över "nejandet" har Helena H gjort här. Läsvärt!

Klickerforum växer stadigt i aktivitetsnivå och och medlemsantal. Det är jättekul att följa tidigare kursdeltagares inlägg och indirekt få feedback på vad som gått fram under kursen, och se hur många själva vidareutvecklar idéer och hittar sina egna modeller. Klickerträning som träningsmetod är ju inte på långa vägar "färdigutvecklat"! Som instruktör är det för mig allra mest inspirerande med kursdeltagare som inte gör precis som jag har sagt, utan som faktiskt lärt sig tänka själva! Då menar jag verkligen tänka och (beteende-)analysera, inte fritt botanisera mellan olika träningsupplägg, för att det verkar coolt eller för att nån som är "duktig" har sagt att detta är bra.

Om jag får ett råd/tips/förslag från någon, vare sig det är någon med flera SM-medaljer på meritlistan eller en välvillig granne, så vill jag, innan jag skrider till verket, först ta mig en ordentlig funderare på:

• Kommer detta att påverka rätt beteende (det beteende jag vill påverka)?
• Hur kommer det att påverka beteendet?
• Finns det eventuella biverkningar (det gör det nästan alltid, men kan jag leva med dem?)
• Finns det effektivare sätt att göra det på (snabbare, enklare, mindre energikrävande)?

Det är fascinerande hur laddat det alltid blir kring ordet "Nej". I tråd efter tråd på forumet bubblar denna debatt upp, helt klart i stort behov av att luftas. Det är ofta ett av de mest laddade ämnena på våra grundkurser också. Att man skulle kunna klara av hundägandet utan ett "NEJ"-kommando är en svindlande tanke för väldigt många. Som alltid i frågor som berör oss djupt känslomässigt (barnuppfostran, hundägande, hästägande osv) så blir vi så lätt provocerade av att andra väljer att göra på ett annat sätt; att det som känns livsnödvändigt för mig är oväsentligt för en annan.

(Den som tror att detta bara gäller hundfolk kan prova att gå in i ett föräldraforum och påstå att man valt att inte ge barnet napp eftersom man tycker att ..........(fyll i valfritt påhittat skäl) )

Jag har redan beskrivit mina tankar kring "NEJ" tidigare i bloggen. Min ståndpunkt betyder inte att jag inte kan respektera att andra gör andra val. Vilken linje man än väljer bör man dock komma ihåg att:

Ett NEJ eller annan signal inlärt med innebörden "avbryt, eller annars...." innebär ett positivt straff och det markerade beteendet minskar i förekomst. Om du nu har ett NEJ värt namnet, så att säga. Annars kan man ju undra vad poängen är?

Med positivt straff följer alltid biverkningar som kan inverka negativt på den klickerträning (eller annan hundträning) du vill bedriva. Dit hör bl a (förutom rädslor, stress, osv) de för klickerträning viktiga:

• minskad initiativförmåga
• minskat informationvärde i utebliven förstärkning
• ökat informationsvärde i utebliven bestraffning

Genom många täta koppling mellan NEJ (bestraffning) och förstärkning för vad nu hunden gör efter den avbrutit, riskerar man att göra NEJ till en betingad positiv förstärkare, som alltså ökar förekomsten av det man vill stoppa.

(Minns plötsligt min barndoms TV-hundtränare Barbara Woodhouse: Give them plenty of jerks, they LOVE to be jerked!" Tacka för det , när varje koppelryck följdes av massor med beröm och klappar. Det var ju det hon var banbrytande med på sin tid, vikten av positiv uppmärksamhet, istället för enbart korrigeringar!)

Ett NEJ eller annan signal inlärt med betydelsen "avbryt, och du har chans på belöning" innebär en positiv förstärkning av det markerade beteendet. Beteendet ökar i förekomst, du riskerar att få mer av det du inte vill ha, om du inte samtidigt formar fram alternativa, konkurrerande beteenden.

T ex lära hunden att skvallra på det som den vill agera mot.

