När nu diverse läns landsting samt den krassliga familjen fått sitt fanns det en gnutta stalltid över på egen hand. Vid fikabordet påbörjades en intressant diskussion om träningspauser för unghästar, och kanske även äldre hästar. Man låter dem helt enkelt vila helt från träningen och bara växa på sig under en period. När ska man då tajma in denna paus?

Om hästen är inne i en "besvärlig period," blir det då värre eller bättre av att ställa av hästen en tid?

Här kan man ju ha olika tänk beroende på infallsvinkel.

Tänker man i former av ledarskap oroar man sig för att hästen då ska uppleva ett slags vinst med strulet och därför kanske vara ännu stökigare när man tar upp träningen igen.

Man kan också tänka sig att hästen får med sig minnesbilder av dåliga ridpass som gör att strulet förvärras eller kvarstår efter vilan.

Båda de infallsvinklarna leder till att man till varje pris vill lösa problemen innan man låter hästen få sin vila.

Eller så kan man tänka sig att vilan gör att både häst och ryttare får en nystart i träningen efter vilan som gör att svårigheterna kanske har mildrats eller försvunnit.

Jag har ingen erfarenhet vad det gäller hästar, men när det gäller hundar är jag helt övertygad om nyttan av att lägga ner när träningen kört fast på något vis.

Det där momentet som alltid strular och förpestar träningen, strunta i det  helt en vecka eller två!

Hunden som under en tid försämrats i förmåga till fokus och uthållighet, och bara verka ha annat i huvudet, lägg ner träningen en tid! Gör andra saker tillsammans, bara promenera och lek!

Den största nyttan med det förhållningssättet tror jag handlar om förarens beteende. Istället för att tugga fast i frustrerade försök till problemlösning kan man komma tillbaka några veckor senare med fräscha ögon och hitta nya infallsvinklar. När man själv är frustrerad gör man oftast bara mer av samma sak. Efter uppehållet är det kanske bara något litet man ändrar på, så litet att man inte ens tänker på det, men det kan göra susen.

En annan fördel med att släppa taget och låta det vara helt, är att man i alla fall inte utför fler repetitioner av vad det nu är man inte är nöjd med, medan man försöker hitta lösningen. Många repetitioner av fel beteenden  gör det  bara ännu svårare att ändra på beteendet.

Ytterligare en fördel är att man genom att våga släppa taget sänker sin egen frustrationsnivå och därmed minskar risken att vara obehaglig för hunden. Det går INTE att bedriva effektiv djurträning med någon metod när man är i affekt själv. Är det hela världen om hunden inte lyckas utföra XXXX perfekt?

Just denna vecka? Nä, vi överlever ändå, både hunden och jag, och vi börjar kanske lägga mer tid på att träna andra saker som funkar, och har roligt ihop. När vi sedan närmar oss svårighetsområdet igen har vi många fler gemensamma upplevelser av lyckad träning och samvaro i bagaget och kan ge oss på problemet med bättre självförtroende.

Underskatta inte pausens potential!

Så har vi precis haft avslutningshelg på vår sista klickerTRÄNARgrupp för året. I år hade Anna och jag två grupper och Anna hade ytterligare en tillsammans med Ann-Louise, så huvudet är fullt av intryck och tankar kring förändringar i kursupplägget som vi vill göra till nästa år.

Den 1-åriga klickerTRÄNARutbildningen är nog den roligaste kursen att hålla, och samtidigt den mest krävande. För vetgiriga, ifrågasättande träningsnarkomaner är våra favoritkunder, men de kräver ju också att man håller sig på topp både vad gäller engagemang och eget kunnande.

Att ställa om sig själv till klickerträningens system är en process som måste få ta lite tid. Därför är kursens 4 helger utspridda under året. Kunskap och intryck måste få falla på plats och smältas, och man behöver gott om tid till egen träning mellan träffarna. Läsa och plugga i alla ära, det är i den egna träningen den största inlärningen kommer att ske. För att bli en skicklig klickertränare måste man lyckas ändra på sina egna tränarbeteenden.

