.... den obligatoriska rosettbilden...

Jisses, showmamman var helt slut när hon kom hem, så bilder och bloggtankar har fått vänta. Jag tycker det är mycket mer psykiskt krävande att vara ponnymorsa än att vara tävlande. Huvva! Kan inte andas under klasserna! Inte för jag har några förväntningar och förhoppningar på resultat och placeringar. Nej, jag står bara där och håller andan och hoppas att Hottis och Ebba ska må bra och ha trevligt och komma ut sams och nöjda. Så efter vart börjar jag känna lika för typ alla jag känner som är inne och tävlar, vojne vojne, känns det bra, ser hen nöjd ut, verkar hästen glad???? Så till har slut jag inte ens ro under reiningen...

Nä, nästa gång får jag lov att ha med egen häst, så jag får annat att tänka på. Plugga mönster och fokusera på eget i stället för att stå som ett överempatiskt mähä i ett hörn och hyperventilera...

Bettan & Knorten sköter sig utmärkt och kammar hem placeringar på löpande band, så det är bara onödigt att jag står och spänner mig här   

Likaså Jeanette och Zam!

Hottis började som sagt veckan  spänd och tittig, samlade sig alltmer för varje klass han var inne i, och avslutade som lugn och trygg med miljön, men så gruvligt trött att benen inte längre hängde med sista dagen. Hunter känns mer som hans grej just nu, men han fick ju göra två Pleasureklasser innan vi åkte hem bara för att båda deltagarna i ekipaget skulle få testa av det och lära för framtiden. Det är det allt handlar om för Hottis just nu, bygga erfarenheter för framtiden. Han är en omogen, sent utvecklad liten spelevink, som dessutom missat unghästsäsonger pga skador och annat, och det får man anpassa kravnivån efter.

Lite trist för Ebba att det är så få ungdomar som tävlar just nu. I Youth Hunter var de i alla fall 4, men det var en kort för att det skulle räknas som medaljklass. I Youth Showmanship var Ebba ensam, så det är ju toppen att det numera finns även NSBA Showmanship så hon får tävla mot de vuxna. I Hunter kan hon ju köra Open klasser men Showmanship finns annars bara som Youth ELLER Amateur.

Vi har haft rätt hetsiga diskussioner om huruvida det är "värt" att gå in ensam i en Youthklass. Jag (med flera) anser att det är det, av flera skäl. Dels för att få erfarenheten att genomföra ett mönster under bedömning, det behöver ju både hästen och ryttaren. Dels för att visa att det ändå finns någon ungdom som håller på så klassen inte plockas bort inför framtiden. Sedan som någon så klokt påpekade så står det ju också i Hottis show record vad han varit inne i för klasser och vilka placeringar han fått. Bättre att få en första placering som enda tävlande än att inte ha tävlat alls. Det är ju inte Ebbas fel att det inte finns fler ungdomar och att hon i vissa grenar inte ens kan köra Open. Men jag har full förståelse för att det kan vara svårt att tagga till, och att det känns lite väl ensamt!

Denna gång har Hottis klarat uppstallningen bra och varit lugn i boxen, inte alls klaustrofobisk. Nu stod vi ett jättefint och luftigt stall så det underlättade också. Vi har kört hönät och då har han också hållit snyggt i boxen.

Ebba groomar det mesta själv. Hon vill vara i sin egen bubbla med Hottis, och det får man respektera. Sara och jag har mest fått mocka och fylla hönät...

Som tur var fanns det plats för lite extra grooming med Bettans Knorten, så Sara fick lite hästkänsla också. När man rider mer mönsterklasser och ska gå banor och sånt har man ju större behov av någon som håller häst än när man rider gångartsklasser.

Sara och guldhästen Gunnes Nifty Pine

Vi hann med ett besök till Annsofies stall för att titta på Zorbin också.

Grönare i västergötland än hemma, minsann!

Våra sista dagar på tävlingen hann vi en hel del annat också eftersom Ebba/Hottis egentliga klasser var klara då. Titta på kosseklasser, hälsa på Marita och Stefan, softa på rummet och sådant!

Skönt för Hottis att bara vara i tävlingsmiljön utan krav. Ebba och Hottis har promenerat, betat och sovit middag tillsammans i boxen.

Sista pleasureklassen klämde hon in lördag morgon innan avresa. Det var NSBA Open så inte lika galet med hästar som i AQHA Green Open. En lagom avslutning på en mycket trött men inte alls längre spänd och tittig Hottis.

Tog inga bilder alls då, eftersom allt, inkl packningen, redan var klart då.

Men här några bilder från klassen innan, Novice Amateur där bl a Annika och Eva red och var väldigt tjusiga att titta på   

En stor klass, och som i alla de stora pleasureklasserna väldigt spridd bedömning av de tre domarna.

Sedan lastade vi Hottis och körde hem, rätt nöjda och taggade för framtiden!

Detaljerade resultatlistor och sånt skulle man kunna tänka sig dyker upp på www.sqha.com så småningom?

