Hos Ann-Louise pågår just nu flera intressanta diskussioner! Hur långt kan man gå när det gäller tillrättaläggande av miljön för att få fram de beteenden man vill ha?

Klickerträningen bygger på att hunden ska göra egna val. Men man kan ju laborera med träningsmiljön så att det inte finns så mycket att välja på, och därmed snabbare få fram det man vill ha. Hur mycket kan man begränsa hundens valmöjligheter och ändå kalla det ett val? Kanske viktigare, hur långt kan man gå i begränsningarna och fortfarande anse sig vara hundvän med etisk hundhållning?

På förra årets AdventureDog konferens höll Kerstin Malm en bra föreläsning om hur både empati/inlevelse med hunden och höga egna ambitioner med hundträningen kunde ställa sig i vägen för god hundhållning. Överdriven inlevelse och indentifikation med hunden kan leda till en hundhållning som inte är gynnsam för hunden.  T.ex övervikt, för lite motion, utveckling av olika problembeteenden som separationsångest osv.

Höga ambitioner med starkt fokus på funktion och prestation kan å andra sidan också leda till en ogynnsam hundhållning, sett ur hundens perspektiv.

En hund som under stora delar av dygnet hålls i bur eller hundgård är givetvis lättare att  motivera med uppmärksamhet och klappar än hunden som legat vid dina fötter hela dagen och myst.

En hund som är väldigt hungrig kommer att jobba hårdare för lite torrfoder än hunden som redan ätit sig mätt på familjens matrester.

Så det är väl möjligt att vissa delar av träningen skulle gå snabbare och lättare med hund som svultit i bur under större delen av dagen. Samtidigt skulle den typen av hundhållning också föra med sig andra biverkningar, bortsett från de rent etiska aspekterna på den  typen av hundhållning. Förhöjd aktivitetsnivå hos hunden, bristande förmåga till generalisering av beteenden till olika miljöer, begränsad erfarenhetsbank, motoriska begränsningar, för att bara nämna några.

Så det är inget jag är beredd att prova för att öka mina chanser till prisbucklor i bokhyllan. Men jag tycker att buren är ett lysande hjälpmedel i träningen. Fram för allt när det gäller att hindra hunden att öva på sånt jag inte vill att den ska öva på när jag inte är med och påverkar!

T ex när den lilla valpen kommer hem skapar man enkelt goda nattvanor med valpen i en bur bredvid sin säng. Den får vara nära men kan inte rassla in under sängen och gnaga på sladdar och tofflor medan man sover. Den brukar säga till när den blir nödig, får komma ut, och sedan tillbaka i buren igen utan en massa lek och stoj mitt i natten. Målet för mig är INTE valpar som snabbt lär sig hålla sig hela natten. Målet är att de säger till istället för att smyga iväg och kissa nånstans, och att de snabbt somnar om igen efter rastning istället för att fara runt och aktivera sig nattetid.

Så fort mina hundar klarar att hoppa upp och ner ur min säng utan hjälp brukar de få flytta dit istället, men det är ju min ensak! Då har de redan lärt sig att sova lugnt om natten.

Likaså när man ska vara ensam hemma eller vänta i bilen. Första gångerna kan det vara risk för oro, och det går blixtsnabbt att lära sig kanalisera oro genom vandalism. Så jag ser till att det inte finns möjligheten att göra valet slita heminredning i stycken eller fara runt över stora ytor och varva upp sig ännu mer. Trött hund i bur eller litet avskalat utrymme, korta stunder i taget i början är receptet. lJag lägger faktiskt inte ens dit tuggben eller märgben,  då jag dels inte vill riskera att valpen sätter nåt i halsen när jag är borta, men också för att jag inte vill skapa vanan matte borta = tugga frenetiskt. Matte borta = sova är ett mycket bättre val som jag vill hjälpa hunden att göra genom tillrättalagd miljö. När den vanan är grundlagd, får hunden tillgång till ett rum när jag är borta, och så småningom hela huset. Eller njae,inte hela huset.  Tosca har alldeles själv lärt sig häkta av jackor från hängarna i hallen och vända ut och in på alla fickor i jakt på hundgodis. Det är hon nu så väldigt duktig på att mer träning på det inte behövs.

Susan Garretts omdiskuterade Bur-lekar är för mig just lekar - silly little games  - som man kan använda som pedagogiskt verktyg i träningen. Hunden vistas bara i buren under själva träningen, och den blir rikligt belönad för att vara i buren. Mycket hög FF och mycket god FK!