Hittills har de flesta av deltagarna inte varit helt vana vid den typen av genomgående klickerträning som vi bedriver. Även om man är helt överens med grundsatserna:

• Endast användning av positiv förstärkning, negativt straff och utsläckning för att påverka beteende
• träningen bygger på hundens egna initiativ och använder så lite hjälper som möjligt
• systematiskt bruk av betingade förstärkare
• träningen bygger på beteendeanalys och fokus på observerbara faktorer

... så tar det tid att få sina kunskaper och insikter att krypa ända ut i fingertopparna. När det kör ihop sig är det så lätt att halka tillbaka i gamla invanda beteendemönster. Dessutom tror jag man innerst inne länge önskar sig att klickerträningen ska funka som ett käckt komplement till sina gamla favoritmetoder. Som glasyren på kakan snarare än som ett helt nytt recept. Det är svårt att göra sig av med gamla kära vänner för att de inte kommer överens med ens nya!

Många är villiga att prova, och högen med ansökningar inför 2008 växer för var dag.

Äntligen fredag - och min tur att rida.

Tappsko fixad, så Ponnyexpressen stod på schemat i både Boogies och hundarnas bok. Tyvärr var underlaget stenhårt och bitvis mycket isigt så det bidde bara lång skritttur.

Det var ett tag sedan hundarna kunnat följa med på skogstur pga av jakttider. Om det  påverkade Toscas beslut att ägna HELA 1 1/2 timmes turen åt att erbjuda grundfärdigheten fokus under rörelse, vet jag inte. Besvärligt blev det i alla fall. Förutom att hon riskerade att drabbas av akut nackspärr, och dessutom helt glömde bort att rasta sig, så valde hon en farlig position nära Boogies vänstra framben. Där vill jag ju inte ha henne så jag började tappert med att ignorera beteendet.

Efter ett tiotal minuter började jag bli så pass nervös över att ha henne i princip under hästens hovar att jag kommenderade henne att flytta över på höger sida och belönade ut henne en bit ut i skogen. Tyvärr var jag inte tillräckligt flink med belöningsfrekvensen, det är ju en häst att hålla reda på också, så vips slank Tosca tillbaka till det farliga "fot"-läget på vänster sida. Nytt kommando att gå ur vägen till höger och voilà så hade vi en kedja. Man går fot på vänster för att få kommandot ur vägen till höger. Efter belöning gäller det alltså att skynda sig tillbaka till ursprungsläget för att få ett nytt kommando. Häpp!

Jag återgick till utsläckningsförsöket men vad jag nu hade gjort var ju att sätta beteendet under variabel förstärkning (ibland när man limmar mot hästens vänsterben, man vet inte riktigt när, kan man få ett kommando som sedan belönas. Bäst att limma allt vad man orkar!) och alltså gjort det än mer motståndskraftigt mot utsläckning.

Nu provade jag att helt enkelt springa ifrån hunden. Det funkade tills det blev för halt för hästen att trava. Nu blev det riktigt obehagligt att ha Tosca så nära hästens halkiga fötter att jag blev riktigt oklickersk och meddelst arg stämma försökte få henne att gå därifrån. Funkade inte alls! Stackars matte, nu är hon upprörd över något, måste komma ännu närmare och helst pussa lite på henne....

När Tosca inte lyckades komma upp på hästen och blidka sin obegripligt vresiga matte så tänkte hon tydligen  att några schyssta grundfärdigheter i framför-förar-mappen borde kunna pigga upp! Stå, sitt, ligg i rask takt precis framför Boogies fötter. I lerigt nerförslut. Som tur är insåg Boogie på ungefär dag två i vår ägo att när matte tjoar Tuuut (= hundarnas signal att akta sig) så kör man en slidestop. Då slipper man få ludd under hovarna och har man tur får man en morotsbit som tack för att man inte trampade ihjäl de små kamikazehundarna.

Nu stod vi still i skogen tills jag lyckats shejpa Tosca till en vettig placering i stillastående innan vi skrittade sista biten hem. Jag försökte verkligen tajma förstärkningar av beteende bort från hästen. T ex nosa i backen, titta in i skogen osv. Lite ironiskt blir det när man envetet måste förstärka ouppmärksamhet :-)

Vad göra med världens hungrigaste katt? Klickerträna förstås.