Så vilket val man än gör kräver det eftertanke! Personligen vill jag bestraffa mina hundar så lite som möjligt, och ser ett positivt inlärt NEJ som ett onödigt mellanled när jag vill påverka ett oönskat beteende. Jag lägger hellre tiden på inkallning, både med kommando och spontana ingångar, samt skvallerträning.

Om jag akut måste avbryta mina hundars beteende, så kan jag både säga NEJ eller allmänt gasta och använda kroppsspråk. Och ja, det innebär definitivt ett positivt straff för mina hundar! Vilket jag verkligen inte vill använda särskilt ofta, av samtliga ovan nämnda skäl!

I den delen av mitt liv som involverar hästar händer det oftare att jag måste avbryta beteende med en korrigering, fram för allt eftersom jag i stallet hanterar andras hästar, som inte alls är klickertränade.

(Vår egen är också fortfarande långt i från en klickerhäst, än så länge).

Eftersom jag ägnat ganska många år till att göra mig av med korrigeringsvanan, var det mycket ovant och obekvämt till en början.

Men när jag ska hämta min häst i hagen och omringas av 4 till som bestämt sig för att Boogie inte har tillstånd att lämna flocken, så har det inte funnits så mycket att välja på. Likaså när vi numera har stalljour vissa helger och hanterar 13 stycken som ska in och ut, och kläs av och på. Jag har varken tid eller tillstånd att shapa andras hästar med positiv förstärkning. Men jag har heller inte lust att bli omkullsprungen, nedtrampad, eller biten av hormonstinna tonåringar i 500-kilosklassen.

Så jag har fått damma av mina gamla betraffningskunskaper och bestämt mig för att om jag nu måste utdela en bestraffning så ska den vara vältimad, kort, koncis och av sådan intensitet att den faktiskt får beteendet att försvinna direkt. För är det något jag avskyr så är det halvmesiga, upprepade korrigeringar utan verkningsgrad vars enda effekt blir en gradvis upptrappning av aggressionerna (från båda parter) och ett djur som blir alltmer distanserat och avtrubbat, och en människa som ständigt går omkring och är irriterad. Huvva!

Så här kommer ett kanske kontroversiellt tips från klickertränare Y:

Ska du nu prompt dela ut ett straff - gör det 1 gång, med timing och  ordentligt!

(För ordningens skull vill jag bara påpeka att alla Skällsta-hästarna är underbart lätthanterade och det har aldrig behövts mer än en skarp röst!)

Ägnade mig i kväll åt lite oförberedd träning av stationsbeteende på stallbacken.

Målsättningen har jag haft klar för mig länge: Hundarna ska sitta på stenarna runt stallets uteplats och vänta tills jag säger "ja!" Detta för att ha dem ur vägen på ett säkert sätt tills dess att ridturen startar.

Resten av planeringen var inte gjord, och det var synd, när jag nu plötsligt stod där med alerta hundar, fickan full av godbitar och barn och häst klarade sig själva.

Så jag skred till verket med båda hundarna samtidigt och tämligen oklara kriterier. Ett par repetitioner sedan hade jag kunnat gjort en illustrativ film till Fannys blogginlägg om förstärkande hjälper.  Grundkonceptet är förstås att värdeladda sitta på stenen med en massa förstärkning för att just sitta på stenen, kombinerat med omvänt lockande och explosiva starter från stenen. Klickerhunden Tosca var snabbt med på noterna, men crossoverhunden Stella, som numera frikostigt bjuder, men har lite svårare med hela Doggie-Zen kapitlet, föll ofta för frestelsen och hoppade av i förtid. Då hade hon väldigt svårt att komma på att hoppa tillbaka upp igen och jag hamnade i stora knepigheter när jag ett par gånger rörde mig mot stenen för att belöna Tosca som duktigt satt kvar. Voilá, så fick Stella förstärkning för att vara nedanför stenen, eftersom min rörelse mot stenen gav henne information att hoppa upp igen, vilket så småningom ledde till belöning, antingen genom godis på stenen eller startsignal. Hej hå! Här fick matte lite att reda i eftersom hon inte tänkt efter före och tagit en hund i taget. Hade jag bara haft Stella hade jag kunnat haft is i magen och vänta ut henne istället för att råka förstärka hennes passivitet med mina rörelser för att belöna Tosca.  

