Med den frekvens  jag hinner blogga just nu, får det bli veckosummering om det ska bli något alls.

Kan ju vara kul att i framtiden kunna se något av vad jag tränade på i Januari 2014.

Med tanke på hur pass intensivt jag jobbar för att få ridningen klickerbaserad helt och fullt,  så kan det ju tänkas vara en viktig period i Boogies och min (till sommaren) 7-åriga historia tillsammans.

Hade någon frågat mig  i tisdags, hade jag nog klämkäckt tyckt att jag var på mycket god väg. Jag har jobbat vidare med durationer i trav och galopp, eftersom frambjudning är så viktigt i ridningen oavsett vilken metod man jobbar utifrån. Går inte hästen framåt, går det liksom inte att shapa och forma hållning, bärighet, samling , vad man nu vill kalla det för. De varierade lekarna med koner, bommar, bollar, och blandade skolor har gett mig pass med hög förstärkningsfrekvens och framåt häst. Seriebelöning efter längre ansträngning, dvs när jag efter klicket matar flera pellets, men tar en i taget ur fickan, verkar ha lett till en starkare belöningsförväntan som kompenserar den större ansträngningen vid en längre duration av trav eller galoppp.

Så i tisdags hade jag riktigt roligt och kunde sträcka galoppdurationen på volten igenom alla fyra konportarna, utan att hon ens saktade in när hon passerade en port. När jag började laborera med det här kunde hon ju sakta in eller tom bryta av om jag inte klickade varje gång hon passerade en port. Jag har då väntat ut henne och klickat direkt när hon plockar upp galoppen (eller traven om det är vad vi jobbar med). Men genom pingpongandet av durationslängd och genom att hon fått rätta sina "misstag" själv med en ny spontan övergång så kändes det i tisdags som hon fått en förståelse för att bara galoppera på tills klicket kommer - UTAN att jag gör något framåtdrivande. Det är ju det som är grejen, hon kan ju självklart galoppera på för framåtdrivande hjälper, men är ju det vi vill lära om.

Hade ju varit läcker att få visa upp detta för Carolina på träningen på onsdagen. Men då hade Carolina med en Star Trekk Espaniola som jag skulle provrida i, och det var ju en intressant upplevelse det också. Sitsen blev ju klart annorlunda, och säkert viktfördelning allmänt. Som vanligt i alla sadlar så var mina ben för korta för högsta hålet på stiglädret, så det spelade kanske också in. Hur som helst, det blev liksom lite andra gensvar på signaler. Lite mycket huvudrusk i traven, men det kan ha varit bara att hon var pigg också. I galoppen så kunde/ville hon inte stoppa för klick, utan gick ned i trav först. Förmodligen för att jag inte kunde bromsa upp mig så bra med fötterna och hornet. Så blev det klart längre latens till nästa fattning. Så blev hon dessutom liksom alldeles trött innan lektionen var slut. Hon som brukar vara Duracellkanin de Luxe. Men förmodligen kostade det på både mentalt och fysiskt att bära upp matte i en så annorlunda sadel.

(När jag skulle sadla var det lite komiskt. Den gjord som Carolina hade med gjorde henne så arg att hon klippte i luften, rätt nära mig. När jag lånade en annan mer anatomisk dressyrgjord gick det hur bra som helst. Känslig om magen är bara förnamnet... Bra att hon kan tala om så tydligt vad hon tycker om utrustningen i a f. Ingen risk att Boogie går runt och lider i det tysta liksom.)

Det var intressant att rida i Espaniolan. Men inte tillräckligt intressant för att vilja köpa en. Gillar inte de rätt vassa kanterna på de däringa spanska modellerna. Vill gärna fortfarande gärna prova en Star Trekk Comfort, men de verkar svåra att hitta begagnade.

I helgen har vi fokuserat på uteritter. Turboköttbullen behöver vallas ute ofta för att vara den stabila, coola skogsmaskin hon kan vara. Blir det långt mellan uteritterna blir det liksom överkokt på hjärkontoret när man väl kommer ut. Hottis däremot, han är samma stabila, coola kille oavsett. Tar inte alls åt sig eller stissar upp sig när kossehästen försöker sätta extra krumelur på tillvaron. När vi precis flyttat tillbaka till Nytorp var han ju lite harig  och lättspökad. En period som uppstått under sista halvåret på WIggeby, och som under en kortare period blev ännu starkare efter miljöombytet. Så här i efterhand är det omöjligt att säga om spökperioden var en åldersfas, eller om han  påverkades av magontet och allt annat som var jobbigt på Wiggeby. Hur som helst är han tillbaka till coola, trygga pleasure-Hottis nu. Ebba kan rida ut sjäv igen. Han vill gärna gå först även med Boogie. Vilket Boogie accepterar utan knot. Utom när hans jättehöga rumpa är i vägen och skymmer sikten när vi möter helgflanörer på vägen.