Nu när det äntligen börjar bli lite ordning på Johnny Walkers mage kanske man kan våga sig på lite träning igen. Ingen av våra katter har varit lika lättjobbad som han är. Visst kan han hemfalla åt lite putsning emellanåt men jämfört med de andra kan man köra tre-fyra gånger så många repetitioner utan att han på katters vis bara tackar för sig och knallar iväg.

Eftersom jag har mycket tankar kring stationsbeteenden för hundarnas del utan att riktigt komma till skott och genomföra dem, så fick Johnny vara försökskanin i morse. Stationsbeteenden är nämligen katters paradgren enligt Clickertraining for Cats (Karen Pryor). Sitta stilla och vänta är ett naturligt kattbeteende.

Först började jag klicka för ett intresse för "pallen". De första 2 repetitionerna locka/lurade genom att lägga en liten skinkbit på burken. OM man ska locka/lura tycker jag att man bestämmer det redan i förväg och placerar ut betet innan djuret hinner se vad man gör. Detta för att undvika att ta till hjälpen när djuret om passivt och på så sätt bli hjälpberoende. Så när Johnny kom fram till burken låg där redan en liten godis som hans förfinade luktsinne snabbt fick korn på. När han tuggat i sig den började han se sig om efter fler och när han hade huvudet åt ett annat håll placerade jag ut mitt andra och sista bete. Efter att den var svald passade jag på att klicka för nosning på burken. Godisplacering mitt på.

Efter en 5-6 klick för detta började Johnny bli nyfiken på godishanden, vilket jag utnyttjade genom att placera burken mellan mig och Johnny och vänta på hans defaultbeteende - krafs med tassen. Ut kom en tass, krafsade mot handen och snuddade burken - klick. Här blev jag imponerad av kattens kroppsmedvetenhet, för tre klick senare var tassen bestämt placerad på burken! Raskt kom nästa framtass också upp och vi hade nu två på, två av i uppförslut, så att säga. Där höll vi på ganska länge med klick -mata så länge han var på burken, klev han av väntade jag på minsta tassrörelse mot burken igen - klick och så klev han raskt tillbaka upp med båda tassarna. Precis när jag stod och funderade på hur vi skulle få upp baktassarna också kom ena baktassen i rörelse - klick. Aha! sa Johnny och plockade genast upp samtliga fyra tassar på burken. Sedan satte han sig bekvämt till rätta och såg till att bli matad!

Efter en stund klev han av med framtassarna och jag hade ju fortfarande 2 av, 2 på från agilitykursen i huvudet, så jag klickade ivrigt även för det en stund, innan jag besinnade mig. Man tränar på 1 beteende i taget, puckomatte.... Stick with your plan!

Johnny klev av, tog ett varv runt diskbänken och insåg att här kommer inga klick, bäst att gå tillbaka och sätta sig på den där burken.

Jämfört med de andra tre katterna jag klickat är han underbart snabb och uthållig. Jämfört med lagotto (och höns) är han underbart långsam och renodlad i sina rörelser. Han gör en sak i taget, vilket underlättar timingen på klicket! Jag hinner med!

Så, nu tror jag att jag fått med det mesta från Evas utomordentliga agilityhelg. Även om nu inte agility är min gren så fick jag en massa inspiration och infallsvinklar till egen träning av helt andra saker. Det är också så kul att få följa hur en annan instruktör lägger upp en kurs.

På Evas och Emelie Vegh Johnsons hemsida finns flera av deras agiltyartiklar för vidare läsning. De håller som bäst på att författa en agilitybok som kommer att ges ut av Karen Pryors förlag!

Slalom handlar om att gå igenom portar. Hunden ska alltid börja med första pinnen på sin vänstra sida oavsett vilket håll man skickar från. Eva ritade pedagogiskt en "slalomklocka" med ingångar från alla klockslagen på tavlan.

Träningen börjar med att shejpa hunden att sikta in mellan ett par "vad som helst" t. ex petflaskor, stolar, buskar osv. Man shejpar sedan att hunden rör sig i rätt riktning in i porten och runt bortre föremålet. belöningsplacering framåt i riktningen. Sedan ställer man porten allt mer snett. Man kan med fördel jobba med flera portar utställda i en cirkel. Sedan kan porten utökas med ett föremål till tre och sedan fyra osv.