Skrev jag inte nåt om god planering alldeles nyss? Nåja, helt bortkastat var det inte. Jag fick några av Stellas svagheter klart belysta så jag kan jobba vidare med det och Tosca å andra sidan fick väldigt god träning i att hålla position på stenen, oavsett vad Stella hade för sig.

....undrar Morten. Kontroll-klickare eller fri-klickare?

En viktig poäng är att man kan uppnå sina mål på olika sätt.

Man kunde ju önska att debatter i olika forum och annorstädes handlade mer om att ge varandra olika förslag och tips än att diskutera vad som är "rätt".

Det var spännande att möta en grupp icke redan klickerfrälsta igen. Det senaste året har ju mitt fokus legat på att ta hand om alla som redan vet att de vill ägna sig åt klickerträning.

Jag är inte särskilt intresserad av att bedriva något frälsningsarbete. Jag vill hellre sakligt beskriva de inlärningspsykologiska  "grundlagarna" och så får folk själva ta ställning till om de vill bedriva effektiv djurträning baserad på vetenskapliga fakta eller fortsätta träna efter tro, skrock och tradition.

Oavsett val av träningsmetod anser jag att någon som kallar sig hundinstruktör ska ha goda kunskaper vad som ligger i begrepp som "opererant inlärning", "posititiv förstärkning" och "betingad förstärkare". Om man som instruktör inte kan göra en enkel beteendeanalys, har jag svårt att se att man skulle ha särskilt goda chanser att effektivt påverka de beteenden man är ute efter att förändra.

Egentligen är det helt galet att träningsformen heter Klickerträning. Det blir ett sådant väldigt fokus på den lilla dosan. Många av lördagens frågor handlade följaktligen om huruvida man kan  ha flera klickers till samma hund, hur flera hundar ska kunna träna nära varandra utan att distraheras av varandras klick, huruvida vissa hundraser trivs bättre med klickljudet osv. Nån hade varit på kurs och hört att man måste ha ett särskilt godis som bara serverades i samband med klicket. Att man kunde belöna med boll, kamplek och t om luktfläckar efter klick var helt klart nya tankegångar för de flesta.

Något som alltid väcker visst motstånd är när jag säger att klickerträning aldrig kan användas till sin fulla potential när det används som ett komplement till andra träningsmetoder. Många ser klickerträning som ett sätt att lösa ett visst problem eller som en möjlighet för tävlingsförare att fila på precision i vissa moment. Eller som något man använder under "inlärning". Självklart kan man ha viss nytta av att använda klicker på det sättet. Säkert kan det bli mer tydligt för djuret vad som leder till belöning om du klickar istället för att babbla långa ramsor med uppmuntrande ord. MEN -

• Tränar du även med hjälper/locka/lura så förstärker du ofelbart ett passivt förhållningssätt hos hunden.
• Tränar du med korrigeringar så kommer du att dras med biverkningar som passivitet, rädsla för misstag och framförallt förlora informationsvärdet i utebliven belöning.

Det kommer att inverka på effektiviteten i din klickerträning!

Någon sa: "Men jag vill kunna använda NEJ till min hund!"

Absolut, var och en gör sina egna träningsval. Men inte ens i hundträning kan man räkna med att både ha kakan och äta den. De val man gör får konsekvenser.

Att få ihop klickerträningens grundteser med vardagslydnad är tydligen en större utmaning än att tänka "klickerskt" när det gäller tävlingslydnad.

Många av de frågorna handlar om hur man ska lyckas ligga steget före och belöna rätt beteende när man inte har kontroll över omgivningen.

I den här gruppen var det också flera som oroade sig över att konceptet "förstärka rätt beteende" skulle orsaka stress hos hunden. Någon trodde också att det skulle kunna leda till inlärd hjälplöshet! Tyvärr dök dessa frågor upp när David kom in och sa att vi måste bryta tidigare pga av stormen i Småland, så jag hade lite svårt att ge utförliga svar och packa ned utrustning samtidigt.

