersom han inte hunnit klä på sig ännu och definitivt inte väntade nåt besök, Tosca för att hon helt enkelt har lite svårt att träffa nya hundar rätt upp och ned i hallen utan förvarning. (Gamla polare inga problem, nya kompisar behöver hon tid på sig att kolla in på en promenad).

De tre damerna gick på viltspårkurs hos grannen och hade på nåt sätt listat ut att deras hund var släkt med Tosca. Alltså kliver man rakt in och tar sig en titt, eller hur?

Med Tosca stresskällandes, hopkrupen med svansen under magen, i ett hörn, bombarderades min stackars måttligt hundintresserade make med frågor om vad hon åt för foder, hur mycket hon vägde, vilka meriter hon hade och varför hon inte hade någon päls*? Hur hon såg ut med päls? Skulle hon ha några valpar, och i så fall med vem? Och varför har hon inte gått viltspår?  Maken försökte förtvivlat nå mig på mobilen men jag såsade väl som bäst omkring och fyllde vattenkar på Skällsta med mobilen kvar i stallet. Han blackoutade totalt och kom inte ihåg någonting om Tosca och hennes liv och leverne. Damerna uppfattade  honom troligen som en riktigt tafflig stackare, dessutom med en psykiskt störd och säker totalt understimulerad stackars hund, så nu överöstes han i stället med goda råd om pälsvård, hundfoder och träningsmetoder. Han minns inte hur han blev av med dem, han minns bara att han fick i uppdrag att se till att Tosca kommer med på Ingvars viltspårkurser så fort som möjligt.

Dessutom törs han inte vara ensam hemma med hundarna mer i sommar, damerna skulle visst gå nån fortsättningskurs också….

Så här ser det ut när man har 300 AQHA points:

A Double Speed Dose (Kul namn med tanke på grundtempot)

Nu är det bara ett par dagar kvar tills vi ska på tävling igen. Fredag-lördag-söndag är det Corn Horse Show i Sandviken med både quarterhästar och painthästar.

Denna vända blir damernas: Bella, Kicki och jag. Våra ungdomar har bangat och tagit ledigt! Fröken Anki har vi tack och lov lyckats övertala att följa med och hålla styr på oss tre spralliga Novice Amateurer.

Jag har inte varit på just denna tävling förut, tydligen är den ett gammalt arrangemang som återuppstått på något vis. Denna gång på min gamla ridskola från tonåren! Det blir extra kul att få rida in i det ridhuset, nu på egen häst! (Fast hade nån spåtant på 80-talet sagt till mig att jag om 25 år skulle rida in där  iförd cowboyhatt och swarowski-kristaller hade jag nog fnissat på mig!)

Det finns en massa extra klasser och cuper utanför det officiella AQHA-programmet, vilket gagnar våra syften perfekt! Jag får nämligen in Anki på Boogie på minst 4 olika Trailbanor under helgen. Att lotsas runt av stencoola Anki måste ju vara det allra bästa sättet för Boogie att få uppleva att tävling inte är något att stressa upp sig över!

Men jag tar mig jag också, om jag får säga det själv ;-) Så jag inbillar mig att även mina amatörklasser kommer att bli bra träning för Boogie.

Roade mig med att läsa blogginläggen om förra årets clinics och tävlingar, och visst tusan finns det väl tecken på utveckling även för min del? Även om man inte kan låta bli att önska att man var lika snabblärd som en 12-åring...

Rätt så metodiskt har vi under det gångna året, tillsammans med Anki förstås, betat av "hjärnspöken" som galoppbommar på böjda spår, trånga boxar att vända i, och trassliga backningslabyrinter. Gradvis börjar det kännas som att jag faktiskt kan lotsa och guida istället för att stressa och vara i vägen för den stackars hästen.

Förståelsen för vad som förväntas i de olika hindren har också ökat. Det har varit så nyttigt att vara ute och tävla, prova och klanta tilll, samt att även få se andra ekipage jobba.

Anki hade dessutom en suverän endagskurs med oss förra helgen när vi fick gå igenom hur hinder bedömdes. Det räcker ju inte bara med att ta sig igenom dem, utan klonk, det ska ju göras med schvung, finess och Colgate-smile också för full utdelning!

Så idag gjorde jag grind och försökte göra den snabbare, med mer flyt i rörelsen. Boogie börjar bli riktigt bra på att följa små hjälper direkt (och att inte bita i repet.) Mitt största bestyr är att inte använda tygelhanden för mycket, men det är genomgående i alla styrmingar vi gör.

Sedan vände vi i box, både åt höger och vänster, och det går så fint, så fint åt båda håll numera! Väldigt sällan klonk, och definitivt inget sånt "boxsprängande" som vi hade för ett år sedan!

Vi backade i labyrint, och det var så försiktigt och mjukt att jag nästan blev tårögd! Den där känslan man får när hon väntar in nästa lilla hjälp och man kan bestämma precis vilken tass hon ska lyfta, den är magisk!

Vi tog även vattenboxen några vändor. En vattenmatta som väl är gjord för att hoppa över, men som vi vadar igenom, eftersom det står "walk through waterbox" i ett av mönstren till Sandviken. Open Trail, så det är Anki som får den äran.