Det är svårt att förstå att det blir sån negativ laddning kring det här bland hundförare. De hundar som fått prova på tycker att buren är oerhört positivt laddad!

Den något stressade konsultmamman höll på att baxa ut sina väskor i höstrusket när åttaåringen upptäckte att en ogjord matteläxa låg och skräpade på botten av skolryggan.

"Den kan pappa hjälpa dig med. Han är ju matematiker!" föreslog mamman käckt.

"Men han kan säkert ingenting om MELLANLED!" ylade åttaåringen förtvivlat och draperade sig runt mammans ben.

Inte jag heller, tänkte mamman och drog in väskorna igen för att de inte skulle bli genomvåta i regnet. "Kom så går vi upp till pappa!"

Åttaåringen placerades med bok och pennor bredvid matematikerpappan, som visade sig vara måttligt intresserad av elementär matematik, åk 2. En spännande dokumentär med unika intervjuer av Tom Jones samtliga kusiner i Wales hade precis börjat på Okunskapskanalen.

Under stånk, stön och kvidande kämpade åttaåringen sig  igenom den första uppgiften och sjönk sedan ned på golvet i en gråtande hög. Den kunskapstörstande fadern höjde volymen på TV:n.

Konsultmamman, som fortfarande hade 31 okörda mil framför sig innan sängdags, grävde fram en näve tuggummin ur skafferiet och gav den skeptiska fadern.

"Ge henne ett för varje färdig uppgift"

"Men är det verkligen lämpligt?" undrade han med hissade ögonbryn.

Ett ljus hade redan tänts i åttaåringens blick. Hon satt bänkad igen med pennan i högsta hugg.

"7 + 6 blir 7 + 3 + 3"

Pappan placerade tveksamt ett tuggummi i hennes utsträckta hand.

Fem minuter senare var alla mellanleden avverkade, åttaåringen idisslade belåtet och utropade:

"Nu gick det mycket bättre! Vad snabb jag var!"

Utan att lyfta blicken från datorskärmens flirtande och shoppande Sims2-figurer konstaterade storasyster torrt:

"Jaha ja, Klickermamman till undsättning, ännu en gång!"

I runda slängar minst 50 bortslösade förstärkningstillfällen...

Den lilla tappra skaran som utgör fortsättningskursen, ägnade sig åt baklängeskedjning av delmoment ikväll. Som vanligt uppdagas vilka grundfärdigheter som behövs putsas vidare på. Det är därför det är så bra att ge sig på en kedja emellanåt. Både för att träna just kedjning men också för attt utvärdera sina grundfärdigheter. Flera insåg att Sitt på avstånd var en användbar Gf-variation som behövs t.ex vid hopp över hinder. Hunden är oftast så van att beteendet sitta lönar sig nära föraren, att den går mot föraren för att sätta sig när kommandot ges på avstånd. För att sitt på avstånd ska funka på kommmando måste det först finnas som en frivillig Gf. Enklast får man fram detta genom att klicka fram sitt på nära håll och sedan binda hunden eller be nån hålla i kopplet och avlägsna sig gradvis medan man fortsättter klicka för spontana sitt. Man kan också jobba med hunden bakom ett staket elller kompostgaller mellan två rum. När hunden varit med om detta ett antal gånger kan man även prova med lös hund och belöna sitt med belöning som kastas bakom hunden, för att på så sätt få hunden att bjuda på sitt på allt längre avstånd från föraren. (Behavior economics: om belöningen alltid dyker upp bakom hunden är det slöseri med energi att röra sig mot föraren.)

När hunden kan bjuda sitt på avstånd läggs stimuluskontroll på även det beteendet.

Frys på target brukar också underlätta när man vill göra kedjor som involverar target. Dvs att hunden kan placera och hålla kvar tass el nos på target i väntan på klick eller kommando. Detta får du fram dels genom att gradvis fördröja ditt klick vid markering på target. Om hunden hinner lämna targeten måste du vänta tills den söker sig tillbaka, och då klicka. Frys på target underlättas också av belöningsplacering. Kasta belöningen till hunden när den står på target så blir det mest effektivt för hunden att stå kvar istället för att gå mot dig efter klicket.

Garvade klickerhundar som Stella hämtar information ur timingen av klicket. Kommer klicket direkt när man trampar på target springer man mot matte och hämtar belöning. Kommer klicket en halv sekund senare står man kvar och inväntar att belöningen kommer neddimpande från ovan.