Stress uppstår när tillvaron är oförutsägbar och individen upplever ringa möjlighet att själv påverka omgivningen. Att uppleva att vissa beteenden konsekvent leder till fördelar (mat, uppmärksamhet, underhållning etc) och att andra beteenden konskevent inte ger utdelning alls, kan omöjligt leda till stress. Oförutsägbart utfall av beteenden däremot kan leda till frustration och stress, oavsett träningsmetod.

Vad gäller inlärd hjälplöshet är det något som uppstår när individen upplever total oförmåga att påverka miljön. En klickertränad hund är raka motsatsen, den vet precis hur den ska få oss att klicka!

Vårterminen är nu i princip färdigplanerad.

Vårens tema blir apportering. Både eftersom jag tycker att det är så kul att hålla på med och eftersom det är en väldigt viktig färdighet både för tävlingshunden och familjehunden.

Att tävlingshunden behöver kunna apportera både det ena och det andra är lätt att förstå, men varför ska en familjehund kunna apportera? Jo, därför att det öppnar oändliga möjligheter till aktivering! Om hunden kan lokalisera, bära och komma till dig med olika föremål blir det lättare både att leka tillsammans, jobba med nosaktivering och att lära in både roliga och nyttiga konster. Till exempel tycker jag inte man ska behöva vara funktionshindrad för att ha en egen servicehund! Det är väldigt smidigt med en hund som plockar upp efter en!

Så på schemat finns nu Apportering för Bruks och lydnadshundar, Vittringsapportering och Uppletande av föremål. Man kan gå alla eller välja de delar man behöver. Samtliga passar även för dig som inte är tävlingsintresserad men som vill aktivera din hund.

Välkomna!

Nu är vårterminens kursprogram ordentligt uppdaterat.

Helgens kurs i Avancerad klickerträning var så vansinnigt rolig att hålla, att jag genast petade in en till sådan i juni. Nu utökad till 3 dagar för att verkligen hinna igenom övningarna. Fram för allt diskrimineringsövningen tar lite tid att få till när man inte gjort det förut. Tanken med övningarna på denna kurs är att göra tränaren uppmärksam på viktiga färdigheter och tekniker, inte egentligen att lära hundarna något. Men det är ju förstärkande för oss tränare att få känna att vi blir klara med själva uppgiften, så jag tror kursen vinner på en dag till, även om den då förstås blir lite dyrare.

I diskrimineringsövningen ska man alltså lära sin hund att markera ett visst av tre föremål, med tass, nos, sitt eller ligg. Hunden ska hålla markeringspositionen i minst 5 sek. I övningen får tränaren fram för allt träna på sina egna tekniska färdigheter och förnuftig kriteriesättning.

Många som hållit på ett tag har blivit duktiga på att få fram beteenden, men får en större utmaning när de ska få hunden att göra samma sak, dvs hålla position en längre stund. Man får ofrivillliga kedjor,  variationer och lite annat smått och gott att hantera under resans gång!

Medvetenhet om 80% regeln, noggrann loggföring och fint teamwork i arbetsgrupperna ledde arbetet framåt.

Under dag 2 jobbade vi med stimuluskontroll. Det var då maskeringarna åkte på. Hundar är ju inte alls verbala varelser på det sättet vi gärna vill tro. Vi har själva dessutom långt mycket mer kroppspråk än vi anar. Detta förvirrar ofta både hundarna och oss själva, då vi tror de lyssnar på vad vi säger och de tror de ska följa kroppssignaler (som vi inte ens vet om att vi givit).

Så här begränsade vi förarens möjlighet att skicka ofrivilliga kroppsignaler genom att staga upp kroppen med en bakåtvänd stol och täcka för ansiktet med scarf och solbrillor.

Jisses, vilka härliga kursdeltagare jag har som ställer upp på allt tok!

Sedan avslutade vi med ett pass baklängeskedjning också.

Har du tänkt färdigt snart Matte, så man får komma ut och jobba igen? undrar Viktor