Eftersom det verkar ta tid innan jag hinner summera helgens upplevelser så kan ni väl ta en titt på Carolinas prydliga lastteknik så länge!

Som vanligt började vi med en enkel kedja - musmatta - spontant sitt.

Det är nytt för förarna att flera beteenden ska utföras innan klick. ALLA trillar förr eller senare dit och klickar mitt i kedjan. Eftersom man då måste börja om från början med sista ledet i kedjan, 3- 6 repetitioner, brukar man så småningom lära sig att styra upp sitt avtryckarfinger!

För hundarna är det också nytt att ett beteende nu belönas med möjligheten att utföra ett annat beteende - inte klick för varje sak man gör. Det leder givetvis till en del frustration och små utsläckningsexplosioner! Förarna får tydliga kvitton på hur gott flyt man uppnått på sina grundfärdigheter.

I den första enkla kedjan upptäcker man t ex kanske att man inte har gf "sitt på avstånd". Hunden kan bara erbjuda sitt en halvmeter framför förarens fötter. Då blir det svårt att kedja tasstarget - sitt om man lägger musmattan flera meter ifrån sig. Så bra att få upptäcka det nu i en tramskedja och inte när man försöker kedja hopp -sitt -hopp för tävling!

Majstången var nu nedplockad, så när vi gick vidare i övningarna med kedjan gå runt något så fick deltagarna välja andra objekt.

Denna kedja inbjuder verkligen till testning. Självklart provar varje normalbegåvad hund om det inte finns snabbare vägar till belöningen - rakaste vägen t ex?  

 Vilket håll var det nu?

Nu blev det väl rätt?

Maxad belöning ska det vara i slutet på en kedja!

En Grundfärdighetsvariant som KlickerTRÄNAReleverna jobbade med under helg 3 var targetöverföring. En target är ett föremål som man lärt hunden att vidröra med en specifik kroppsdel, vanligen nos eller tass. Man kan sedan använda sin nostarget eller tasstarget för att få fram beteenden som annars är svåra att shapa fram. Fördelen med att använda target för att t ex lära in framåtsändande, hopp över hinder, sändande till ruta osv. är att det är lättare att fasa ut targeten än t ex en utlagd leksak eller godisskål. När man fasar ut target kallas det för targetöverföring. Man "överför" targetbeteendet till en plats eller punkt så att hunden utför det även utan target. 

Innan man använder targetöverföring i en övning som känns viktig att få rätt, t ex ett lydnadsmoment, är det en fördel att ha övat både sig själv och hunden på tekniken. TRÄNAReleverna fick därför börja med target överföring lite här och var i miljön runt Kvarngården.

I de första övningarna kan man gärna välja en tydlig konkret punkt i miljön, t ex en sten, stubbe, trappsteg eller likande. Har hunden lärt sig en eller ett par target har den lätt att göra nya objekt till targets.

Lägg targeten på den utvalda platsen. Låt hunden gå dit och utföra beteendet ett tiotal repetitioner. Tänk geografiskt, dvs skicka från samma punkt, klicka och använd belöningen för att placera hunden vid samma startpunkt igen så du får många repetitioner i tät följd. Medan hunden är upptagen med belöningen tar du (eller din medhjälpare) bort targeten. Avsluta belöningen på samma punkt som vanligt. När hunden söker upp platsen där targeten nyss låg klicka och belöna. Medan hunden sysslar med belöningen lägg ut target igen och kör sedan ca 5 repetitioner med target innan du smyger undan den igen. Varva sedan flera repetitioner med target med enstaka utan för att upprättahålla flyt och entusiasm hos hunden. Gradvis låter du antalet repetitioner utan öka, och antalet med minska.

Viktigt att hunden inte ser när du tar bort target i början, ännu viktigare att hunden inte ser när du lägger ut target. Lägg aldrig direkt ut target när hunden tvekar eller tittar mot dig för ledtrådar! Det hunden gör när du lägger ut targeten kommer att förstärkas! Om du hamnar i ett läge där hunden inte går ut, ta en kort paus, lägg ut target medan hunden inte ser, och börja om.

När hunden gjort några targetöverföringar mot konkreta objekt är det dags att välja mer abstrakta punkter, t ex en specifik plats på gräsmattan. Ju fler gånger hunden varit med om targetöverföring, desto fortare går det.