Idag fegade han lite vid knakig is, och då nöp Boogie honom i svansen. Attans vad han blev arg! Han ville lösa isproblemet i sin egen takt, utan påfösningar bakifrån!

Vi tänkte dressyra lite i slottsparken idag och det gick till en början fint. Boogie brummade och morrade men rörde sig fint i snön. Jag tolkade det som att  hon var galoppsugen, men efter en kort stund fick hon totalt psykbryt och bara hoppade ilsket på stället. Först trodde jag det var pga Hottis manövrar i galopp kors och tvärs, men även när Ebba stod still med Hottis så var Boogie obegripligt upprörd så fort man bad henne gå framåt.

Gick inte att nå fram alls, hon ville liksom bara sticka därifrån. Efter lite analyserande hit och dit kom vi fram till att det måste vara pga de hopplösa styltorna i hennes ringskor. Trots att jag hoppade av och knackade ur dem så kom de tillbaka direkt. Är det något som Boogie HATAR så är det att förlora fotfästet, så det var bara att ge upp. Måste lösa problemet med att hon inte kan ha snösulor ihop med sin ringskor/vanliga sulor. Får bli silikon igen.

Så sammantaget har uteritterna inte riktigt fört klickertänket framåt denna helg. På lördagen var hon så himla på och het och terrängen bitvis lite krånglig, att jag fick jobba med mer handgriplig broms än jag vill. Blir ju inte jättebra med turbofart under snötyngda träd som Ebba sedan på sin betydligt högre häst blir hängande i...

Idag var det bara tok med styltorna.

Som Ebba säger, hon är en mysko blandning av cool och superkänslig, Boogie.

Jaja, en ny vecka, nya möjligheter   

Ur hästeriperspektivet har det varit en riktigt rolig vecka!

Min lilla häst är rätt PÅ, kan man säga! Det har varit ganska lätt att jobba med durationer när det finns rörelseglädje gratis!

Tur som alltid att Carolina finns, och styr upp emellanåt!

På lektionen i onsdags jobbade vi med galoppen. Fick väldigt bra tips om hur jag kan variera övningarna så att Boogie inte kroknar. Ibland har hon nämligen en tendens att göra saker lite jobbigare än vad som behövs. Och som sagt så har slugger-matte också en tendens att vilja krama ut lite för mycket ibland.

Vi byggde upp lektionen kring "galoppcirkeln" med bommar och konportar som jag använt för att klicka för rundare fattningar men också för att pingponga durationer. (Pingponga = variera antalet språng innan klick, med målsättning att höja snittet på durationen. Hmm.... duration = längden på beteendet i tid eller upprepningar, t ex antal sekunder eller antal språng) . Kloka Carolina plockade snart bort bommarna, då dagens syfte var durationer snarare än samling, och knas-Boogie ibland självmant tar i så hon typ ångrar sig efteråt. Vilket man märker på att latensen (= tiden det tar tills beteendet erbjuds nästa gång) blir lång.

När nu vårt val var att jobba med durationer så "struntar" vi i formen. Dvs hon kan få galoppera lite hur hon vill, bara det är galopp. När man sedan har stabila längre durationer, kan man börja plocka med form.

Så 4 konportar på en volt. I början klickar jag för att hon passerar genom en port, oavsett gångart, för att lägga ett högt värde för de geografiska platserna. Nu känner hon ju igen övningen så hon brukar ganska snabbt öka tempot. Första galoppfattninge brukar jag behöva ge signal för fortfarande. Det kan liksom kännas i hela hennes kropp att hon är redo att fatta, men hon gör det inte innan signal. Är väl en crossover rest av något slag. När jag väl gett signal för en fattning och fått klicka för den, brukar de komma spontant sedan. När jag jobbar med durationer vill jag till att börja med jobba med spontana beteenden,  utan signal, av flera skäl. Dels för att slippa vattna ur signalen om jag skulle misslyckas i kriteriesättningen och hamna i ett läge där det blir ett gäng fattningar som jag inte belönar. Men också för att latensen är ett viktigt kvitto på om jag ligger rätt i min kriteriesättning. Ökar latensen, dvs det tar längre och längre tid innan hon erbjuder galopp igen, så är det en viktig signalen om att övningen inte upplevs så positiv som jag  kanske tror, trots att jag belönat... Ett läge vi t ex hamnat i när hon råkat erbjuda de där "jättefattningarna" hon ibland hittar på över bom, och som säkert är mer energikrävande än vad som vägs upp av en pellets eller två.

