Har lagt upp en ny länk, till helt underbara bloggen Isgårds djur tränar.

Läs om det här inför helgens agilitykurs!

Högen av anmälningar till Canis KlickerTRÄNARutbildning 2008 fortsätter att växa. Anmälningstiden går ut 15 december. Det är väldigt kul att intresset är så stort och det blir inte en lätt uppgift att sålla bland alla kvalificerade sökande. Synd då att det finns de som  slarvar bort sin meritförteckning genom att hänvisa till diverse hemsidor istället för att faktiskt lista vilka meriter de vill tillgodoräkna sig.

Vi kommer inte att söka information om folk på nätet! Gitter man inte klipp-och-klistra in sin meritförteckning i ansökan lär man knappast orka fullfölja en så pass krävande kurs...

Vi tar emot er som SATSAR!

En lustig grej med lagottodamerna är att de ofta tycks vila sig i form. Dvs när man kört fast på något är klokaste strategin att låta det vara helt och hållet tag innan man provar igen. Hur många gånger som helst har jag varit med om att utförandet förbättrats, trots att vi inte gjort något.

Idag klippte jag ner Stella till ca 5 mm. Hon gillar inte att stå på klippbordet och hon blev lite frusen då vi stod ute. När vi var klara for hon som en liten avskalad torped runt huset och jag fick för mig att köra lite slidestoptarget. Det har vi inte gjort på evigheter eftersom jag inte varit helt nöjd med utförandet mot mig (från mig går utmärkt) och jag sällan har tllgång till medhjälpare som håller i henne. Nu var hon superladdad och trampade riktigt fint mot mig gång på gång så att jag kunde börja shapa fram lite bakåtvikt också. Rätt träningsläge i massor av repetitioner, ända tills Tosca kom hem från promenad med sin boyfriend rottisen Zappa (och min kompis Annsofie ).

Idag hade jag bara Kong-belöning. Stella är en riktig jaga-bollen-hund, men hon går bra för ätbara belöningar också. Jag bara konstaterar detta. Man får många gånger intrycket i diskussioner både IRL och på nätet att det på något sätt är bättre eller  "finare" att ha en hund som jobbar för lek än för godis. Inbillar man sig kanske att hunden då mer jobbar för samspelet än för egen vinning? Stella antastar gärna allt på två ben med sina bollar för att få dem att kasta. Idag tryckte hon upp tennisbollar i nyllet på barnens kompisar och nöp dem i händerna för att få  fart på dem. Fint samspel! Willing to please, kanske?

Tosca å andra sidan rädar fickor och väskor. För några år sedan såg jag hur en kursdeltagare klippte till henne när hon försökte stoppa nosen i hennes ficka.Den allt annat än hjältemodiga lagotton bara blinkade och provade från andra hållet. Hon är beredd att utsätta sig för en hel del obehag för att få tag på nåt gott. Ändå får man allt som oftast kommentarer om att hon borde leka mer, tex på söket. Jag har verkligen jobbat på att bygga ut leklusten och kan idag använda den som belöning i ganska mycket även med Tosca. Det är praktiskt att kunna variera. Jag vill ha både och! Men jag förstår fortfarande inte varför det ena  - dvs lek  - framhålls som bättre. Eller att det kan skrytas om att ens hund minsann snällt jobbar för bara torrfoder. Jag kan visst låta mina hundar jobba ihop till kvällsmaten. Men när de gör svåra saker, dvs när de måste avstå från andra belöningar i miljön, har jag full förståelse för att de behöver belönas rikligare.

Jag har inga illusioner. De försöker båda bara förse sig med så mycket som möjligt av det de betraktar som livets goda. Lite festligt att människovärlden verkar tycka att det är fint att hundar jobbar hårt för halvdant betalt.

"Tänk min man, han är helt underbar! Han jobbar 80 timmar i veckan för bara 20 kr/timmen! Och när chefen låter honom spela lite innebandy, då blir han alldeles till sig och jobbar hårdare än någonsin. Det är så fantastiskt att vara gift med en Knivstabo, de är så lättmotiverade!"

Luther på vår axel, månne?

..har Morten skrivit om. Läs mer här eller i nästa Canis.

Höstlov innebär stark konkurrens om hästen. Ebba vill vara i stallet hela dagarna, men jag lyckades tigga till mig en liten ridstund på eftermiddagen. Boogie var måttligt förtjust, hon hade ju redan varit ute en sväng på förmiddagen.

Jag vill ju verkligen få in klickertänket i själva ridningen, och då måste jag få laborera lite på egen hand. Men attans vad svårt det är! Jag har väldigt svårt att sätta kriterier, eftersom jag inte riktigt själv vet vad jag är ute efter. Eftersom jag bara ridit privatlektioner de senaste tre åren innan Boogie har jag svårt att rida utan Ankis röst i öronen!

Ebba hade haft bekymmer med höger galopp på förmiddagen så jag gav mig på det. Struntade i att Boogie spände sig, och slängde sig inåt, bara fortsatte ge hjälperna och sedan klicka efter tre-fyra språng. Verbalt klicka, alltså.

Upprepade galoppfattningen på samma ställe på ridbanan tre-fyra gånger innan jag provade på andra ställen.

Två saker hände. Fattningarna blev lättare och lättare. Det brukare de ju även bli när man kör som vanligt upprepade gånger, men nu kändes det som om hon "sökte" galoppen. Dessutom blev det lättare för mig att sitta tillbaka och vänta på galoppen, istället för att falla framåt och jaga på den som jag lätt gör annars. För mig blev det nämligen mer uppenbart att lämna över ansvaret till hästen, när jag tänker "klickerskt". Du ger mig beteendet, så klickar jag.

