När jag ändå är i farten tänker jag tycka lite om kossegrenar också.

Ja, det verkar finnas en förskräcklig massa ful och otrevlig ridning i boskapsgrenar.

MEN – det blir lite feltänk när man hävdar att hästen generellt sett skulle må dåligt av att få jobba på kor.  Mår border collies dåligt av att få valla? Nej, tvärtom, om de nu inte tränas på ett otrevligt sätt förstås. Det samma gäller för kossehästar. Jag har ständigt lite dåligt samvete för att min häst inte får göra det hon är avlad för. För tro mig, det märks att hon vill och kan följa objekt i rörelse och ständigt spanar efter ”jobb”. Tack och lov jagar hon inte bussar och cyklister som understimulerade vallhundar kan få för sig! Jag vet att hon skulle uppskatta ett roligt kossejobb då och då, när det görs utan ryttarpress och på hennes villkor. Jag har ju testat, och det var vansinnigt roligt! Hennes cowsense är så starkt att det var enkelt att ta henne förbi det obehag hon förknippade med cuttingmaskin och koträning från sin tidigare träning. Så fort hon förstod att det var andra villkor som gällde med mig på ryggen. Men vi har ju inte haft möjlighet att utveckla det där vidare på hemmaplan, tyvärr.

Tyvärr är nog kunskapsnivån inom kogrenarna bedrövligt låg i det här landet. Vi har ju ingen gammal  kofösarkultur att luta oss emot. Få svenska cowboys är uppvuxna i sadeln och bland kossor.

Så jag gissar att vi har rätt många som börjat rida som vuxna och varit på några helgläger, typ. Balans, sits , hästkunnande och boskapskänsla är därefter.  Men det finns så klart strålande undantag också! På Nationals nu senast såg vi flera trevliga, hästvänliga ritter. När det är fint, då är det  i mina ögon lika fint och häftigt som när hunden plockar upp spåret och föraren bara gör sitt genom att följa med och se till att inte vara i vägen. En atletisk häst som på egen hand jobbar kossan och en ryttare som lagt ned handen och bara försöker vara följsam i hästens rörelser – det ger mig gåshud!

Men tro nu inte att jag har några illusioner om att allt är så mycket bättre over there, och att alla äkta kobojsare är supersnälla mot sina hästar. Nädå, jag är luttrad och vet att det också är en industri.

Mitt bästa cutting minne är från Nationals för några år sedan då Emelie och Madeleine Stiwing tävlade sina hästar i rosa benlindor bland testosteronet, belönade med godis och ägnade sig åt stretching av hästarna mellan ritterna medan kossegubbarna ”skolade” sina hästar. Gissa vem som vann!

Samtidigt som vi här i huset kryssar mellan livestreamarna från EM och NSBA World Show för att få njuta av den ena prydliga ritten efter den andra, så rasar debatten kring ”westernridning ” på fejan och säkerligen annorstädes.

 Självklart försvarar jag inte det som visas på bilderna från ”Chappen” . Jag tycker bilderna (och handlingarna) är förskräckliga!  Jag tycker också fotoobjektens reaktioner, bortförklaringar och hot om polisanmälan är patetiska. Hur i hela friden kan man bli kränkt av att någon fotograferar när man rider på en stor tävling inför publik? Det man gör har man ju redan frivilligt valt att visa upp för publik?

Om man får se sig själv på en sådan bild finns det i min värld bara två värdiga reaktioner:

1)      Hu, ser det ut så där? Vad håller jag på med? Hem för tänka om och utveckla mig!

2)      Så där SKA det se ut när man rider XXXX. Jag står för vad jag gör och tycker det är rätt.

Så kan jag sedan som ”western”-konsument välja bort att träna för, eller ens titta på när alternativ 2-ryttaren  rider. Då vet jag i alla fall vad vederbörande står för. Det är också mycket troligt att jag väljer bort grenen som helhet om det alltid är så där det ser ut. Vilket jag befarar när det gäller tidsgrenar, då ”fort” och ”djurvänligt” inte brukar gå hand-i-hand i hästvärlden.

