Deltagarna vill inte att deras identiteter avslöjas!

Små kosse-hästar vilar man inte ostraffat i flera veckor! Magen blev rund och attityden lite småvresig! Vi hade det på känn och har aktiverat med promenader och klickerträning, men så blev vi sjuka själva och kom av oss på slutet. När det äntligen var dags att få  skritta igång uppsuttet i torsdags var det på en ganska trög och ovillig häst! Tosca däremot gick på bakbenen av stallplan i pur glädje över att matte äntligen satt till häst igen och kunde förväntas hänga på i lagottotempo!

Väl uppe i skogen återvände rörelseglädjen även till Boogie, och det med besked! Jag kunde riktigt känna hur det kröp under skinnet på henne och hon frustade  och  hoppade runt i alla riktningar. Vi skulle ju ta det lugnt, var det sagt, så jag försökte sysselsätta med kringelikrokvägar off-road. Det kändes snart som ett livsfarligt projekt bland isfläckar och stenrösen, och med två glada lagotto runt hovarna som försökte delta i denna nya skojiga lek till häst.

Bestämde  mig för att göra halter och belöna lugn istället. Först bara en halv sek. braaa! - morotsbit, sedan allt  längre stunder. Två morotsbitar senare hade Boogie övergått till "Klickerläge" och försökte lista ut vad jag kunde tänkas belöna för, istället för att roa sig själv. Jätteskönt att kunna vända på situationen utan att behöva bråka och fightas med hästen!

Hade hon varit helt återställd och vi varit på en lämpligare plats, hade jag  stället för morot kanske valt att belöna den avslappnade halten eller den lugna skritten med en galoppfattning stället, dvs belöningen för att göra det jag bad om hade blivit att få göra det hon ville.

På fredagen satsade vi på en längre tur i sällskap med Camilla på Mocca. Boogie visade väldigt tydligt att hon ville gå först.  När jag inte kunde släppa i väg henne i det tempo hon önskade (veterinären sa faktiskt "skritta och trava i gång", inte galoppera och tävla med araber) brummade hon och liksom morrade!

I helgerna var det åter busridning med Ebba; Moa och Cladden som gällde. Tydligen. Det var inget jag blev informerad om i förväg.... Nåväl, alla kom hem hela och nöjda, ingen var svettig och ingen hade hostat.

Vi tränade även på avståndsbelöning under helgen.

Vi har tidigare betingat ordet varsågod genom att säga varsågod precis när hon fått äta ur skopan, sedan backat bort henne, fyllt skopan, sagt varsågod igen, och upprepat ett tiotal gånger. Väldigt snabbt kom Boogie på att självmant backa undan för att få skopan att fyllas på nytt. (Fylla och fylla, vi lägger i 1 st godbit...)

Nu  skulle Boogie trampa på targetmatta för att få ett varsågod från mig och få äta en godbit ut skopa hos medhjälpare. Varsågod ersätter klicket och betyder att belöningen finns någon annanstans än hos mig. Hästen/hunden ska inte behöva leta och fundera efter markören. Klick el. Braaaa! = godis kommer från mig. varsågod = godis finns längre bort.

Nu jobbade vi på väldigt nära håll. Först klickade jag och belönade som vanligt några gånger för att fräscha upp targetbeteendet.

Sedan fick medhjälparen ställa sig någon meter vid sidan om. Skopan ska kunna vara laddad och synlig för hästen. Om hon försöker gå direkt till skopan innan varsågod, försvinner skopan bakom ryggen på medhjälparen. Inga bannor eller bortschasningar! Hon får själv lista ut hur hon ska få fram skopan igen. Trampar hon på target säger jag varsågod och hon får gå till skopan. Första gångerna kanske medhjälparen får locka lite med skopan.

Så småningom fick vi ett sådant där underbart klickerögonblick när hästen var på väg att tjuva direkt till skopan, avbröt sig själv och gick tillbaka till musmattan och drämde ner hoven med en smäll. "Om det nu är det enda sättet att få äta ur den där skopan..."

Jag tror på att jobba rätt länge med medhjälpare innan man provar att ställa ut belöningen själv på avstånd. Att fysiskt hindra hästen från att ta sig till belöningen i förväg kan dels bli aversivt, men fram för allt hindra hästen från att själv upptäcka att det inte går att få belöningen på något annat sätt än att få ett varsågod först.

Man får anlita en medhjälpare med både fingerfärdighet och is i magen! Skopan ska snabbt utom räckhåll och man måste stå ut med lite undersökande från hästens sida. Här bör man förstås ha förtränat anti-tigg beteenden dvs lärt hästen att snabbaste vägen till det goda är att hålla sig borta från det. Då blir det lättare för hästen att att lämna skopan för att prova något annat.