Idag hade jag barnpassning (heter det ju inte alls när det är barnens far som är hemma med barnen!) så jag passade på att åka ut till stallet ensam efter jobbet. Det är så lungt och skönt där på kvällarna, eftersom de flesta hästarna rids på dagtid. Jag provade nya vintertäcket och snaggade Boogie i nacken. Snaggen ska vara samma längd som örat om man viker det bakåt, men tidigare ägare måste ha måttat som på en åsna, så jag ska försöka låta lite av det stå på punkig utväxt till våren.

Sedan klickertränade vi ett ordentligt pass. Först apportering. Målsättningen var att få henne att plocka upp apporten från golvet, vilket tidigare varit svårt. Jag höll gradvis allt närmare golvet, men när den till slut hamnar på golvet händer ofta att hon över går i annan aktivitet. (Snusa runt på golvet eller bjuda andra betenden som titta åt sidan). Nu försökte jag hitta ett mellan läge mellan hålla ett par cm ovanför golvet och lägga på golvet genom att lägga ena ändan av apporten på mina tår. Det funkade rätt bra, förtutom att Boogie bet mig i smalbenet två gånger. (Inte hårt!)Sista 5 repetitionerna tog hon den från golvet.

Sedan körde vi titta åt vänster och titta åt höger samt sänk huvudet. Det sista har jag lagt kommando på, och nu började jag käckt lägga kommando på höger och vänster också. Jag är ju inte ute efter någon större precision i beteendena, och hästar verkar allmänt lite sämre på stimuluskontroll än hundar, så bäst att börja i tid!

Att vi har kört mycket apportering verkar ha gjort Boogie väldigt benägen att prova att bita i allt möjligt som grimskaft och tygeländar. Hon lyckas till och med köra håll fast på stångbettsskänkeln ibland. Mig gör det inget att hon provar sig fram, hon måste ju få undersöka NÄR det lönar sig och när det INTE lönar sig, för att bli mer klickerklok. Men det kommer ju en och annan kommentar från andra i stallet.... Att det skulle vara hovtargetträning som gjorde att hon välte en skottkärra i hagen tror jag  inte. Hon var enligt tidigare ägare en påhittig och nyfiken häst även innan hon kom till oss. Det finns ju även helt oklickade hästar i stallet som kastar täcken omkring sig i stallgången, halar in hösilage i boxen och allmänt "opererar" i miljön.

I onsdags när jag red lektion stämde verkligen ingenting. Total brist på koordination. Inga av mina kroppsdelar verkade hamna på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Tack och lov så var min stackars häst inte helt och hållet en spegelbild av min förmåga som ryttare. Vilket väl beror på att hon proffsrids tillräckligt många dagar i veckan för att fortsätta utvecklas. Mig till trots, liksom. Men det är inte kul när jag känner hur jag bara är i vägen för hästen och stressar upp henne med min tafflighet.

Att det är mitt fel, och inte Boogies, när det strular, det råder det aldrig någon tvekan om i mitt huvud. I ett tidigare liv hade jag säkert kunna tycka att hon var obstinat, tjurig eller envis när hon inte vill fatta galopp. Men sånt finns inte i min världsbild längre. Hunden eller hästen, krånglar inte för att göra livet besvärligt för mig. Djuren har inga dolda agendor! Det är jag som tränare/ryttare som inte lyckats få fram mitt budskap. För det mesta är denna inställning till nytta. Jag är ju aldrig arg på mina djur numera! De vill mig väl och gör så gott de kan.  Däremot kan jag vara ruskigt frustrerad över mina egna brister som tränare. Det kan ju vara bra, om det leder till att jag förbättrar mig. Men ibland, speciellt i ridningen, gör det skadan värre. När jag känner att jag klantar mig, låser jag mig och ger upp. Medan 450 kg muskler fortsätter i en eller annan riktning, och allt hinner trassla till sig ännu mer.

"Ge inte upp - RID!" händer det allt som oftast att Fröken måste gasta.

Idag hade jag både häst och ridbana för mig själv, så då passade jag på att försöka vara lite mer klickersk i ridningen.Galopppfattningarna var det som strulade på lektionen, så nu satsade jag på att göra sådana och belöna efter 2-3 språng ett antal gånger. Vänster galopp  gick riktigt fint. Högergaloppen var trassligare, hon spänner sig och kastar sig inåt när jag ber om galoppen. valde att strunta i det och fortsätta belöna så fort jag fått ett par språng, även om vi inte hamnat där jag tänkt mig på banan.  Det känns lite ryckigt och ovant att rida med täta belöningar på det här sättet. Boogie har också en tendens att tvärnita så fort jag säger nåt. Försöker nu vara övertydlig: Brrrraaaa! betyder stanna och få godis. Fint, duktig tjej osv betyder just bara det, så galoppa på du! Ibland behöver jag ju få mer än bara några språng för att komma åt att träna på något annat, t ex en galoppbom. Då kommer ju Brrrraaaa! efter bommen istället.

Om jag jämför med hundträningen så borde dessa "mellanberöm" vara överflödiga och förvirrande. Men när jag sitter på hästen känns det som att jag vill ge lite positiv feedback utan att behöva stoppa och belöna emellanåt. Saknar vägledning om hur jag ska få bra klickertänk som ryttare...

Hur som helst tycker jag Boogie skötte sig så fint i kväll. Samarbetsvillig och inga protester trots att hon fick gå ut och jobba när alla andra fick gå in och äta.

I morgon ska vi ut och åka transport för första gången sedan vi fick Boogie. Ebba ska få rida med på clinic för Manuela Witt. Hon är pirrig över det, och jag är pirrig över min debut som hästchaufför. Upp i gryningen alltså.