Ett väl inlärt stationsbeteende är guld värt i stallmiljön. När hästarna blir nyfikna, närgångna eller stökiga är det skönt att få bli parkerad på sin sten.

Tosca - söt som socker

Vi har varit på kurs idag, mitt lilla klickermonster och jag. Favvokollegan Anna hade ett återbud på endagskursen i Fritt följ. Eftersom jag oftast blir kallsvettig av kriteriesättningen när jag ska träna fritt följ med sprattel-Tosca (och därför oftast hittar på ursäkter för att inte träna just detta med henne, däremot gärna med pålitliga gamla Stella-bella) så var det ett ypperligt tillfälle att ta tjuren vid hornen.  Givetvis också ett utmärkt tillfälle att få träna med lilla gaphalsen i realistisk kursmiljö.

 För mig  som inte tänker agilitystarter, så är detta idealposition i buren: Liggande, alla tassar inne. Det är det läget som leder till frisignalen!

* Tosca - JA!  (= frisignal)

Och attans vad nöjd jag är! Hon skällde vid ett (1 !!!) tillfälle på planen under hela dagen. Tre små skall på eftermiddagen när Anna och jag flamsade runt lite och tappade strukturen i en halv minut efter lunch. Då sa jag bara "lägg dig" och pausade några sekunder och bjöd in igen efter 10 sek total tystnad utan svansvift. I övrigt tyst både under arbete och i paus, med och utan bur. Till och med när jag utmanade henne genom att börja prata instruktörsmässigt till mina kurskamrater (som säkert bara trodde att jag var väldigt engagerad i deras planer för framåtsändande).

Detta var ju inte möjligt tidigare då hon struntade i signal för paus och bara hoppade runt och gapade vad jag än gjorde. Men genom idog värdeladdning av "lägg dig", f f a i stallet där det ofta är extremt nödvändigt av säkerhetsskäl att kunna parkera hunden långa stunder i taget, så är det nu användbart både som time-out och pausläge.

Pausläge utan bur

Upplägget är att om jag ber om paus för att hon gastar kommer ingen konkret förstärkning, ber jag däremot om paus för att det är dags för paus får hon konkret belöning för "lägg dig".

Jag passade också på att burleka med båda hundarna i kursmiljö. Det stressade en av mina kurskamrater som inte nog tydligt kunde påtala hur farlig hennes schäfer var.  Så jag såg till att hålla mig inom armslängd från burdörren, för att hinna stänga om schäfern nu ville äta lagotto till mellanmål. (Det ville den inte!) Att nån lagotto skulle sikta på schäfern kändes högst osannolikt, i deras värld fanns just nu bara matte, buren och möjligtvis ryggsäcken.

Fria följet då, ja det kändes i sammanhanget underordnat! Anna är som vanligt full av  av matnyttiga råd och osviklig förmåga att läsa varje hund, så självklart gjorde vi vissa framsteg även där.

Sista passet var det påtagliga förbättringar i Toscas tidigare alltför framskjutna och flackande position. Det som verkade fungera mest effektivt på henne var att hela tiden växla mellan steg bakåt och framåt, samt massor av stjärt in ( sväng åt vänster). Plus att sluta curling-klicka för lite av varje förstås! Fast lite förstärkande var det nog allt för matte att se att när klickandet överläts till Anna, så råkade även hon klicka för ett och annat icke önskvärt! Vem påstod att detta skulle vara enkelt?

Eftersom jag kom invalsandes i sista minuten missade jag namnen på mina kurskamrater men här är några av deras härliga hundar i arbete:

 Ung wachteltik i bra postion med tassarna bakom mattes tår

Choice hänger med i svängarna.

Choice - vilket underbart namn för en klickerhund!

Maximus behövde lite mer tändning i träningssituationen, och säg den hund som inte leker med Anna!

Briard-garnityr!

Finns nu utlagda på hemsidan!

På seminariet föreläste Kathy om hur man lär in en inkallning som fungerar i alla lägen. En fungerande inkallning ska vara omedelbar, snabb, rak och ända fram!