Den andra delen i kontaktfältsträningen är beteendet, eller snarare positionen, två tassar på ett plan, två tassar på ett annat.

Det är ju så hunden förväntas placera sig på kontaktfälten på balansbommar, gungbrädor och A-hinder. Om hunden lär sig placera två tassar på backen nära hindret och två på hindret är det nämligen stört omöjligt att missa själva fältet.

Även detta tränas givetvis till perfektion på andra prylar än hindren! Dvs i trappor, på pallar, trottoarkanter, soffdynor och allt annat man kan komma på.

Bäst effekt får man enligt Eva om man parallellet jobbar med frys på target.

Både därför att man då tränar frysa i position och vänta på signal i flera sammanhang och får bättre generalisering, dels för att man sedan kan använda target för att placera hunden rätt på hindren när man introducerar dem.

För att få fram själva beteendet placerar man hunden på objektet, antingen genom att bära dit den eller använda en sk godismagnet. En godismagnet inebär att man har lärt hunden att hänga vid en godbit i fingrarna medan man förflyttar sig. Poängen är att få snabba smidiga förflyttningar utan vare sig lydnad eller skräpbeteenden på vägen. (Kom ihåg - fokus och intensitet. Samt hunden på utsidan förstås :-) )

När man fått hunden upp på objektet frishejpar man att den rör sig fram mot kanten. Nu vill man inte lockalura för då missar hunden mycket av upplevelsen av var den faktiskt befinner sig. Man gör istället kanten intressant för hunden genom att klicka för rörelser mot den och belöna nedåt. Belöningran får gärna komma från alla håll. Ta kompisar till hjälp för att"förvirra" hunden så pass att den slutar fundera över varifån godiset ska komma och istället har koll på kanten. Efter ett antal klick/belöningar kan man använda 1 belöning till att locka ned hunden sista steget och sedan fortsätta mata hunden så länge den står kvar i 2 av, 2 på läget. Sedan börjar man om, shejpar fram till kanten, locka ned på sista. Efter ett par sådana upprepningar kan man ha lite is i magen när hunden kommer fram till kanten ch vara beredd att klicka belöna om den kliver ned i 2 av 2 på.  Så småningom kommer hunden att vilja snabbt ned i 2 av, 2 på läget.

ganska snart bör man gå över till att belöna med startsignal mot skål, precis som vid frys på target.

Evas recept till stabilt kontaktfältsbeteende:

Frys på tasstarget samt "2 av, 2 på"

Med fördel jobbar man parallellt med båda koncepten.

Innan du kan börja med att shejpa fram ett frysbeteende på tasstarget måste du ha hög intensitet på targetbeteendet. Dvs hunden ska kasta sig på targeten så fort den läggs ut. När du går över till att jobba med att frysa  (stanna kvar) på targeten sjunker per automatik förstärkningsfrekvensen och har du för bråttom med detta får targetbeteendet inte så högt värde för hunden.

När du börjar shejpa fram frysbeteendet klickar du som vanligt för tassmarkeringen och ser sedan till att i rask takt mata hunden många gånger i följd (utan klick emellan) så länge som den har framtassarna stilla på mattan.

När du börjar med frys bör du inte låta hunden lämna targeten utan en fri/varsågod signal. Så innan hunden lämnar targeten säger du varsågod eller likande och belönar bort från targeten.

Så fort som möjligt börjar du belöna att frysa på target med att få sticka till skål, eftersom målet är explosiva starter från kontaktfälten.

Lite ovant för bruks/lydnadsfolk är att hunden ska frysa på targeten i färdriktningen.  Här gäller det att jobba med belöningsplacering. Idealet är att belöningarna kommer väldigt varierat från alla håll och kanter  i rask följd så att hunden slutar försöka lista ut varifrån den ska komma och bara står kvar med fokus på targeten (neråt framåt). Man kan med fördel låta sina träningskamrater hjälpa till med att belöna för att ytterligare få bort fokus från matte.