Just nu känns det aningen motigt faktiskt.

Maken sitter där han sitter med foten i paket och kan inte göra så mycket.

Jag flänger hit och dit och försöker vara sköterska, husmor, mamma, hundägare, stalltjej och yrkeskvinna samtidigt. Det går si så där...

I helgen svällde Hottis knä upp allt mer. Det såg först ut som ett bromsbett som blivit infekterat. Han fick lite feber och knäet började allt mer likna en melon.

Idag har vi varit inne på kliniken. De tror att det är ett sticksår av något slag. En stor ficka fanns under huden ända in till skelettet, men leden var oskadd enligt röntgen. Nu har han drän och bandage som ska bytas varje dag. Dessutom anitinflammatoriskt som ska sprutas in i munnen och antibiotika som ska sprutas in i halsmuskeln varje dag. Av en själv...  (När ens barn hamnar på akuten anmodas man sitta på en stol i ett hörn i stället för att hålla barnets hand. Ifall man skulle svimma när de petar i såret. Med hästen förväntas man ha sjuksköterske-kompetens).

Alla de övriga hästarna håller på att skolas in på sommarbetet, men nu ska alltså Hottis gå i sjukhage igen. Vi får se hur det funkar den här gången.

I natt står han inne med Boogie som sällskap. Hon är också konvalescent med lite värme/irritation kring ett senfäste. Ingen aning om vad hon råkat ut för heller, hon var mest ledig förra veckan.

Glada popcorn i kvällssol

Men hundarna mår fint, peppar, peppar. Alldeles för bra, egentligen. Tosca borde ju vara tjock och rund, på väg mot slutet av dräktigheten. Men det syns det  inga spår av, så det är väl tomt nu igen. Vi ska kolla med en röntgenplåt för säkerhets skull, så fort jag lyckas få 2-3 timmar över mellan alla andra sjukresor som ska göras.

I morgon  ska t. ex maken lägga om sitt gips i Uppsala medan Hottis behöver få sitt bandage bytt och sin intramuskulära injektion i anda ändan av Uppland. Och på nåt vis behöver jag komma åt att jobba lite i Sigtuna däremellan.