Så bra jobbat av Sofie som lyfter upp frågan till debatt, vågar ta skit och dessutom bemöter så många av de idiotiska kommentererna på ett rakryggat och väldigt moget sätt för att, enligt uppgift, bara vara 15 år gammal! Hatten av för dig! Det behövs många fler Sofior inom hästsporten!

Men i debatten blir jag väldigt trött på att ”Western” beskrivs som vore det EN gren. Man pratar om Hoppning, Dressyr och Western. Vad som är värst, vad som är bäst. Ingen som helst nyans, det brukar ju tyvärr vara så i debatter.

Western består av så många olika, minst 25, säkert fler, vitt skilda grenar med olika fokus, regler och syften. Det vi ivrigt följer på våra datorskärmar från Kreuth och Tulsa idag står säker lika lång från barrel racing och pole bending som galopptävlingar gör från dressyr.

När jag ville starta om med ridningen som vuxen visste jag att jag inte ville rida så som jag blev lärd på ridskola som barn och ungdom. Jag vill inte klämma, trycka, dra, spänna in och piska på.  Att det blev westernridning jag istället  provade på var en slump. Ett test för att se om det var det jag letade efter. Eftersom jag av samma slump hamnade hos Anki fick jag lära mig att rida igen, från grunden. Nu med sits och vikthjälper. Länge i sidepull, innan jag ens blev betrodd med bett…

Hade jag hamnat hos någon annan av de lokala westerntränare som fanns tillgängliga på den tiden hade jag förmodligen letat vidare efter ett tag. Kanske ramlat in på AR eller så…vilket jag ju gjort delvis till slut ändå…

Men i de grenar som Anki representerade fanns precis de möjligheter jag letade efter. Så jag blev kvar. Blev ”westernryttare”. Inom det som kallas allround performance grenarna, fram för allt  Trail och Western Horsemanship (som inte har ett smack med Natural Horsemanship att göra, ännu ett tröttsamt förvecklingsområde som vi kan ta en annan gång…)

Läs här beskrivningen av AQHA Western Horsemanship:

The western horsemanship class is designed to evaluate the rider’s ability to execute, in concert with their horse, a set of maneuvers prescribed by the judge with precision and smoothness while exhibiting poise and confidence, and maintaining a balanced, functional and fundamentally correct body position. The ideal horsemanship pattern is extremely precise with the rider and horse working in complete unison, executing each maneuver with subtle aids and cues. The horse’s head and neck should be carried in a relaxed, natural position, with the poll level with or slightly above the withers. The head should not be carried behind the vertical, giving the appearance of intimidation, or be excessively nosed out, giving a resistant appearance.

”Ryttaren  och hästen arbetar i fullständig samklang” – är det inte det alla vi ryttare  drömmer om?

Nu står det säkert sådant här i dressyrregelboken också. Det räcker ju inte med orden och visionerna, man måste ha ett öga på utförandet också. Samt utrustningen.

Japp, jag måste ha stångbett i många klasser som jag rider. Men det finns massor av olika typer av stångbett, och bäst av allt, jag behöver knappt använda handen. Tygeln kan vara slak om jag tränat min häst på rätt sätt. Sporrar behöver jag inte alls ha. Inga nosgrimmor får finnas. Så för mig, som klickertränande, AR-fuskande westerntant uppstår en massa intressanta träningsmöjligheter för att uppnå de mål som finns beskrivna i domarkompendiet!

Det gör det inom Trail också:

                          This class will be judged on the performance of the horse over obstacles, with emphasis on manners, response to the rider and quality of movement. Credit will be given to horses negotiating the obstacles with style and some degree of speed, providing correctness is not sacrificed. Horses should receive credit for showing attentiveness to the obstacles and the capability of picking their own way through the course when obstacles warrant it, and willingly responding to the rider’s cues on more difficult obstacles. While on the line of travel between obstacles, the horse shall be balanced, carrying his head and neck in a relaxed, natural position, with the poll level with or slightly above the withers. The head should not be carried behind the vertical, giving the appearance of intimidation, or be excessively nosed out, giving a resistant appearance.