När man ökar durationen så blir det automatiskt så att belöningsfrekvensen minskar, vilket självklart kan upplevas som allt sämre betalt för jobbet av hästen och minska entusiamen. Vilket märks t ex på latensen...därav så viktigt med spontana beteenden i det här läget. För att motverka detta så blandade Carolina in arbete med öppnor på fyrkantsspåret, ett väldigt bekant och välförstärkt arbete för Boogie vid det här laget. Då kunde jag alltså växla mellan arbete med att pingponga durationer på volten och sedan gå ut på fyrkantspåret och göra öppnor för att upprätthålla förstärkningsfrekvensen totalt sett i passet.

Jag fick även lägga in fattningar på fyrkantsspåret efter ett gäng öppnor. Nu var det med signal, och på första försöket kom ilsket svanssvischande från Boogie. Jag tänkte först att hon nu kände igen sig från westernövningar som "twotrack" in i fattningar. Men på andra försöket var svischet borta, och snabbt kom det fattningar spontant så fort jag rättade ut henne ur förvänd öppna. Så svischet var nog en typisk Boogie reaktion på att bli lite överraskad när man ber om "nya" saker. Så fort hon uppfattat den nya lekens upplägg var hon helt med. Dock inte alltid matte. Är så komisk känsla att sitta på en häst som fattar spontan galopp medan man pratar med instruktören om något annat, och självklart passar på att göra just den fattningen den rundaste och finaste av dem alla, så man bara måste belöna...

Carolina hade även klok input på att jag, även när jag vill klicka för bara en fattning i pingpongande av durationer, så kan jag gärna låta henne ta två språng i stället för ett, eftersom start-stopp då verkar bli mindre ansträngande. Vilket märktes direkt på latensen. Så klart.

Så nu hade jag liksom en liten repertoar av övningar att jobba med i samma pass, och kunde komma åt att sträcka durationer utan att tappa entusiasm. Tecken på att det funkar och att Boogie "förstår" är t ex att hon när hon testade om det skulle bli klick vid en viss port sedan självmant fortsatte galoppen till nästa utan att jag gjorde något alls. Samt att hon efter längre durationer tydligt visar att hon har belöningsförväntan på seriebelöning, dvs långa durationer ger mer betalt än korta. Extremt coolt att hon kan "förstå" det konceptet! Ibland blir man förvånad över vad som faktiskt ryms i valnöten!

På torsdagen var hon ledig och så provade jag igen på egen hand på fredagen. Nu la jag även till lek med bollen. Hade tänkt haft premiär med hennes egna, nu uthämtade boll, men det visade sig att den skulle pumpas med specialpump efter att ha förvarats i rumsvärme etc, så vi lånade Eikars igen.

Hade väldigt pepp och pigg häst, och med mixen av galoppvolten, öppnorna och bollen kumde jag kryssa mellan olika övningar och få in en massa rörelse och durationer utan att hästen kroknade det minsta. En massa fysisk motion utan minsta press och tryck, precis det vi strävar mot!

Boogie fick i stor utsträckning vara med och "välja" när det var dags att byta övning. Det verkar finnas ett värde i att få byta övning efter en stund, för det var inte alls så att hon fastnade i någon av dem och inte vill gå vidare till en annan. När jag säger välja menar jag inte att hon drar i väg till nästa station hur som helt. Det handlar mer om att jag lyssnar på diskreta antydningar, eller "frågor" som hon ställer med sin kropp. T ex snegla mot bollen.

Tur man har så tåliga träningskompisar som Camilla & Alex som kan jobba vidare med sitt, trots att det dyker upp både bollar och spontangalopperande märrar med resursförsvararminer här och där i ridhuset. När de var klara och gick ut så hade Boogie inte alls lust att vara färdig med träningen! Det kändes som hon hade kunnat fortsätta hur länge som helst, men man vill ju inte bli efterlyst av familjen en fredagkväll.

På lördagen blev det uteritt med Ebba & Hottis, och äntligen var det underlag så man kunde prova sig på lite galopp. Jisses, har jag en pigg häst eller?! Tur det var Hottis som var med, för han håller samma lugna stil oavsett vad Boogie hittar på! Hoppas nu att väder och underlag kan hålla sig så man kan rida ut lite mer regelbundet framöver.

Det var fortfarande väldigt blött och strida vattenströmmar på sina ställen. Boogie är ju helt omprogrammerad och VÄLJER att gå i vatten även när det går att gå bredvid. Hon ökar steglängden när vi börjar närma oss blötställena. Believe in the power of positive reinforcement....Hottis som varit riktig divig när det gäller att bli blöt om benen har också  blivit riktigt duktig. Men hans slow motion jättehopp över bäckarna är rätt underhållande!