Vi var flera Sandvikenresenärer som tränade vattenboxen i fredags. Det var ett typiskt sånt där tillfälle där jag får svårt att förstå hur folk står ut med att INTE ha klickerkloka hästar. Att tvinga 500 kg häst att gå  i en 40 cm bred ränna med vatten om den inte har lust, är rätt svårt. De som valde att jobba på det viset fick väldigt mycket hovar utanför och väldigt lite kontakt med vattnet. Samt stressad, vrång häst förstås. De som valde att belöna minsta ansats mot vattnet hade tämligen snabbt vadande hästar utan att behöva anstränga sig mer fysiskt än vad det innebär att då och då stoppa handen i fickan och plocka fram nya pellets.

Bellas Simply demonsterade  idag på ett lysande sätt hur väl  kunskap inhämtad på det positiva sättet "står sig". Nu låg vattenmattan på ett nytt ställe, han tittade intresserat, gick fram, drack en slurk, kollade med tassen att han fortfarande bottnade och knallade sedan avspänt igenom. I följande repetitioner fick han inte stanna och dricka, utan gick bara fram och tillbaka, fotbadade och fick höra hur duktig och fin han var! Sammanlagd effektiv träningsmängd ca 10 min, fördelad på två dagar.

Det är säkert bra att plussa på med några vändor till de närmaste dagarna!Beteenden med flyt är ju lättare att få fram även i en ny miljö!

I morgon har Boogie och jag lektion för Anki, och då tänkte jag att vi skulle få jobba vidare med galoppfattningar och hur vi ska göra det byte som finns i Amatörtrailen i Sandviken.

Oj oj, vilken intensiv hästhelg det blev! Först packa och grooma häst hela fredagen, tävla hela lördagen och som avrundning en-dags-kurs i Trail med Anki hela söndagen.

På tävlingen gick Ebba modigt in och red Boogies första klass. Vi har ju lärt oss vid det här laget att det är lite spänt och galet första vändorna inne på tävlingsarenan. Enköpingstävlingen var en endagstävling. och det fanns ingen möjlighet att komma dagen innan eller rida uppvärmingsklasser. Alltså släppte Boogie loss sin rampfeber i Ebbas Youth Western Horsemanhip mönster. Ebba, cool som en filbunke, gjorde det bästa av situationen, och fick diska sig genom att gå till två händer för att staga upp.  De var ändå med på railwork och då skötte sig Boogie prima. Kunde både köra om och bli omkörd utan att tappa fattningen.  Sedan var hon lite hispig under prisutdelningen, men igen gjorde Ebba verkligen en bra insats med att staga upp och kontrollera.

Sedan var det en lunchpaus så vi kunde återvända till transporten och bjuda Boogie hö och vatten. Samt en chans för mig att växla från groom till tävlingskläder. Bredvid skulle en liten reininghäst lastats för hemfärd men ville inte kliva på, och det blev en himla röra. Boogie reagerade starkt på det som hände och började stressbajsa och fara runt,  så vi fick ta henne därifrån. Tyvärr pågick den inte särskilt trevliga lastningen under väldigt lång tid, och vi kunde inte använda "vårt" läger vid vår transport.

Efter lunchen red Anki Boogie i Open Trail. Boogie var fortfarande lite småhispig över publik på läktaren så hon sprätte iväg i galopp när hon skulle trava, men skötte sig bitvis också riktigt fint. Hon kom 5:a. Anki red två hästar till i klassen och kom 2:a med Simply och 4:a med Alexa. Vann gjorde Moa på Claudia! Det var 13 startande.

Medan Moa kammade hem en seger till, nu i Youth Trail, var det min tur att trimma in mig på Boogie inför mina två Trail klasser. Först Amateur Trail, där Boogie kändes pigg och på men kontrollerbar. Jag lyckades däremot komma in lite tokigt i travserpentinen och knockade en kon. Lite spänd galoppfattning och ett lite lustigt hopp in i backningslabyrinten. Backningen gick i mitt tycke riktigt bra. Lite islag men det var lugnt, sansat och styrbart. Sedan travbommar och fram till två bommar i 90* vinkel som det skulle sidepassas över. Boogie sidepassade nästan av sig självt, men kom lite tokigt med framtassarna i vinkeln, så det blev lite klonk.

Bron och vända i box gick bra och jag kände mig väldigt nöjd, som alltid när vi lyckas hålla vansinnet under ytan ;-)

Galenskaperna ville ploppa ut under prisudelningen i stället. Hon triggas av applåder, tycker det är svårt att stå stilla, har väldiga bestyr över vem hon står bredvid osv. Dessutom blir hon superstressad när hästar börjar lämna gruppen och gå ut, vilket man skulle göra när man fått höra sin placering. Vi lyckades i alla fall stå kvar och invänta vår vita rosett, som innebär 4:e plats.

Sedan var det dags för Novice Amateur, ungefär samma bana, med några små förändringar. Nu gick Boogie sin bästa runda för dagen tror jag! När hon håller nerverna i styr kan hon ju de flesta typerna av hinder väldigt bra. Jättefin galoppfattning ur ryggningen. Vi har lättare med fattningarna från stillastående än från trav. Hon var lite het i galoppen och det var dessutom "hemsträcka", så en kort stund kändes det som om hon tänkte strunta i skrittsignalerna och istället galoppera över bron. Men det ordnade sig och vi avslutade med en prydlig vändning i box till. Denna runda räckte till en 2:a placering av 12 startande. Efter denna prydliga avslutning hade jag ingen lust att krångla mig igenom en prisutdelning till, så jag gick in utan häst i stället. Bättre att få åka hem med en nöjd känsla!