Idag var det premiär för både Hottis och Ebba i Western Pleasure. ( Om man inte räknar med den maskeradpleasure för fem år sedan där Boogie höll på bocka av sin lilla Pocahontas när publiken visslade och tjoade. )
Hottis hade inga planer på att bocka. Det är han alldeles för trött för! Han skötte sig jättefint på den enormt röriga framridningen. Open Green Pleasure var en stor klass med 18 hästar och alla skulle in på banan samtidigt. Även i klassen skötte han sig bra med läskiga staketet och trängseln, men det blev lite break of gate o fel galopp. Han ser ganska trött ut, men han kämpar på utan att tjaffsa och det är allt man kan begära just nu :)


Tror Ebba fick lite blodad tand ändå, så det blir en till Pleasure i morrn bitti innan vi lastar och åker hem :)

Så huntrade "vi"

Idag var Hottis lite mer tillfreds med miljön och skötte sig ganska bra i sina tre Hunterklasser.
Han tycker fortfarande att kravallstaketen är lite läskiga men Ebba har lotsat honom allt närmare för varje klass.
En liten rosettskörd i olika färger har det blivit, men det är inte det viktigaste. Rutin och tävlingserfarenhet är de verkliga vinsterna att plocka med hem för mina tonåringar.

I morgon blir det nog Pleasurepremiär

I morse var banan krattad för Showmanship.

Ebba och Hottis var med i NSBA Non Pro där de placerade sig 5 av 11

Det är tur att det finns NSBA Showmanship numera. Showmanship finns bara för Amateur och Youth. Inom AQHA får ungdomar inte tävla i Amateur och i Youth verkar det inte finnas några fler än Ebba just nu. Men inom NSBA showmanship kan alla mötas oavsett ålder :)

Fortsättning på makens avloppsbetraktelser.


Del 2



Då har äntligen den nya Fördelningsbrunnen anlänt. Årets färg är orange med kontrasterande svarta detaljer. Riktigt tjusig faktiskt. Idiotiskt att den skall grävas ner kan man tycka.

Den har en flödesregulator man kan pilla på sen om man har lust. Det är bara stoppa ner huvet och sträcka på armen tills man känner nåt som är fastare än det andra.

Jag frågar om det inte kommit någon app jag kan styra den med istället, men får bara en tom blick tillbaka.

Min brunn är den djupaste grabbarna har sett, minst 6 m. Då T-kopplingen vittrat sönder måste någon stackare ner i brunnen med lång stege och livräddningsrep runt midjan, utifall han svimmar av gaserna därnere.

Lottning pågår om vem som får det ärofyllda uppdraget. Den tjocke har redan på förhand fått dispens. Så då återstår den andre, eftersom de bara är 2 st. Men han har på nåt lägligt sätt lyckats pricka in en magsjuka just idag. Så jag vet inte vad som händer idag.



Jag får istället prata om något man inte pratar om, dvs Infiltrationen.

De flesta har en, men få vill eller kan yppa något. ? Var har du din? ? Ehh, vet inte. Har inte hört eller sett något. ? Men där borta vid brännässlorna då? ?Äh, lägg av. Där ligger ju bara en gammal sandlåda.

Hemligt värre med andra ord.



Infiltrationen låter som något underjordiskt kriminellt nätverk. Skillnaden mot den jag har, är att den kriminella tar ingen skit. Det gör min???tills en dag.



Det sägs att Infiltrationen har en slags Stenkista. Hmmm, istället för betongskor då? Som en mer sofistikerad variant på ?ståplats i Nybroviken?. Vad vet jag, det är mycket man får höra.



Jag tror ändå vi skall se Infiltrationen som något som för gott med sig, som berikar och skapar en hållbar framtid för oss människor.

Dess funktion följer ju Wallenbergarnas berömda devis, ?Att verka utan att synas?. Och när sen något börjar krångla, då stinker det oftast big time.



Jag tillhör nu den exklusiva skara som med egna ögon sett hur Infiltrationen ser ut. Eller, egentligen hur den INTE skall se ut.

Jag såg själv hur grävskopan kämpade febrilt med att avlägsna de kolsvarta klibbiga rester som proppat till systemet under marken, likt enorma cancersvulster.

Men man ska inte vara rädd för sitt avlopp. Man ska ha respekt för det.



Jag ser istället mitt avlopp som ett mjukistroll. En stor levande kropp, typ en ?gentle giant?.

På toppen sitter Huset, med flera munnar i form av toaletter, som i tid och otid förser trollet med ?..ähum, ?näring? från oss ?närings?-producenter.

Brunnen är då hjärtat med alla dess kamrar, som slussar ut ?näringen? via blodomloppet, de s k Spridarrören.

Så småningom så hamnar gröten (gråvattnet) i buken mer känt som Infiltrationen, där i ena änden Bräddavloppet sticker ut som ett jättelikt urinrör slappt hängande över diket.

Längst därbak, bland snår och buske skymtar ett annat rör ut, Luftröret, med pustar av en mycket välbekant doft.

Yes, och plötsligt faller alla bitar på plats. Cirkeln är en sluten tank som man säger. Det är skit med allt helt enkelt. Från början till slut.

Snart börjar Hunterklasserna!

Ett stenkast från tävlingsplatsen och med miljövänlig gräsklippare