Idag hade vi årspermiär för öppna trailträningen. Den blev dock en internhistoria vad gäller hästar, men Elle, Susanne och Elin var med och hejade på hästlösa idag. Alltid lika kul att träffa sin goa gamla stall o träningskompisar!

Det kändes lite mer yeehaw än jag vill ha det i trailen, men det var ju rester av all rörelseglädje jag ägnat veckan åt, så det får man leva med. Det är ju i själva verket helt fantastisk att kunna trailträna i ca 90 min, inte behöva använda framåtdrivande "hjälper" öht och i stället sitta och önska sig mer broms! Finns framåtbjudningen, kan man fila på resten.

Så en helt underbar vecka med Boogie har det varit!

Dessutom har hon fått en ny hagkompis, prinsessan Fiona, som inte är ett träsktroll utan en Welshdam.

Åh, vi skulle ha filmat det ihopsläppet! (Liksom grabbarnas förra helgen.) . Är så himla häftigt - men odramatiskt - när sunda, socialt vältränade hästar möts. Ser ut som Boogie inte tänker släppa taget om sin just nu ledande roll i gruppen, men hon talar om det med tydligt kroppspråk, utan fysisk kontakt. Fiona är också en stark individ, och visar det genom att bara flytta på sig precis så mycket som behövs för att säga att man inte vill mucka. Penny ser allmänt till att inte vara i vägen och kollar noga läget innan hon bestämmer sig för strategi.

Eftersom Penny kommer att flytta känns det kanon att Catrine var så himla bussig och skaffade en ny kompis till Boogie   Justare stallkompisar får man leta efter!

Fridfull lunch för tre!

fast det finns massor av kul saker jag vill skriva om. Men det är för mycket jobb, plugg och geriatriska komplikationer. 

Hästarna mår iaf bra, vi tränar och har kul.

Vi tränade med boll för ett antal år sedan också. Då blev hon het och hetsig. Nu när jag jobbar helt belöningsbaserat bygger jag upp det som shaping från hästryggen. Dvs jag bara "åker häst" och klickar. Jag varken styr eller driver. Det är inte helt lätt att sätta kriterierna, men jag tror vi är på rätt väg. Det kom inte med på film, men hon kom spontant igång med att trava efter bollen, men utan tecken på stress.

Har precis hämtat ut en egen boll till Boogie på posten, så hon inte behöver snylta på Eikars. 

Min plan är att det ska bli ytterligare ett sätt att få in motion och rörelse på ett lustfyllt sätt, utan att behöva hemfalla åt drivning. Samt lite utlopp för kosseinstinkerna så klart! 

Vi tränar på annat också. Arbetet med att lägga om HELA ridningen belöningsbaserat fortskrider enligt plan. Vi har valt vår väg. In i dimman   

På söndag blir det årspremiär för öppna trailträningen på Nytorp. Välkomna!

Pga mellandagsrea och helt absurda fjortisköer till Hollister, blev det ett sent kvällspass i ridhuset. Passar kossehästen utmärkt, som är pigg som en ekorre när hon hunnit både äta och sova lite efter sitt slitsamma födosök hel dagen i den gigantiska hagen. (Lite galet att de fortfarande kan knapra på grönt så här års, men ett härligt hästliv är det ju i alla fall.)

Perfekt läge att jobba med durationer alltså   

Passade på att försöka sträcka uthålligheten i alla våra uppvärmingsövningar:  långa skritten, förvända och rättvända öppnor osv. Däri ligger nog den största utmaningen hos mig själv, för jag tycker ju om att klicka...

Boogie var som sagt piggelin, så vi gick ganska snabbt över till travdurationer.

Alltid när jag sträcker durationer, så "pingpongar" jag kriterierna, dvs varierar mellan korta, mellan och långa durationer på ett så slumpmässigt sätt jag kan.

Har även börjat ge "seriebelöningar" efter långa durationer i traven, för att göra dem värda besväret. Dvs efter en längre sträcka trav, klickar jag en gång, men ger godis typ tre gånger. Finns lite studier på att det upplevs som mer belönande av hästen än att ge en större näve på en gång. Vilket verkar stämma även på min häst, som dessutom lyckats koppla denna belöningsritual till just traven. Så efter en travduration så har hon en påtaglig förväntan på mer snask efter första givan, och står kvar och väntar på en till, och en till. Antar att det här är något som skulle provocera dem vars största invändning mot klicker i sadeln är förväntan på snask från ryttaren med de huvudrörelser etc som följer med det. För mig blir det tvärtom, den förväntan på mer än en godis efter klick vid trav som Boogie nu visar, uppfattar jag som en förståelse av ett koncept - för lite mer ansträngande jobb får man lite bättre betalt.