Kathy börjar med ända fram beteendet. Hundägare har ofta en bild av att inkallningen ska sluta med ett sitt, så man enkelt kan få på kopplet igen. Det blir för höga kriterier till en början. Man riskerar att ofta inte få belöna att hunden kom rakt, snabbt och genast när det trasslar, med sittdelen i slutet av inkallningen. Alltså blir beteendet inte värt besväret för hunden.

Istället börjar Kathy med att lära in ett targetbeteende, nos mot hand. För att hunden inte ska springa och dutta på händer i tid och otid håller man handen på ett speciellt, unikt sätt när man vill ha targetbeteendet. Kathy väljer att hålla handen med alla fingertoppar ihop, bara för att man inte brukar hålla sin hand så spontant. När hunden kan trycka nosen mot targethanden oavsett var hundägaren håller den kan man börja träna själva komma beteendet. Hunden har redan läst sig uppskatta leken tryck nosen mot handen och får nu alltså starta längre och längre från föraren för att komma åt att utföra sitt targetbeteende. Hunden kan t ex starta från medhjälpare som håller hunden, föraren ropar sin inkallningssignal och visar sedan handtarget. För att den muntliga signalen verkligen ska bli en signal måste den komma före rörelse i targethanden. Kommer den samtidigt eller efter, överskuggar rörelse den muntliga signalen, som bara blir bakgrundsbrus.

Fördelen med att avsluta inkallningen med en nostarget är flera:

• hunden verkligen lär sig komma ända fram när man kallat på den
• inkallning avslutas med ett enkelt beteende som är lätt att bygga högt värde i. (det går visserligen att bygga ett högt värde i ta i halsbandet, sitt osv, men hundägare i allmänhet har svårare att få till det och komma ihåg att fortsätta värdeladda det.)

När hunden kan springa i hög intensitet på signalen även på längre sträckor, lägger Kathy till störningar. Hon låter hunden aktivera sig med störning för att sedan kalla in den därifrån. När vi  Canis-instruktörer fick testa upplägget på fortbildningsdagarna innan seminariet, kändes denna del ovan och bakvänd, eftersom vi är lärda att premiera att hunden väljer bort störningen helt och hållet (doggie-Zen). Att då först låta hunden gå på störningen och sedan kalla in den därifrån (och därmed förstärka det den höll på med ) var obekvämt för många så det trixades med fri och varsågod-signaler för att först göra störningen tillåten.

Kathy påpekar dock helt riktigt att tillvaron är full av intressanta saker som hunden vill hålla på med (och kommer att hålla på med hur Doggie-Zen tränad den än är) och det är viktigt att kunna få sin hund att avbryta det den sysslar med och snabbt få in den. Träningsupplägget ger oss möjlighet att förstärka rätt beteende (kom genast när du hör signalen, oavsett vad du pysslar med) på ett lite mer verklighetsnära sätt.

När man börjar med störningsträningen jobbar man på mycket kort avstånd i början för att underlätta för hunden att göra rätt val. Mumsigt älgbajs här och nu eller god leverpastej hos matte 50 meter bort? är ett mycket svårare val för hunden än om avståndet mellan störning och matte är 2 meter. En medhjälpare agerar frestare. Frestaren får inte använda hundens namn eller inkallningssignal, men ska i övrigt agera som om man seriöst vill locka hunden med sig hem! Man börjar förstås med lätta störningar så att hunden får många upplevelser av att göra rätt val. Vad som är lätta eller svåra  frestelser varierar förstås från hund till hund. Gullig röst och lite gos är ofta lagom att börja med. Frestaren jobbar för att dra på sig hunden, när hunden är engagerad i frestelsen kommer inkallningssignalen 1 gång. Om hunden släpper frestelsen klickar man direkt för själva beslutet, dvs så fort hunden gör någon rörelse bort med huvud och eller tassar. Det är verkligen det kloka valet man vill förstärka! Direkt efter klicket får föraren plussa på med masssor av beröm och rörelse bort för att få med sig hunden bort från frestelsen. Många hundar tolkar annars klicket som att det frestaren håller i nu ska bli tillgänglig.

Man jobbar sig sedan vidare genom kriteriehöjningar som tråkigt godis, halvbra godis, gott godis, supergodis, tråkig leksak, mellanintressant leksak, superleksak, neutral hund, kompishund, snygg tik, löptik osv.