Min tanke är at tså småninom kunda använda detta även från hästryggen och därmed kunna styra lite mer över belöningspalcering och riktningar. Vi får se hur det går!

Mycket tid över helgerna har gått åt till antagningen till årets klickerTRÄNARutbildning. Vi har 18 platser, 12 på helgtid och 6 på dagtid, att fördela mellan drygt 60 sökande. Trycket på helgkursen har givetvis varit störst. När nu besked gått ut till antagna, reserver och till dem som inte erbjudits något alls, har det varit många samtal och mail från besvikna och rent av arga sökande.

Att inte bli vald är givetvis alltid känsligt, oavsett sammanhang.

För första gången sedan TRÄNARkurserna startade har vi haft många sökande som redan gått andra Canis-kurser. Tidigare fanns det ju inte så många Canis-avdelningar i Sverige, men nu har vi ju varit i gång ett tag och byggt upp en kundkrets som vet vad klickerträning är och som vet att det är så de vill träna. Eftersom KlickerTRÄNARkursen är tänkt som en fördjupningskurs och  verkligen kräver en helhjärtat satsning, så  har det varit självklart att prioritera sökande som redan är i gång och jobbar sina hundar enligt grundfärdighetssystemet. Då vet vi att man har mycket goda förutsättningar att lyckas med kursen.

Även om många är intresserade av klickerträning och vill lära sig mer verkar det fortfarande som många ser klickerträning som ett komplement till sin övriga träning eller som något man använder till vissa moment.

Det är väl det som Morten lite drastiskt driver med i sin krönika här. (Om du läser den, betänk att han är en fridens man som bara vill sätta lite fart på tankeverksamheten!)

Att ändra sitt eget beteende är det som tar längst tid. Ett år kan vara för kort. Det är därför som den tidigare 1-åriga  Klickerinstruktörsutbildningen delades upp i 2 moduler om 1 år vardera, där TRÄNARutbildningen utgör den första. När man själv väl mentalt accepterat och fått den egna kroppen att "lyda", då går det ganska enkelt att ändra hundens beteende. Så länge som man velar mellan olika metoder, då och då hemfaller åt hjälper eller t. o. m korrigeringar och bestraffningar, så hindrar man hundens utveckling mot att bli klickerklok, repetitionsklok, felklok, signalklok och kedjeklok.

Jag rekommenderar alla som verkligen vill bli klickertränare att läsa Lydighetstrening i teori og praksis. Det är ju sagt att den ska komma på svenska också, vilket år som helst nu :-)

Samt att gå någon av våra Grundfärdighetskurser och påbörja sin förändringsprocess.

Ibland uppfattas sådana rekommendationer som att Canis eller klickerträning skulle vara något religöst eller sektliknande. Jag förstår att man kan reagera mot termer som "äkta klickerträning". Vad det i själva verket handlar om är att klickerträning egentligen är ett himla slarvigt namn på "praktisk tillämpning av inlärningspsykologi och beteendeanalys". När man väl blivit fullt medveten om hur beteende påverkas, finns ingen väg tillbaka. Allt man gör med hunden blir till slut klickerträning, även om man inte har hållit i en klicker på flera veckor.

Jag kan inte förmå mig att visa med godbiten, när jag vet att det förstärker den passivitet jag inte ville ha. Jag kan inte med att skälla på hunden när jag vet att min timing är off och att jag kommer att bestraffa ett helt annat beteende än det jag var sur över, och dessutom få biverkningar som påverkar övrig träning.

Allt man gör med sina medmänniskor borde också vara "klickerträning", men där ställer sig tyvärr alltför ofta bristande ork och fantasi samt bristande impulskontroll i vägen. Det är egentligen absurt hur mycket tid man slösar bort på verkningslöst gnat och tjat!

Arbetet inför nästa termin pågår intensivt just nu.

Lite nya kurser finns utlagda på www.canis.se/uppland

T. ex Specialkurs i vittringsapportering, ett perfekt inomhus pyssel under vintern.

Lokaler ska bokas och det är alltid lite pyssligt när man hyr av ideella föreningar. Det kan ta en evinnerlig tid innan man fått tag på rätt person som kan titta i rätt almanacka. Men det är inte alldeles enkelt att hitta lokaler som tillåter hund.

Helgkursen i Avancerad Klickerträning 19-20 januari kommer att hålla till på Gränby 4H gård. Där har vi haft kurs förut, och man får ta med hunden in i lokalen. På denna kurs kommer vi att jobba helt inomhus.  Inga tävlingsmoment som tar plats! Syftet med kursen är att ge de som hållit på ett tag lite påfyllnad och uppryckning inom sina tränarfärdigheter. Vad hunden lär sig är inte så intressant på en sådan här kurs, det är vad föraren tar med sig hem och kan använda i fortsatt träning som är det viktiga! Kursen är fullbokad, med reservlista.