Etersom hon var så pigg, och dessutom visade den här förståelsen, tänkte jag att det var läge att introducera det till galopparbete också. Boogie var snabbt med på noterna. Hottis var redan igång och galopperade runt med sin matte, så det bidrog nog också till entusiasmen. Lysande läge att jobba med durationer även i galoppen, så vi gjorde galoppövergångar från traven och jag var duktig på att våga sträcka antalet språng, och till och med varv, innan jag klickade.

Men det är en fin balansgång, det där. Rätt vad det är sätter väl mjölksyran in eller nåt. Så efter en riktigt lång och fin duration, som seriebelönades med polo mints, så började Boogie i stället föreslå helt andra beteenden än galopp. Diverse skolliknande krumelurer. Jag väntade ut henne, och då blev det soppatorsk i stället. Hon stannade helt. Jag föreslog diskret rörelse framåt, men fick inget svar. Hmm, då väntar vi väl lite då tänkte jag. Boogie stod alldeles stilla och tänkte, i flera sekunder. Så tog hon ett djupt andetag, rundade ryggen och bjöd en perfekt samlad galoppfattning från stillastående.

Som jag självklart klickade efter ett språng.

Sedan gjorde vi andra, lite mindre energikrävande, övningar en stund. Försöker lära mig att inte bli för ivrig och nöta galopperna, utan i stället varva med annat emellan.

Vi jobbade även med fattningar över bommar och mellan koner på en volt. Det känns som att det är modellen för att hålla Boogies entusiasm uppe, att ha en massa olika övningar och kryssa emellan dem för variation. Lite jobbigt för mig, som gärna vill nöta och nöta tills något sitter. Som också blir lite vimsig när jag ska hålla kriterierna aktuella för flera övningar samtidigt. Men genom att mixa så här så får jag faktiskt in mycket mera "motion" utan att behöva hemfalla åt press, och utan att behöva känna att passen blir korta för att hästen kroknar. Så det är väl bara att lära sig att hålla många saker igång samtidigt   

Högst motvilligt lämnar klickerhästen ridhuset, sist av alla, under hot om indragen middag om hon inte kommer någon gång...

Cool julklapp från syskonbarnen. Med handfasta förslag på hur man ska lyckas bjuda vänner på middag trots att man nästan aldrig är hemma.   

Man skulle kunna tro att jag inte gör annat än trailar här i livet! Det är nästan sant, men inte riktigt. Det är nog mer så att då blir det av att blogga lite.

Idag var det dags för Nytorpstrail, och dagens bana såg ut som ovan - på papper!
Sedan måste man alltid anpassa sig lite efter verkligheten också...

Vi passade på att lägga ut presenning idag. Snart är det broddsäsong och då får man avstå från grejer som kan fastna under fötterna.
Var väl ingen häst som gjorde något större väsen av den prassliga presenningen idag.

Inte heller Igelkottskudden fick mer uppmärksamhet än någon enstaka snusning.
Förutom från min knasiga klickerhäst förstås, som testade om det möjligen var en hovtarget.
Innan någon mentalt rynkar på näsan så vill jag påpeka att det fanns kontroll även i denna manöver och en signal som gav henne klartecken att interagera med föremålet. Att stampa på den var hennes val, EFTER klartecken att undersöka. Jag hade kunnat välja att rida förbi, inga problem. Det är alltså inte så att en klickertränad häst springer runt och attackerar rekvisitan på banan hejvilt.
Men att på träning få undersöka och prova vad som kan ge utdelning med nya föremål bygger självförtroende och trygghet.

Vår gamla Nytorpsbekant GB-gubben var också med på banan idag. Han visade vägen in i en travserpentin.

Annars var nog galoppbommarna populäraste hindret idag. Lyckades hitta en lagom variant som de flesta vågade prova, med två bommar i taget och sedan flera språng till nästa bompar.

Fotomodell på alla bilder idag blev visst Lena & Musse, nya gäster på trailträningen!

Fast här är Pia och Ila också!
Ila är Boogies kusin. De gick tillsammans för flera år sedan, men har inte setts sen dess. Idag blängde de lite avmätt under lugg på varandra.
Jag tyckte i alla fall att det var väldigt roligt att få se Ila i full fart på trailbanan!

8 ekipage totalt idag, så vi klarade oss med en grupp.

Eikar fastnade inte på bild i ridhuset. Det var ju synd, eftersom matte lagt extra tid på grooming med pälsglans och allt. Vad Eikar tyckte om det kan man ju bara gissa när han valde den här looken efter träningen...

[Bild]

Välkomna åter om 14 dagar!