 Ann-Louise har skrivit klokt om sina tankar efter Chicken Camp med Bob.

 Innan seminariet i Stockholm och hönskursen var jag tämligen  skeptisk inför den vördnad och personkult somliga verkade hysa inför Bob Bailey. Men efter den stora förmånen att att faktiskt få hänga med honom i 11 dagar i sträck är jag nog lite frälst, jag med.

Han är en av de mest ödmjuka och tålmodiga lärare jag träffat, alla kategorier. Fast jag tror han vill vara lite guru också, när han kallar sig själv för Yoda...
Under mina första Bob-fria dagar förra veckan kändes det märkligt tomt och vingligt i tillvaron. He kinda grows on ya!

I helgen har jag och Anna S haft sista helgen för en av våra KlickerTRÄNARgrupper. Kursen utgör Modul 1 i Canis instruktörsutbildning.  Tema sista helgen är baklängeskedjning. Vi började lördagen med att stöka undan det praktiska provet där deltagarna ska visa upp grundfärdigheter på egen hund, med och utan stimuluskontroll. För att få bocka av en Gf-variation som godkänd på Gf-schemat så ska hunden kunna bjuda samma beteende 3 gånger i följd med en latenstid om högst 3 sekunder. För godkänt på det praktiska provet behöver man minst 60 % av grundfärdigheterna, vilket brukar innebära alla de gröna plus några blå. Man ska också kunna visa minst 3 beteenden med stimuluskontroll.

Denna helg var det riktigt kul att vara "domare" då hundar och förare skötte sig fint trots viss nervositet. De allra flesta uppnådde godkänt, och det var väldigt roligt att se hur alla förare utvecklats som klickertränare under året sedan vår första träff i februari.

Sedan gav vi oss i kast med baklängeskedjning först i teori och praktik med tvåbent hund. Bättre att göra lite misstag med sin kurskamrat än att förvirra sin fyrbente vän. Det kräver lite övning att lära sig dela upp en beteendekedja i lagoma sekvenser och tänka baklänges. Vid detta laget är också alla tränare så vana att förstärka ett beteende i taget att det är svårt att hålla klickertummen i styr, och i stället förstärka genom att ge nästa kommando.

Söndagen ägnades sedan helt åt praktisk träning på baklängeskedjning med hund. Kul, tyckte många, men också rätt frustrerande. När man börjar kedja blir det nämligen MYCKET tydligt hur väl generaliserade hundens grundfärdigheter är. Att ingen kedja blir starkare än sin svagaste länk gäller även här! Ett typiskt fenomen som ofta visar sig är att hunden kanske inte alls bjuder på grundfärdigheten så spontant som vi tror, utan har uppfattat vissa omedvetna kroppsrörelser eller positioner som diskriminativt stimulus för att utföra beteendet. När vi börjar baklängeskedja måste vi noggrant se till att skala bort alla signaler som inte ska vara med i den färdiga kedjan. Speciellt när man börjar tänka tävlingsmoment stramar man ofta upp sitt kroppsspråk. "?" säger hunden som inte känner igen sig, och alltså inte bjuder det förväntade beteendet.

Hundarna blir också snabbare trötta i huvudet när de inte är kedjekloka. Först trampa musmatta, sedan sitta på kommando, hur svårt kan det vara, tänker föraren och maler på. För hunden kanske det är alldeles nytt att få höra ett kommando istället för det sedvanliga klicket. Även om den nyss blivit belönad 3-6 gånger för just det sista beteendet i kedjan är det ovant att göra flera saker i följd. Det tar tid även för hunden att känna igen upplägget. (Den låg ju och sov under teorin och torrsimmet!)

En kursdeltagare påpekade att vi borde ha förberett dem på hur frustrerade förarna skulle komma att känna sig i denna övning. Det ska vi tänka på till nästa kurs! Men kris betyder utveckling - eller hur :-)

Till slut var det dags att sätta punkt för ett års arbete. Som psykolog gillar jag ju att jobba med processer, och denna 1-åriga utbildning är just en sådan spännande process att få följa. Det här har dessutom varit ett riktigt extra härligt gäng engagerade och debattlystna hundförare att jobba med!

Jag kommer att sakna er! Lycka till med den fortsatta träningen och hoppas att riktigt många av er söker till Modul 2! Ni kommer att bli så bra!