Antagning till TRÄNARkursen ska vi jobba med så fort anmälningsdatumet gått ut på lördag. Ska ladda skrivaren med ny färg för att skriva ut den digra bunten.

En annan vanlig fråga är: Hur lär ni in NEJ med klickerträning?

Mitt enkla svar är: Det gör jag inte! Jag lägger inte en sekund på NEJ-träning numera, vare sig på egna hundar eller på kursdeltagares. Anledningarna är flera:

Klickerträning handlar om att belöna rätt beteende. Jag förstärker beteenden jag vill ha mer av. Har jag beteenden som ger mig bekymmer, måste jag bygga träningen på att lära in andra, mer önskvärda beteenden. Istället för att fokusera på vad hunden INTE ska göra, bestämmer jag mig för vad jag vill att hunden SKA göra. Det är först då jag kan bedriva vettig, effektiv träning.

Ett NEJ hindrar bara ett beteende, det lär inte hunden vad du vill ha istället. Det leder oftast till att kommandot samt din närvaro blir nödvändiga diskriminativa stimuli för att hunden ska avstå från vad det nu är som lockar. Du måste alltså fortsätta gå där och tjata med dina NEJ och hela tiden försöka ligga ett steg före. Trist som bara den för både dig och hunden! Det är både roligare och effektivare att ha lärt in vilka beteenden man vill ha i olika situationer.

Med NEJ löper du också risken att har du inte sagt nåt , eller inte finns tillräckligt nära, så är det fritt fram. Har du istället jobbat med Doggie-Zen, skvallerträning och andra "klickerska" upplägg, så har du en hund som söker kontakt, ber om lov och till och med letar upp dig för att "berätta" att den hittat något lockande. Trevligt och smidigt!

Man hör somliga klickertränare påstå att de lärt in NEJ som en grundfärdighet.  Självklart kan du lägga vilken signal som helst på vilket beteende som helst. (Eva Bertilsson visade oss på agilityhelgen hur NEJ!!!  var inlärd signal för hennes bordercollie att flyga upp och hugga sig fast i kamptrasan. ) Men för att få ett NEJ som så att säga funkar, tror jag i de flesta fall att man hamnar i nån form av hot, press och upptrappning.

Även om man inte tänkt sig det, så har ordet NEJ en sådan inneboende värdeladdning för oss människor, att hot och upptrappning liksom faller sig naturligt, när vi nu ändå är i gång.

Exempel:

Din hund tänker springa fram och pussa på grannens snoriga, hundrädda barn. Du säger NEJ, hunden fortsätter framåt mot barnen. Vad gör du?

A. Accelererar förbi hunden och slänger upp barnen i närmsta träd (= utebliven förstärkning för hunden)

B. Klämmer i med ett kraftigare NEJ, stampar med fötterna, försöker hugga tag i hunden osv. (= upptrappad press, vilket innebär att du jobbar med negativ förstärkning och positivt straff för att påverka hundens beteende)

Ju fler inslag av negativ förstärkning oc h positivt straff du har i umgänget med din hund, desto mindre effektivt kommer positiv förstärkning och negativt straff att fungera för dig. Ett besvärligt läge att hamna i för en klickertränare!

NEJ-sägande hundägare tenderar att bli lata och fantasilösa; dvs man ägnar lite tid åt att träna fram hur man vill att hunden SKA göra när det dyker upp barn, brevbärare, katter etc. Man förlitar sig på sitt NEJ-kommando för att lösa kniviga situationer och får på köpet allt fler aversiva interaktioner med hunden.

"Ja, man jag belönar ju alltid när han sedan låter bli/tittat på mig osv."

Många som beskriver sig som positiva hundtränare sitter ordenligt fast i NEJ-BRA-NEJ-BRA träsket.

Snabba kast mellan korrigeringar och belöningar kan leda till att korrigeringen i sig blir en betingad förstärkare! Genom att ett stort antal gånger följa upp ett NEJ med "Bra/duktig vovve och/eller godis" blir NEJ till sist en betingad förstärkare som alltså ÖKAR sannolikheten för det beteende du ville hindra. Grattis!  Detta gäller i lika stor utsträckning "Hrrm-hrrm" / "at-at" och stamp med foten och allt annat lustigt positiva hundtränare lägger sig till med för att lura sig själva att de inte jobbar med korrigeringar.

"Men säger du aldrig åt dina hundar!"