Tack vare gott om tider i ridhuset och på ridbanan, samt att vi nu har egna boxar till hästarna, så är det ännu lättare att följa belöningsbaserade träningsupplägg i det mesta jag gör med hästarna. Jag  väljer t ex oftast att ha Boogie i boxen när jag sköter om henne och sadlar. Då är hon lös och kan visa med sitt kroppspråk vad hon tycker om de olika saker som vi gör, och jag kan anpassa upplägget efter de "kvitton" jag får. För en belöningsbaserad, eller klickersk, hästhållning handlar inte bara om att göra och belöna, det handlar faktiskt om att ha en dialog med sin häst. Att ge hästen en röst,  en  möjlighet att uttrycka hur den upplever det vi gör. Om jag har Boogie reglementsenligt uppbunden i på en skötplats minskar det hennes möjligheter att "prata", eftersom hästar gör det med sitt kroppspråk. I boxen kan hon gå iväg, vända sig osv.  Då ser jag väldigt tydligt vilka delmoment som behöver utvecklas för att hon ska uppskatta dem. 

Om nu någon får för sig att det här betyder att "hon får som hon vill" så är vederbörande ute på cykeln. Alla moment i skötseln, sadling, streching etc genomförs, samt några till för framtida bruk (som t ex förebyggande övningar för ögonvård, maskmedel och annat matnyttigt.) Det betyder bara att hon får visa vilka saker hon förstår och kan göra med lätthet och vilka hon behöver få ytterligare hjälp att förstå vitsen med. Givetvis genom positiv förstärkning.  Vi kan ha en öppnare dialog när jag inte måste binda fast henne.

Att stå i boxstall igen innebär faktiskt ännu mer umgänge med hästarna än i Active Stable. I arbetsveckorna blir ju stallpysslet oftast efter att hästarna redan kommit in, och då är de hela tiden med på ett hörn när man mockar och gör påsar. När vi umgås och snackar med våra stallkompisar så blir det också mer i stallet tillsammans med hästen. I Active Stable måste man ju ha hästen uppbunden när den är inne i groomingen och sedan skynda sig att släppa ut den för att ge plats åt nästa. Så umgänget med hästen blir då mest ridningen eller med hästen fastbunden i cross ties.

Om någon av oss nu blir klar före den andra, så väljer oftast både Ebba och jag att tillbringa väntetiden inne i boxen mysandes med våran häst. Så lite förvånande är vi faktiskt fler timmar per dag med våra hästar nu än i AS. Trots att vi har stallsysslor att göra som man inte har i AS. Och vi är kors i taket dessutom hemma tidigare på kvällarna än förut!

Boogie och Hottis ser ut att trivas med tillvaron också. Självklart skulle jag önska dem ännu mer utevistelse om det var möjligt. Nu på vinterschema kommer de in vid 17-17.30 Men då har de gått ut vid 7-tiden, och de har sin utevistelse i en gigantisk hage med tillgång till stora gräsytor och skogsdunge. Det är en sådan underbar glädjekick att kunna se dem från bilen på väg till jobbet! Att se dem i sin stora hage, friska och hela, ger ro i själen på jobbet! 

I fredags, efter en intensiv arbetsvecka, bjöd Nytorp på ytterligare en intressant träningsmöjlighet!

Jag kunde nämligen låna en stor inhängnad   skogshage på kvällen och gå på promenad med lösa hästar. Supermysigt! Intressant utvädering av ens "attraktionsförmåga"! Bra opretentiös miljöträning av den lilla långskånken som ser lite spöken i skogen vid skymning. 

Hagen har först en gräsyta som inte betats på hela sommaren, och jag var faktiskt lite rörd över hur snabbt och frivilligt mina båda hästar lämnade det gröna för att hänga med mig på upptäcktsfärd upp i skogen.

Det var lite överkurs att gå på huppegupptäcktsfärd i skogen med två glada och nyfikna jättekompisar och samtidigt försöka fota, så bilderna är därefter. Som sagt, lite rörande hur glatt och villigt de följer! Hur enkelt de avstår från bete för att i stället välja vad jag erbjuder. ( I alla fall när de inte är überhungriga) Vilken härlig känsla av sampel som uppstår när man turas om att leda och att följa! Kvalitetshäng, helt enkelt! 

Jag gör precis som jag alltid har gjort med hundarna. Dvs alla spontana "följa efter" beteenden och ingångar belönas rikligt!

Med hästarna kan man dessutom plussa genom att visa på gottiga saker. Nypon och vildäpplen hittade jag före dem! 

Vi turas alla tre om att ta täten och visa vägen vi olika tillfällen.

Hej på dej, morotsbäraren!

Vi avslutade med en betesstund på en liten skogsäng. Jag vill inte att "uppkoppling" ska bli signal för att det är slut på det roliga, så därför får de fortsätta mumsa en bra stund efter att jag satt på "kopplen" igen.

En som börjar fylla ut igen! Mat är bra när man växer!