Här och i ett helt knippe westerngrenar till, finns verkligen utrymmet att träna etiskt, hästvänligt och långsiktigt hållbart och samtidigt sikta på en hög tävlingsmässig nivå.  Självklart finns det rötägg, klantarslen och folk som sätter vinster  framför hästens välfärd inom dessa grenar också. Men grenarna i sig har en fantastisk potential för att vara hästvänliga med rätt träningsupplägg.

Tyvärr syns ju dessa grenar sällan för publik. Så fort det ska visas lite western någonstans väljer man grenar där det sprutar grus. Det är för sorgligt att publiken flockas till High Chaparall spektakel medan läktaren gapar tom under Trail och WH på  EM. Att det som drar publik förmodligen är det som är minst hästvänligt och att folk blir uttråkade av balanserade, lugna, harmoniska ritter. Häst och människa i samklang säljer inte biljetter, häst och människa i konflikt gör tydligen det…

Men som underbara husfar D på jobbet alltid säger, vi jobbar oförtrutet vidare.  Tränar våra grenar på vårt eget vis och njuter när andra visar upp lugna, harmoniska ritter på hästar som ser ut att må bra och trivas med livet! Och vi vägrar låta oss buntas ihop i något allmänt westernslaskfack!

Till er som nu ivrigt utropar western till det värsta som drabbat hästvärlden, och baserar denna uppfattning på bilderna från chappen, ett besök på en lokal klubbtävling eller möjligen din stallgranne som äger en westernsadel och brukar vara dum mot sina hästar - ta er lite tid och studera flera westerngrenar på tävlingar av lite högre kvalitet.  (Det skulle vara svårt att bestämma sig för om man gillar fotboll genom att enbart se en KORP-match)  Passa på nu hemma i soffan denna vecka på länkarna ovan! Du kommer säkert att se saker du inte gillar och saker du inte förstår. Men kanske ser du också något som verkar intressant och utvecklingsbart? Åtminstone bör du kunna lägga märke till att det finns en enorm spännvidd och variation under paraplyet WESTERN.

Idag var Ebba och Hottis med på Nytorpshoppet. En årligen återkommande intern historia på Nytorp dit vi flyttar tillbaka om några veckor. Ett perfekt tillfälle för oss att lära känna några av våra nya stallkompisar och deras hästar. Självklart var det också perfekt miljöträning för lilleman att åka till ett nytt (njae, nygammalt) ställe och bara gå rätt in och köra en klass under tävlingsliknande förhållanden. Även om det nu råkade vara hoppning   

Valfri hinderhöjd så Ebba valde 50 cm. Sådan där murduk var nytt för Hottis, men det löste sig på ett försök på framhoppningen. Felfri grundomgång. Sedan hade han en rivning på sista i omhoppningen. Han fick syn på något utanför porten och liksom glömde att lyfta på benen... Sånt som händer när man är 4...

Någon tidshoppare lär han förresten aldrig bli. Det ligger liksom inte i hans natur att skynda och stressa. Men han var lugn och cool både i och utanför ridhuset. Höjde inte på ett ögonbryn när en häst bredvid  ställde sig på bakbenen när segraren körde ärevarv. (Inte heller har han som Boogie åsikter om att han borde vara med på ärevarvet ...) Som sagt en lugn och cool kille idag.

Väldigt trevligt ordnat av Catrine och alla andra! Tack för att vi fick komma!

Idag blev det kombinerad hund- och hästpromenad.
Boogie fick en liten betesstund och hundarna erbjöd spontant pausläge.
Fast då fick Boogie för sig att det grönaste gräset förmodligen växte under hundarna.
Leversnittarna måste ha varit extremt goda eftersom hundarna kämpade på med sina positioner trots den närgångna hästen. Fram för allt är det fantastiskt att extremt hästrädda Stella ligger kvar. Någonstans har hon bestämt sig för att Boogie inte är riktigt lika bestialisk som andra hästar. Men precis som när matte tittar på skräckfilm så vänder hon bort huvudet när det blir för läskigt!

