Det började redan i fredags. Fredagmorgon = konditionsträning för Boogie, och denna gång skulle även hundarna få hänga med. KUUUL! tyckte Boogie, och för första gången funderande jag några sekunder över om det verkligen skulle gå att stoppa henne, om jag ville. Det gjorde det, men pigg var hon, helt klart! Hundarna höll sig 25 bakom, de gillade inte att det sprutade grus på dem....

På lördagen var det Ebbas tur att rida, så hon hängde med Moa och Camilla. Det blev blandade galopper på vallen, eftersom Boogie tappat en sko fram. (Bara en sån sak! I somras när hon tappat en framsko ansåg hon sig vara helt och hållet halt) Jag vågade inte titta så noga, utan fokuserade på spårträning med hundarna. I ögonvrån såg jag dock Moa och Ebba fara runt i alla väderstreck medan Camilla på Mocca såg ut att försöka valla ihop dem. Alla kom hem, fortfarande kvar i sadlarna, och Ebba var alldeles uppspelt. Boogie hade varit väldigt pigg och försökt köra om Claudia i innerkurvorna.

På söndagen tyckte jag det var min tur. Jag måste ju få nån chans att öva lite på det Anki försöker lära ut. Jag hade ambitionen att kombinera Ankis upplägg för galoppfattningarna med belöning från hästryggen, så fickorna var fullmatade med äpplen. På vallen stod en trafikkon som såg farlig ut tyckte Boogie, så vi började med multarget på den. Inga problem!

Sedan blev det väldigt frisk trav, inga problem med framåtbjudningen här. Så småningom gick vi över till galoppfattningarna och direkt sprack klickerträningsupplägget. Boogie tyckte nämligen att det var läge att i hög fart satsa hemåt. Jag hade fullt schå att något så när behålla sits och centrering och fortsätta placera hästen där jag ville ha den. Att avbryta för belöningar blev överkurs för mig som ryttare, även om det kanske hade gett snabbare resultat i själva lydnaden. Nu blev det mer traditionell "du ska banne mig åt det hålll jag bestämt" ! Men jag är i alla fall nöjd med att jag bibehöll mitt eget lugn, inte kröp ihop alltför mycket framåt, utan lyckades sitta ungefär där jag borde, stänga yttersidan istället för att panikhala på insidan, och att jag faktiskt vågade pusha på FRAMÅTdit JAG ville, istället för att bara bromsa och knipa. Så efter några rundor på ängen gick det att styra dit jag ville utan utbrytningsförsök. Frisk och fräsch galopp med ett och annat ystert extra språng!

Bus-Boogie är ett steg i rätt riktning. Finns det framåtbjudning, så finns det något att jobba med.  Motståndet mot att bege sig till arbetsplatsen, ridbanan, är borta. Hon vill vara med! Om hon till och med skojar till det lite med ett krumsprång, så har vi kommit långt.

PS. Hon såg sååå fin ut idag när Anki red, men då låg kameran hemma på laddning!