Livet i hagen är tämligen stabiliserat, som det verkar. 4 sunda hästar behöver inte så lång tid på sig för att finna sig i sina nya konstellation. Speciellt inte när de får chansen att lära känna varandra med tillgång till stora ytor och något att tugga på.

De tajta tvåsamheterna löstes snabbt upp och det pågår en del experimenterande med nya kombinationer. Boogie och Troppan har setts klia varandra t ex   

De har serverats frukost i hagen, men väljer att gå ut på det gröna och komma tillbaka för att äta frukosthögarna till lunch i stället.

Boogie verkar nyttja skogspartiet en del, för hon är full av kåda både här och där. Mysigt att ha en rejäla träd att klia sig mot!

Så de har många timmars utevistelse med hög livskvalitet, de verkar ta boxvistelsen under natten med ro, och de har klarat av flytt och foderbyte utan att bli knasiga i magen. Faktum är att de är bättre i magen båda två än de har varit på mycket länge.

Vi tvåbenta saknar så klart våra härliga stallkompisar på Wiggeby! Vi är ändå lyckligt lottade som fått flytta in bland gamla kära bekanta ansikten!

Igår blev det t ex en spontan kvällstur till slottet tillsammans med Kicki/Penny och Elana/Daisy. Rätt laddad Boogie, men det blev lugnare när hon fick gå först på lång tygel. Mitt lilla kontrollfreak. Då blev det Kicki som fick kämpa med Penny i stället. Komiskt att de blir svettigare av att skritta som nr 2!

Daisy stressar sig inte svettig, hon kommer en bit efter i sitt eget pleasuretempo   

Boogie blev lite upprörd när vi på väg hem  fick vända tillbaka och ta en annan väg eftersom alla i sällskapet inte var bekväma med kokontakt av tredje graden. Då skulle man ju kunna tro att hon, när vi kom ut på gården igen, skulle välja att gå mot stallet. Jag testade och lät henne bestämma och hon kliver i stället bort mot ridhuset med målmedvetna steg. Vi har alltså varit ute på tur i över en timme och middagen väntar i stallet. Ändå vill hon välja ett pass i ridhuset. Häftigt!

I onsdags hade jag lektion med Carolina där inne. En riktigt spännande uppsutten lektion där vi jobbade med halvhalter och samling. Vid ett par tillfällen, säkert inte längre än 5-7 sekunder per styck, hände saker som jag tror kanske slutgiltigt gjorde mig till (klicker)AR-tant på riktigt.   Några magiska ögonblick när hela hästen var med "upp" utan att jag hade något alls i vare sig hand eller skänkel.

Jag ska egentligen tävla lite på söndag, är det tänkt. Nu är jag inte ett dugg taggad.

Haha, det här PR-materialet för utskrift ökade inte heller på motivationen, precis. Grammatiska kullerbyttor  är väl en sak, men en heldag i Vilda Västern, njae, det känns så långt i från det jag vill göra tillsammans med min häst just nu.

Vi får se hur det känns till helgen. Om de kommer ut med mönstren så jag kan förbereda henne genom att baklängeskedja, så hon känner igen övningarna och är väl förberedd, då kan det bli bra miljöträning. Men just nu är jag lite tveksam. 

Vi har planerat in trailträning på Nytorp till på lördag (kl. 13-15) så ett trailmönster hade ju suttit fint tills dess.

Idag har Hottis fått tandkoll av Laura igen. Han skummade lite blodigt häromdagen, så då blev vi rädda att han fått en mjölktand på tvären igen. Men så illa var det inte denna gång. Däremot händer det mycket i munnen när allt flyttar in på rätt plats. Så nu hade en kant blivit lite vass mot slemhinnan så det blev lite raspat så var det fixat. Ny tänder på gång dock, närmast lanerna, så det gäller att vara fortsatt observant på när han säger bett - nej tack. Men just nu ska det gå bra igen!

Medan vi väntade på att han skulle kvickna till efter sederingen så tog vi en häst och hundtur för att kolla om hundarna kom ihåg hur man följer med till häst. Det var ju ett år sedan de sist hade möjlighet, så det kändes bra att ha Ebba på marken utifall att Stella skulle få ett återfall i sin hästskräck eller nåt. Men det var inga problem. Tosca gjorde som vanligt sitt bästa för att bli ihjältrampad, Boogie gjorde sitt bästa för att inte trampa ihjäl henne och Stella höll sig på perfekt avstånd lite bakom.

Tjohoo!

Vi (som ju inte har koskräck nån av oss, inte ens Stella) kom ut bakom ridhuset, och idag gick Boogie rakt in i ridhuset när vi passerade den öppna porten. Alltså, jag skulle ju kunna styra henne om jag ville, men jag tycker det är så himla häftigt att se vad hon gör när hon kan välja själv. Att hon, som i början gjorde allt hon kunde komma på för att undvika ridbanor och ridhus, numera själv VÄLJER att gå dit för att få träna. Även efter en motionsrunda och med middagen väntades i stallet. Det är stort!