Jo då, det händer. Om de gör något farligt (slicka på vassa knivar i diskmaskinen) eller olämpligt (på väg att rulla sig i liksvampsfläcken när vi precis ska åka på kalas) kan det hända att jag tjoar till. Faktiskt nästan aldrig NEJ. När jag väl tagit mig igenom den ganska långa och omvälvande process det var att inse att NEJ-kommandot inte var nödvändigt och t o m  skadligt för övrig träning, så liksom försvann ordet NEJ  ur min beteenderepertoar. (När Anki ville att jag skulle korrigera Boogie med ett rejält NEJ i en övning kom det bara något mesigt utan pondus. Ganska komiskt med tanke på vilken kraftfull  NEJ-sägare jag en gång varit.) Så nu när det behövs en brandkårsutryckning blir det nåt gällt och ordlöst för att fånga deras uppmärksamhet och rädda situationen. Jag har ingen illusion om att någon vettig inlärning ska äga rum i situationen, jag bedriver ingen särskild träning för att de ska lystra till tjutet, och jag gör alltid en mental anteckning till mig själv att planera bättre till nästa gång så att jag får förstärka i stället för att gasta!

På Tosca syns det så tydligt att hon inte är van vid hot, press och upptrappning. Det gör henne lite naiv i umgänget med icke-klickertränare. På en kurs för några år sedan var det en kursdeltagare som tröttnade på Toscas godisstölder under teorin. När det gäller godistjuvar brukar jag säga "Häng dom högt!" Jackorna, alltså. Men just denna kursdeltagare valde istället att ge Tosca en örfil. Crossoverhunden Stella hade nog flytt fältet men Tosca blinkade bara och provade igen. I hennes världsbild fanns inte örfilar, bara ofrivillig spasticitet, och att det skulle kunna bli värre hade hon aldrig varit med om.

 Ridbanan var en obrukbar hockeyrink, vägarna snorhala och skogen helt vattensjuk. Hela Uppland tycks inbakat i is, vatten och dimma. Men hästar och hundar måste ju få röra på sig, så vi gav oss ut i skogen och lekte Bambi. Kan konstatera att broddningen funkade fint och att om det nu inte blir något annat av Boogie här i världen, så är hon i alla fall på god väg mot att bli en förstklassig skogmulle. Hon tar sig fram överallt och är väldigt lättmanövrerad i terrängen. Numera tvekar hon inte för vatten heller - hennes tidigare motvilja har vänts till viss fascination, i alla fall när hundarna är med. De badar ju i allt, året om, och det tycker Boogie ser kul ut. När de lämnat en vattenpöl stannar hon till och provar själv med hoven.

Diken vill hon gärna ta sig över numera, då hon upptäckt att det vankas belöning på andra sidan. Eftersom det går så bra nu händer det att jag såsar till i sadeln och glömmer. Då stannar hon och tittar menande på mig.

"Hallå, jag tog mig över en svårighet, var är min morotsbit?"

Ofta när det är någon knölig passage låter jag henne välja väg själv över, eftersom jag vill ha en smart häst som är säker på fötterna.

Stella sköter sig kanonfint som ryttarhund, håller lagom avstånd, sköter sitt men håller kontakt. Tosca brottas fortfarande med sina svartsjukedemoner och går för nära, och med för mycket fokus på mig, men idag fick jag i alla fall henne att gå på höger sida. Det är läskigt att ha henne  så nära i halkan. Jag försöker konsekvent belöna rörelser bort från hästen och beteenden som nosa, titta in i skogen osv. Det tar sig! När vi red offroad i skogen började hon faktiskt springa runt som en "vanlig" hund. Det förstärker jag genom att kalla in hundarna när de är långt bort, och fortfarande på väg ut. Det är ju nämligen ett klassiskt (oavsiktligt) sätt att shapa fram beteendet springa långt bort från matte i skogen!

Så på ett vis blir det ju inte så mycket med själva ridningen en sån här dag, men egentligen fick vi tränat både häst och hund på en massa nyttiga saker.

Hundarna ska senare få jobba vidare med bakdelskontroll och stationsbeteenden i goá stugvärmen.

Nu har vi äntligen lyckats planera in samtliga datum för Canis 1-åriga klickerTRÄNARutbildning.

• 5-17 februari på Stigsbergs Gård
• 26-27 april Knivsta
• 16-17 augusti Knivsta
•  8-9 november Knivsta

Pga av det stora intresset erbjuder vi även samma kurs på dagtid, 4 träffar måndag+tisdag:

•  3-4 mars Knivsta
• 12-13 maj Knivsta
• 25-26 augusti Knivsta
• 10-11 november Knivsta

Anmälningstid för båda går ut 15 december.

Klickermamman till åttaåringen:

Älskling, kan du gå ner i tvättstugan och hämta duken som hänger i torkskåpet?

Åttaåringen kommer tillbaka kånkandes på borsduken och frågar:

Får jag en belöning?

Klickermamman:

Du kan få en puss!

Åttaåringen:

Skit också!