Inte läge för något uppsuttet arbete idag då Boogie har nya bitsår på dumma ställen.

Någon har klippt henne rätt över manken, så där vill man ju inte lägga på pad och sadel och skava runt.

"Tvätta sår med tvål och vatten tillhör hästägarens vardag!" och "Småsår visar att hästen lever ett riktigt hästliv"

Eller så kan man ju tycka att det är förbålt irriterande med dessa ständig avbrott i träningen pga diverse sår på olämpliga  ställen...

Eftersom Boogie gått i grupp i alla de sex år jag haft henne, utan sådana här ideliga konstigheter, så bidrar det så klart till min upplevelse av att nuvarande grupp inte är harmonisk och funktionell. Nu håller jag bara tummarna att vi klarar de tre sista veckorna på Wiggeby utan värre incidenter än så här.

Nu fick det bli Showmanship at Halter tillsammans med Ebba och Hottis idag. Fast jag kör ju på klickervis.  Nyttigt och intressant. Hon har förstått att fötterna ska placeras ut och vi kommer allt närmare en bra square up. Men jag sliter med att få henne att hålla position. När jag tror att jag belönat för stå stilla så upptäcker jag raskt att jag förstärkt stå stilla med fötterna men vinkla huvudet och vicka på öronen.

Fast det är väl bra att vi båda får lite hjärngympa   

På promenad hittade vi gårdens shettis i en hage. Hon brukar ju antingen vara instängd i en box eller vara på rymmen i full karriär, men nu verkar hon ha fått en hage som hon inte rymmer från. Alltså uppstod ett tillfälle för Boogie, som är fullständigt förhäxad av små hästar, att få hälsa. Vilket hon gjorde så fint, så fint. Inte minsta stopip. Shettisens stora kompis ignorerades fullständigt, hur han än försökte stajla till sig. Stor, brun och ointressant. Liten och brun däremot - mmmm...

Vi var tvungna att slita oss därifrån då vi skulle vidare på nya ponnyäventyr.

Ingeborgs ridlägersavslutning på Hagbylunds Ponnyridskola.

Små hjälmfotingar och små ponnysar i kadrilj och Hurry Scurry

De tvåbenta drillas i dressyr så här:

Men de får rida också:

Fido var lite sen i starten där. På förekommen anledning. When a guy's gotta go, he's gotta go...

Revansch i nästa gren i stället:

Mitt i prick, Ingeborg!

Ryttarens balans är viktig, på flera sätt!

   Sedan blev publiken inbjuden på ponnymingel!

Fast lillasyster Evelyn tyckte nog det var roligast med kusinmys idag. Ponnymys blir det nästa vecka för då är det hennes tur att åka på läger.

En nöjd ryttarinna! Som dessutom vet hur man blingar till det när det är tävlingsdags! (Kul att se att man kan smyga in lite westernkultur i den vanliga ridsporten).   

Skogstur med Ebba på förmiddagen och finfika med Sara på eftermiddagen!

Visst har vi blivit som ett slags robotar när det börjar finnas laddningsstationer strategiskt utplacerade?

Det är inte så ofta jag lyckas få någon som kan filma samtidigt som jag tränar för Carolina, men idag var Kristin med och fångade lite galenskaper på bild   

Vi testade att jobba över en upphöjd bom för att få mer bakbensaktivitet i galoppfattningarna.

Först klickade jag fram spontana galoppfattningar. Eller halvspontan i alla fall. Jag höll nog ytterskänklen lite i galoppläge i början, men ut från henne så det inte skulle bli något tryck.

Sedan försökte vi få fattningen att hamna i anslutning till bommen.

Så lägger man till en signal när man börjar få bra kvalitet så den kvaliteten kopplas till signalen.

Är tanken...

Det är roligt och lite speciellt att sitta på en häst som bjuder spontana galoppfattningar. Samtidigt väldigt svårt att hålla styr på alla sina egna muskler så de inte av gammal vana "säger" saker...