Åh vad skönt att vi fick flytta tillbaka till ett ställe som vi redan känner! Jag sov riktigt gott i natt eftersom jag vet att hästarna är ordentligt kollade till natten! Har precis fått sms om att alla var hela och fina vid insläpp i kväll också. Service!

Våra två fick idag börja dagen i sjukhagarna i väntan på att alla hästägare skulle vara på plats för ett hopsläpp med nya hagkompisarna. Jag passade på att rida lite innan och Hottis fick ett showmanship-pass med Ebba.

Jag satte ut koner på utebanan och upprepade övningen vi gjorde med durationerna på kursen i helgen. Började med att skritta runt och klicka för passering genom konportarna. Boogie kändes rask i steget men distraherad av alla hästar i hagarna runt om. Lite så där att hon först inte riktigt tog belöningarna. Sedan tappade hon en och då blev hon mer noga, min gamiga lilla tokfia!

Så tog vi några varv i trav där jag klickade för både igångsättningar och passeringar. Här hade vi kunnat välja att fortsätta med sträckning av durationerna men Boogie föreslog snabbt att blanda in galopp och jag tyckte att det var kul, så jag hängde på. I efterhand vet jag inte helt hur klokt det var, för hon blev väldigt i gasen, den lilla krutdurken. Huvudrusk och jämfotahopp. Hmm, väldigt bra sätt att introducera sig själv, sin häst och klickerträning på gården...  Samtidigt krävdes mycket färre repetitioner för att komma till att kunna sträcka galoppsträckan ända fram till nästa konpar. Dels för att jag var duktigare på att komma ihåg att växla till att också  klicka för bara fattningen emellanåt, dels för att hela hästen var väldigt energisk idag. Ingen avmattning där inte , trots många repetitioner i djupt och tungt underlag. Snarare motsatsen till avmattning, de där konportarna närmade sig med allt högre hastighet ju längre vi höll på och jag höll mig faktiskt i hornet...

Nästa gång ska jag nog eftersträva att balansera hästens känsloläge lite. Varva med något mer lugnande och avslappnande. Vara noga med kriterier för något mer markbundna fattningar kanske?

Fast attans vad kul det är när det finns alldeles egen rörelsemotivation i hästen!

Efter ridpasset blev det dags att få släppa in Hottis och Boogie till deras nya kompisar. Boogie och Penny känner varandra sedan tidigare, Hottis känner ingen av damerna och Troppan är ny för båda. Hagen är gigantisk, och först när de fick syn på varandra på långt håll blev det ganska springigt en stund. Jag kom mig inte för att filma eller fota, man vill ju liksom ha koll på hur det går. När de kutat ett tag så delade de upp sig i sina konstellationer i var sin ända av hagen. Jag gick och kollade våra, som betade lungt, hade alla skor kvar och inga märken någonstans. De verkade helt lugna och fokuserade på att få äta.

Vi hängde kvar i stallet hela eftermiddagen. Fikade med stallkompisar och försökte få rutin på våra nygamla stallsysslor med mockning och påsar. Vid några tillfällen hördes lite pip från hagen när de två paren hade gjort nya närmande mot varandra. Lite förvånade kunde vi se hur Hottis, som mest verkat gömma sig bakom Boogies rumpa, tog sig lite ton mot Troppan så fort hon försökte kontakta Boogie. Han kom liksom runt Boogie som en muräna med slickade öron och sa "rör inte min tant". Det beteendet var inte uppskattat av Troppan som visade hur väldigt vig och smidig hon är. Jaja, det  får han väl bara lära sig att man inte ska mucka med fuxdamer och att Boogie klarar sig utmärkt utan bodyguard. Boogie själv körde sitt bästa "jag bryr mig inte om dig, hur upprörd du än är över att jag finns" kroppspråk. Det är väl en av de positiva sakerna som kommit ur det senaste årets erfarenheter, hennes trygghet i nya hästkontakter. Man blir tryggare själv också som hästägare, när man sett sina hästar i så många nya konstellationer och sett dem reda ut det.

Ändå var det så klart skönt att höra att det fortsatt gå bra under kvällen och att alla mådde fint vid insläpp!

Kan nog bli ett skönt gäng det här, när de fått fundera klart över fördelarna med att vara en liten flock i stället för par. Jag vill som sagt gärna ha Boogie och Hottis tillsammans, men som en del i en grupp så de inte blir helt fixerade vid en enda kompis.

Finns ju hagar med stor potential för trevlig samvaro och utevistelse på Nytorp!