Jag önskar förstås att jag kunde berätta om en lika lyckad fortsättning på stimulusreverseringen. Men som alltid när man börjar känna sig kaxig inom djurträning så för verkligheten resolut ned en på jorden igen. Dag 5 var en sanningens dag, då alla ens brister som klickertränare tydligt trädde fram...

275:an, som ju verkade så nära målet när hon blev propppmätt dag 4, visade sig vara en svår nöt att knäcka. När vi började där vi slutade, dvs flyttade den nya heta targeten, trekant, från ytterläget till nr 2 i raden, visade det sig att hönan glatt pickade på vad som helst som låg ytterst. Eller rättare sagt hon pickade glatt och tämligen systematiskt på den ena efter den andra tills man klickade. Vi slet som galningar tills vi hade mätt höna igen. Marie var med och försökte hjälpa till och konstaterade att hönan bara gissade sig fram. Förr eller senare gav det ju utdelning. När vi lärde in den första heta targeten hade fick vi använda negativt straff när hönan pickade på fel target, dvs den heta targeten försvann en stund. Om jag förstod rätt brukar man få göra så även vid reverseringen för Marie, medan Bob ansåg att vi skulle lösa uppgiften med "pure shaping", alltså bara positiv förstärkning. Med just denna pippi, som antagligen gjort ett antal reverseringar i sina dagar, var det in i bänken svårt! Så småningom fick jag   lite hjälp med tänket av Bob. Eftersom picka på olika target var ett för denna höna "billigt" beteende, dvs det kostade henne inte nån större ansträngning att picka på tills det kom ett klick, var man tvungen att lägga upp  övningen så att det enklaste var att bjuda rätt respons och att bjuda fel respons kostade mer ansträngning. "Behavior economics" som Bob talade om på seminariet i Stockholm. I detta fall handlade det om att till en början placera den nya heta targeten avskilt från de andra, och sedan gradvis placera den närmare och mellan. Ganska självklart, om jag nu inte låst mig vid den ursprungliga instruktionen med targets max 5 cm från varandra på rad. Mänsklig lydnad kan ställa sig i vägen för förnuftig träning!

Med de nya hönorna, som nyss gjort sin första färgdiskriminering, var det jämförelsevis enklare att få dem att sluta picka på den tidigare heta targeten med hjälp av mycket hög förstärkningsfrekvens för alternativa beteenden. Förvånansvärt snabbt fick vi dem att sluta picka på röd, och mest bara stå och glo. Betydligt svårare var det att få dem att börja picka på grön. Efter lite inledande trassel med huvudrörelser i sidled istället för nedåt, fick  min partner Mia dock tilll det galant.

Jag hade betydligt svårare med 162:an. Gropen jag grävde åt mig själv var otydliga kriterier. Målsättningen var att klicka för huvudrörelser nedåt inom en bestämd zon kring den nya heta targeten. Bitvis höll det, men flera gånger hände det att hönan pickade på grön 1-2 gånger och att jag då fick för bråttom framåt, slutade klicka för huvudrörelser nedåt och väntade på fler fullständiga pick som aldrig kom. När då förstärkningsfrekvensen gick ned blev hönan frustrerad och började variera sitt beteende ännu mer. Då blev jag till slut desperat och klickade för sånt som låg utanför zonen, t ex pick på fläck på duken eller sidvärtes rörelser. Då var jag plötsligt ännu längre bort från målet....  Så länge man förstärker en variation av beteenden kan man inte förvänta sig annat än en variation av beteenden. Förstås!

 Som alltid när jag blir frustrerad över att inte nå målet i träningspasset så får jag tunnelseende och bara maler på, repetition efter repetition. Och fortsätter förstås att förstärka en massa skit! I stället för att ta paus och tänka efter. Urkorkat när resultatet endast blir  ytterligare en mätt och belåten höna som känner sig klar för dagen.

"Your chicken is a reflection of your ability as a trainer" skulle väl Susan Garrett sagt på sitt plågsamt sanningssägande vis. Men snälla farbor Bob fortsätter tålmodigt att ställa sokratiska frågor tills man kommer fram till lösningen. Mycket lärorikt, men inte heller det helt smärtfritt!

Å ena sedan är det så häftigt att det finns så mycket mer att lära sig och att förbättra i sin träning. Å andra sidan är det förbaskat motigt att aldrig kunna känna att japp, nu är jag riktigt duktig på det här.

Fler hönskurser blir det!

Min duktiga bordskamrat Mia:

Don't take yourself too seriously!