Med skadad häst på sommarbete finns plöstligt en massa tid över att bara hänga med sin kompis, istället för att planera träningspass och  bära bommar fram och tillbaka. Ann-Lousie filosoferade lite över det här om dagen, och jag kan verkligen känna att det vanligtvis blir för lite tid för sånt när man har hästen uppstallad på bortaplan i stället för ute på gården. Men nu får man ju passa på medan Boogie vilar sin sträckning.

Så efter jobbet på fredagen var det skönt att bara gå ned med hundarna i stohagen, sätta sig på kullen och bara titta.

Efter en stund kom Boogie fram för att undersöka vad det var frågan om.

Vad gör matte och popcornen där uppe?

När nu Boogie visat att det inte var något farligt däruppe, vågade sig den annars rätt hariga ledningen fram och körde iväg Boogie från det intressanta.

Helt övertygad om att det är ofarligt är hon fortfarande inte, Älva, så det blir sociala Claudia som får gå upp först. När hon var framme hos mig körde Älva bort henne bakifrån, men det blev lite stökigt så jag hann inte plåta det.  

Det ser ut som att Älva har tagit över chefskapet i hagen numera, vilket faktiskt känns lite synd. Snappy var en mer okomplicerad ledarhäst, tycker jag. Älva är så på, och samtidigt rätt feg och osjälvständig.  Inte alls olikt hästen på Ellens filmklipp i föregående inlägg.

Nu var jag inte så intresserad av att bufflas runt av Älva och Cladden, så jag fintade bort dem med en sprillans saltsten att kivas om.

Sedan gick jag tillbaka till kullen där Boogie väntade, även hon helt ointresserad av att bufflas med de andra. Så myste vi i varandras sällskap och bara var.

Efter en massa puss och kli ställde sig Boogie med kinden mot min och sov en lång stund. Så mysigt!

Popcornen höll till strax bakom, men kan väl knappast sägas uppskatta närheten till Boogie! På sitt fascinerande lagotto-vis kan de dock stå ut med det som är läskigt, om de bara får ha nära kroppskontakt med mig  under tiden. 

Efter en trekvart hade Boogie tankat färdigt med mattemys och återvände till betandet. Till synes obekymrad om var resten av flocken höll hus.  

Hon verkar helt klart vara längst ned på rangordningen, men det verkar inte särskilt jobbigt för henne. Hon går ofta sina egna vägar, håller sig undan i kritiska lägen som fodring och insläpp, men kan även ses i närkontakt med de andra.

Helt obekymrad är hon ändå inte. Det märks bl a när man rider ut i olika konstellationer. Enklast är det när man är själv. Då går Boogie fram överallt som den optimala uteritts-hästen. När Älva är med blir det genast trassligare. Ofta går Boogie först, men då kan det bli tvärstopp rätt var det är. T ex när Älva ser attack-granar och skogsknytt och snortar till. Sånt som inte är läskigt annars, blir farligt om Älva "säger det". Ibland kan då inte jag se att Älva har "sagt nåt", men likaväl blir det stopp och strul. Boogie kan heller inte hålla sin högergalopp om Älva är för nära inpå. Då byter hon genast till sin starkare vänster.

Tillsammans med tidigare ledarstoet Snappy är hon mycket mer avspänd och mjuk på uteritt, och det går utmärkt att hålla kvar högergaloppen även om Snappy rids förbi. Jag tycker att det är intressant hur mycket av deras inbördes relationer som finns med ut på tur!   Ännu mer intressant hur olika typer av ledarskap ger upphov till olika reaktioner hos undersåtarna!     

 

AK

1 juni 2010 08:39

Fantastisk läsning att börja dagen med, tack för det!

http://bacillen.wordpress.com

 

Susanne

1 juni 2010 10:29

Ja, jag tänkte direkt på Älva när jag såg Ellens videoklipp. Ett lite märkligt sorts ledarskap, att inte själv våga se farorna i vitögat utan hellre pusha fram någon annan.

 

MariaY

1 juni 2010 10:39

hehe, den sortens chef har man väl haft själv oxå!
Stora ambitioner, men inte kunskaper och talanger att matcha upp det med, typ. Men vill gärna ta åt sig äran när det går bra, och skicka fram en syndabock när det skiter sig....
Inte för att jag menar att Älva gör så, man ska inte dra för stora paralleller :-)
Snappy brukar också skicka fram Boogie först till konstigheter, och hon kan också dyka upp och tränga sig före när jag ska hämta Boogie. Men när Älva gör det är det lite hetsigare liksom, mer öron o tänder i bruk. Vilket kanske kommer ur hennes osäkerhet, hon vill styra o ställa, men tar i lite mer än vad som behövs?

http://cowgirlup.bloggagratis.se

 

Susanne

1 juni 2010 19:20

Ja, det är väl inte ovanligt att osäkerhet maskeras med aggressivitet. Frågan är vad vi människor kan göra åt saken? Jag skulle gärna träna Älvas självständighet så att hon blev trevligare att rida ut på i grupp, tex. Helst utan tvång. Men hur?

 

Maria Y

1 juni 2010 20:23

Susanne, jag tror du gör precis det du kan! Tänk vilken utveckling Älva har haft under de senaste åren! Tänk t ex på hur det var när hon var ensam häst i stallet eller ridhuset då och nu!
Vilken position de tar i hästflocken är det väl inte så mycket vi kan säga till om? Det måste de få sköta själva!

PS Älva är visst trevlig att rida ut tillsammans med, det var mer en reflektion över hur de påverkar varandra, vilket jag tycker är intressant.

 

Tina

2 juni 2010 21:42

Usch, jag har en sådan chef men försöker göra mest som Boggie, hålla mig undan :) Intressanta iaktagelser hur som helst.

http://workinglabs.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...