Om hunden inte väljer bort frestelsen inom 2 sek efter signalen, blir frestaren passiv. När hunden då lämnar frestaren blir det inget klick och belöning, däremot verbalt beröm och klapp "Tack för att du kom tillbaka".

Nytt försök, om hunden inte heller nu klarar att släppa frestelsen innan frestaren blir passiv, gör man nya försök med lättare frestelse så hunden får lyckas några repetitioner innan man går tillbaka till det svåra.

Det är en vanlig föreställning att man som hundägare måste hitta belöningar som ständigt övertrumfar det som lockar och frestar. Så är det inte alls! Det finns så mycket därute i den verkliga världen som vida överträffar alla kycklinghjärtan och superkongar! Så i dessa övningar ska man självklart belöna bra och varierat, men inte alltid bättre! Poängen är att lära hunden att frestelsen faktiskt aldrig egentligen är tillgänglig, hur frestaren än lockar och "lovar". (Kathy kallar frestaren "the liar".) Väljer man bort inkallningssignalen, försvinner även chansen på frestelsen.

Man ökar givetvis också avståndet mellan förare och frestelse. Som alltid ingår i klok kriteriesättning att inte öka flera parametrar samtidigt! Så väljer man att öka avståndet, går man tillbaka till lite lättare frestelser och vice versa!

Så småningom vill man även lära hunden att vända om när den är på väg i full fart mot något intressant.  "The pivot" kallar Kathy detta för. Även här krävs en medhjälpare. Man kastar något och låter hunden starta mot det för att kalla in innan den kommit fram. Vad man börjar kasta beror igen på hund. Börja med något lätt, tråkigt godis eller ointressant pryl (pinne, kotte eller för den apportgalne kan man börja med fejkat kast) Kastar man godis bör det vara så stort och tungt att att det går att kasta och hittas av medhjälparen när det landat.  Kathy brukar t ex använda bitar av bagels. Man kan stoppa i en påse också.Om hunden väljer att fortsätta mot det kastade plockar medhjälparen upp det. När hunden då återvänder blir det "Tack för att du kom tillbaka" men inget klick och belöning.

Nytt försök, om det inte heller fungerar, väljer man en enklare frestelse.

Precis som tidigare ska klicket markera valet hunden gör, dvs komma direkt man ser att hunden vänder tillbaka mot föraren.

För att inte ödelägga goda apporteringsvanor bör man varva med många repetitioner där hunden får gå ut och hämta in föremålet.

Man jobbar sig metodiskt genom kriterieökningar i form av allt mer lockande föremål, samt att låta hunden springa allt närmare föremålet innan man ropar tillbaka. Så småningom fasar man ut medhjälparen genom att flytta den allt längre från landningspunkten.

För de hyffsat väl Doggie-Zen tränade instruktörshundarna gick det ganska snabbt att jobba sig igenom övningarna med goda resultat. Har hunden många tidigare erfarenheter av att "välja bort" ger god utdelning, går det relativt raskt att öka svårighetsgraden. Har hunden aldrig utsatts för sådana valmöjligher kanske det är en fördel att göra några grundläggande Doggie-Zen övningar först.

Vanliga fallgropar enligt Kathy är

• att jobba rytmiska intervall, dvs att man alltid kallar in efter ett visst antal sekunder
• att man inte tillräckligt ofta klickar för själva valet, beslutsögonblicket, och istället vill ha hela inkallningen. Beslutet blir inte lika lätt att fatta om feedbacken på beslutet alltid kommer flera sekunder efteråt.
• att man ökar kriterierna i för stora steg (t ex svårare frestelse och längre avstånd samt ny miljö samtidigt)
• att frestaren slutar fresta direkt efter inkallningssignalen istället för att fortsätta jobba tills hunden valt bort eller 2 sekunder passerat. Då lär man hunden invänta passsivitet innan den kommer, och de verkliga frestelserna där ute kommer inte att agera på det viset. (Drömscenariot att alla hundkompisarna fryser i position när du ropar på din hund kommer aldrig att inträffa, eller hur?)

Ada

Anton

Cintra

"laddad" instruktör

Rusty

Ebba fångade även några herrar upptagna med annat än träning...